[TH-FF] Out of view - 16 |
Eeey, här kommer en till del dårå, som också vart ganska lång ^_^. Är inte så nöjd med den här, den vart lite .. konstig? Men ahh, huvudsaken är att NI gillar den.. sååå, gör ni det? KOMMENTERA! <3 ;)
____________________________________
16. – Bill
Hans händer. Jag kan känna dem överallt. Tafsa, smeka hårdhänt över min ömmande kropp. Och den där rösten, den där hesa, kåtfyllda, skrämmande rösten. Jag kan höra hans tunga andetag alldeles nära, för nära. ”Nej, nej! Låt bli mig, låt mig vara! Snälla, sluta! Snälla...”. Jag känner mig smutsig, oren, ovärdig. Hans händer, min kropp – hans händer på min kropp.
Kallt, så kallt.
Jag fryser, skakar okontrollerat av kylan mot min bara hud, men också av avsky, självavsky. Äcklad, äcklig, äckel.
”Nej, det var inte mitt fel! Jag ville inte! SLUTA, SNÄLLA, SLUTA!”.
Men det var mitt fel… jag gick med på det. Jag sa inte ifrån, kämpade inte emot. ”Men det var ju för Toms skull… Jag gjorde det för Tom!”. Ditt fel, ditt fel, det är ditt fel, Bill…
”Nej, det var inte jag som… jag ville bara… NEJ!”. Jag känner hur hela min kropp skakar till så häftigt att tänderna klapprar mot varandra. Långsamt, långsamt slår jag upp mina hårt hopknipna ögon, fortfarande rädd för vad jag ska få se, rädd för att jag ska mötas av hans svarta, döda ögon, hans hesa röst, hans händer, överallt hans händer… Men det första jag ser är inte honom, inte den jag hatar mest, utan tvärtom.
”Tom!” flämtar jag och stirrar förfärat ner på honom. Han ligger platt på mage bara en liten bit bort, kepsen på sned och ena handen utsträckt framför sig, fram emot mig. Men det är något som inte stämmer med honom, något som…
”Nej, Tomiii!” kvider jag skräckslaget, och börjar skaka värre än någonsin. Den stora gråa tröjan är alldeles sönderriven, och hela hans rygg är täckt av mörkt blod. Hela min kropp rister, skakar av kyla, men också av rädsla, nej, värre – skräck.
”Tomi! Tomi, säg någonting! Vakna!” kvider jag mellan mina kalla läppar. Heta tårar har börjat rinna nedför mina kinder, men jag bryr mig inte om att torka bort dem. Varför skulle jag göra det, förresten? Klart jag ska gråta när… när allt är som det är. När min älskade bror ligger livlös och blodig på golvet framför mig, och jag själv förmodligen befinner mig i chock efter att ha blivit utsatt för…
”Nej, Bill, inte utsatt. Du var med på det, du tillät det, du VILLE det”.
”Nej!” snyftar jag, förfärad över att jag ens kan tänka något sådant vidrigt hemskt, fel.
”N-nej, det är inte s-s-sant! Jag v-ville inte alls, v-vill inte al-lls! Det var ju f-för Tom… Jag ville bara skydda Tom!” fortsätter jag hickande mellan snyftningarna som skakar hela min värkande, kalla, förtvivlade kropp. Vet inte vem jag pratar med, förmodligen mig själv, eftersom det ju inte finns någon annan som kan höra mig.
”Jaså, du ville skydda Tom? Och ändå ligger han här mitt framför näsan på dig, stilla, blodig, medvetslös, kanske till och med DÖD! Jävligt bra beskyddare du är, Bill, jävligt bra…!”.
”Nej, nej, sluta! TOMI!” gråter jag, snörvlar och hulkar hjärtskärande medan tårarna strömmar ner för ansiktet, ner på min bara, blåslagna bröstkorg. Mödosamt lossar jag på greppet jag krampaktigt hållit om mina uppdragna knän, sträcker istället ut en kall hand. Jag når precis fram till Toms utsträckta, lealösa hand utan att behöva flytta på min värkande kropp, som känns som om den halvt frusit, halvt stelnat fast i det lortiga golvet.
Jag kramar Toms hand hårt, hårt. Försöker förgäves krama liv i den, få honom att slå upp ögonen och se på mig, och mest av allt få honom att vakna, så att vi kan trösta varandra, hjälpa och finnas för varandra, som det borde vara, som det SKA vara. Men han rör sig inte ur fläcken, ligger bara kvar och andas mödosamt, de där rossliga andetagen som jag förut trodde var ”hans” hesa kåtandetag.
Jag rycker häftigt till av chock och, min numera alltför lättväckta, skräck då ett pipande mekaniskt ljud plötsligt hörs någonstans i närheten. Jag släpper ut andan i en väsande pustning, och ser mig vaksamt omkring efter ljudets källa. Jag spärrar upp ögonen då jag inser vad det är och vart det kommer ifrån – en mobiltelefon, och ljudet kommer från Tom. Eller ja, självklart är det inte TOM som ger ifrån sig ljudet, utan ljudet kommer från någonstans bland hans överzisade kläder.
Långsamt och ganska klumpigt, då min kropp inte riktigt vill lyda som den ska, rätar jag ut de stela benen och vänder på mig. Försiktigt kravlar jag fram till min bror, som fortfarande inte reagerat. Fumligt och med häftigt skakande händer letar jag igenom hans kläder, noga med att inte se på hur hemsk hans rygg ser ut. Det låter hemskt, jag vet, som att jag inte bryr mig eller vill hjälpa honom när han är skadad. Men sanningen är den, att jag inte orkar se hur hemsk han ser ut.
I mitt urusla skick klarar jag helt enkelt inte av att se blodet eller min älskade brors bleka ansikte. Står inte ut med att veta att det är mitt fel, att allt är mitt fel.
Till slut får jag tag på mobilen, pressar ett kallt finger mot grön lur och håller famlande upp den mot örat.
”Ha-hallå?” viskar jag, fortfarande med tårarna rinnande ned för kinderna.
”Tom? Tom, vart är du? Vad fan är det som pågår!?” hörs Georgs upprörda röst i andra ändan. Jag blir så… ja, jag vet inte, berörd kanske? Av att höra hans välbekanta brummande röst, att jag inte förmår mig själv att svara. Istället bryter jag ut i enorm snyftning som sliter andan ur mig, får mig att snyfta och kippa efter luft dubbelt så mycket som jag gjorde innan.
”Tom? Hallå? Tom, är det du?”.
Jag bara hulkar, snörvlar och skakar så att det gör ont. Kan inte svara, kan inte göra någonting annat än gråta för tillfället.
Det blir tyst i luren en stund, en på något sätt fundersam tystnad. Men sedan hörs Georgs röst igen, frågande, försiktig, som för att försöka undvika att skrämma upp mig ännu mer:
”Bill? Bill, det är du, va?”.
”Ja-ja-aah” bölar jag och torkar av min snorande näsa mot ovansidan av vänsterhanden, handen som jag inte stenhårt håller telefonen pressad mot örat med. Till och med snoret känns kallt, så kallt att jag inbillar mig att det blir en tunn isskorpa på min knottriga hud.
”Okej, Bill. Ta det bara lugnt nu. Är du okej? Vart är du någonstans? Är Tom med dig?” frågar Georg, och trots att han försöker hålla rösten lugn så hörs det att han är uppskärrad.
”T-t-tom, ha-han är… blod… j-jag…ont… fryser … R-rä-rädda m-mig, Ge-e-eorg…!” hulkar jag, totalt oförmögen att få ur mig något vettigt. Jag vill ju så gärna få honom att förstå, få honom att begripa att jag behöver hjälp, att vi behöver hjälp, och att han måste komma NU.
”Bill, lugna ner dig! Jag fattar ingenting av det där!” ryter Georg, och genom gråten hör jag hur han börjat låta smått desperat. Han är desperat för att han inte förstår vad jag menar, jag är desperat för att jag inte lyckas få honom att förstå vad jag menar – hur jävla fel kan någonting bli?
Med luren fortfarande krampaktigt tryckt mot örat lyfter jag blicken, tittar för första gången upp från Toms blodfläckade stilla kropp, för att försöka hitta någonting annat att fästa den på, någonting som kan få mig att ta mig samman och kunna prata ordentligt med Georg. Men fasorna är visst inte över för min del än…
Min stirriga blick, suddig av alla tårar, trötthet och smärta fastnar på någonting som ligger på golvet intill väggen en bit bort. Någonting… en kropp! En svartklädd kropp, äcklets kropp… Men det är inte åsynen av själva honom som skrämmer den lilla skit som finns kvar ur mig, utan hur han ser ut. Han ligger på mage i en onaturlig vinkel, med huvudet vänt mot mig. Hela ansiktet är så…. så… ja, vad ska man säga? Totalförstört, kvaddat, sönderslaget? att det bara ser ut som en blodig, slamsig, köttig massa med två svarta, döda ögonhålor som ser ut att stirra på mig, ser ut att gråta. Fast inte några vanliga tårar av sorg eller ånger, utan klarröda floder av blod, som stilla droppar ner för det vanställda ansiktet och samlas i en pöl under hans huvud.
Synen är så fruktansvärt vidrigt hemsk, att jag bara skriker rakt ut. Vagt hör jag Georgs panikslagna röst upprepade gånger fråga vad som pågår, vad jag håller på med, men mest av allt skriker han bara mitt namn. ”Bill, Bill, BILL FÖR I HELVETE!”.
Men jag lyssnar inte, kan inte lyssna, kan inte heller slita blicken ifrån de blodgråtande ögonhålorna. De stirrar på mig, jag svär att de stirrar anklagande på mig, och gråter för den lilla usla skit jag är.
”Ingenting värd, ingen som älskar dig. Du är ovärdig, smutsig, äcklig. Det är ditt fel, Bill. Ditt fel…”.
”Nej, nej, nej…” skriker jag och slår händerna hårt för öronen för att slippa höra, märker knappt att mobilen faller ur min kalla hand, landar intill Toms livlösa kropp på golvet. ”Nej, nej, nej, nej…!” upprepar jag gång på gång, om och om igen, utan att lyckas tränga bort den anklagande, hånfulla rösten ur mit huvud. ”Ditt fel, DITT FEL!” ekar den, om och om igen. För varje gång jag protesterar skriker den bara högre, mer anklagande, mer övertygande om att det är sant, att det är MITT fel. Jag är smutsig, så smutsig… äcklig. NEJ!
Plötsligt sköljer illamåendet över mig, och jag halvt faller åt sidan, lutar huvudet mot väggen och spyr. De små frostbrytningarna har nu blivit till häftiga, nästan krampaktiga skakningar, och mitt maginnehåll pumpas ur mig lika grundligt som när man vrider ur en disktrasa, och sedan lämnar den alldeles uttömd, slak, slut.
”Bill! Bill, för fan! Om du kan, ta upp mobilen och HÖR PÅ!” hörs plötsligt en svag röst skrika någonstans ifrån. Jag rycker till, har nästan glömt bort mobilen, samtalet, Georg.
Fumligt, och fortfarande med huvudet tungt lutat mot den mörka väggen lyckas jag sluta mina strejkande fingrar om mobilens hårda skal. Långsamt för jag den till örat och försöker säga någonting, på något sätt meddela att jag är där igen.
Men jag klarar det inte, kan bara fortsätta andas häftigt, i takt till min kropps okontrollerade skakningar och hjärtat som pumpar som galet inuti mitt blåslagna bröst.
”Är du där, Bill? Okej, jag hör att du andas. Men hör på nu! Vad det än är som händer där, så får du INTE drabbas av panik! Hör du det?” säger Georg. Han talar med hög och ansträngt stadig röst, som om han talade till en döv, eller bara någon allmänt trögfattad person.
”Okej, du behöver inte svara. Men jag förutsätter att du åtminstone lyssnar? Så, kom igen nu, Bill! Först av allt måste du berätta vart du… eller ni, befinner er, så att vi kan fixa dit lite hjälp” fortsätter Georg, fortfarande i samma tonfall.
Hjälp? Fixa hjälp, hjälpa oss?
Om jag hade kunnat hade jag börjat gråta igen. Men tydligen har mina tårar tagit slut, eller så är det bara min kropp som inte klarar fler påfrestningar, som är så förstörd att den inte kan ”uträtta sina behov” längre, för det kommer inga tårar. Istället torrsnyftar jag och fortsätter skaka i hela kroppen.
Kallt, det är så kallt…
”Bill? Bill, om du hör mig så kan du väl åtminstone svara, så att jag vet att du lever!”, Georg låter mest av allt uppgiven nu, och min lust att gråta blir starkare. Men det kommer fortfarande inga tårar, jag är fortfarande lika fast i tomheten.
”J-ja” lyckas jag stammande få ur mig, svagt, nästan ohörbart. Jag vet inte exakt vad jag svarar ”ja” åt, men det råkade bara bli det närmaste och kortaste ordet till hands för att visa att jag visst både lever och hör vad han säger.
Det är ett under att Georg hör min svaga viskning, men på något sätt verkar han uppfatta den i alla fall.
”Bra. Det är bra, Bill. Ta det bara lugnt nu, och försök svara på vart du… ni, befinner er?”.
”Ja-jag… vet inte” viskar jag. Rösten är lika ihålig som jag känner mig, och jag blir nästan rädd för hur tom den låter, som om den tillhörde en känslokall gengångare. Men det är fel, så jävla fel. För känslor har jag, känslor har jag för fan alldeles för många av.
Men mitt konstiga tillstånd tror jag att man kan förklara med att jag har upplevt så mycket, känt så mycket och varit så mycket på så kort tid, att det blivit någon slags kortslutning i min överansträngda kropp och själ, så att jag till slut bara känner mig helt tom, avskärmad, borta.
”Nej, det är klart. Men du, det ordnar sig. Jag ska nog komma på något... Men du, Bill, lyssna på mig nu – STANNA DÄR, och ta det bara jävligt LUGNT, så kommer jag så fort jag kan!”, det hörs ett litet bestämt ”klick”, och sedan är Georg borta, eller rättare sagt så är min kontakt med honom borta.
Ta det lugnt? Hur ska jag kunna ”ta det lugnt” när det ligger tre livlösa kroppar i samma rum? För ja, jag har fått syn på den lilla sorgliga högen till kattkropp, som också den livlös ligger intill väggen, intill sin blodiga husse.
Men vad fan tänker Georg med? Hur FAN ska jag kunna TA DET LUGNT när det här förmodligen måste vara universums allra groteskaste och mest konstiga situation - Jag, Bill Kaulitz, instängd med kropparna av min skadade tvillingbror, en mystisk svart katt, och en sönderhackad, blodig och kanske rent av död svartklädd man, som jag nyss nära på blivit våldtagen av.
”Nej, inte våldtagen, Bill. Du var ju med på det. Smutsiga lilla skit! Titta vad du har ställt till med? Titta vilken jävla situation du utsatt dem för?”. Gud, jag är så ensam...
Georg, snälla, kan du skynda och komma, innan jag blir galen!
”Du är redan galen, Bill. Lille Bill. Hör röster i huvudet, pratar med dig själv, gick med på att bli våldtagen för att rädda en bror som ändå inte blev räddad! Hur känns det, Bill? Hur känns det att vara totalt värdelös!?”.
Förjävligt, det känns förjävligt! För ja, ja, JA, det är ju sant. Fan, jag är ju värdelös, totalt jävla värdelös!
GEORG, FÖR I HELVETE – KOM OCH RÄDDA MIG!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 2 apr 08 - 19:59- Betyg:  | Du beskriver så otroligt bra, som om man själv
skulle stå i rummet o se på!! :D
Jättebra! ;) | | Solstorm - 22 feb 08 - 08:54 | | tack:) | | HilfMirFliegen - 21 feb 08 - 23:39- Betyg: | | Oj för i helvete! Så jävla bra! Åhh nej, mållös *tyst* | | loversarelonley - 17 feb 08 - 22:16- Betyg: | ÅHH!!!! har lästa alla nu ÜBER BRA!!!! fortsätt snarast!!
så spännande asså | | Solstorm - 17 feb 08 - 20:48 | | man tackar xD <33 | | LisaHoglund - 17 feb 08 - 17:18- Betyg: | | Stackars dem :o OMG, hoppas att Georg hinner komma dit! Du skriver så jävla spännande så det är inte sant, människa! :O | | KleineTomi - 16 feb 08 - 22:41 | | hjäääääälp!!!!!!nu e jag rädd på allvar!!!!! | | Solstorm - 16 feb 08 - 21:04 | åhh, scheisse, TACK<33 Blir så megaglas av alla kommentarer här borta x')
men HAHAHHAHAHA, woops, "äppelskrutt"? xD hahaha, skitakul juh xD jag älskar konstiga smeknamn!! :D:D
tacktacktacktack<33 Och ta't lugnt, jag ska försöka att överleva alla små söta Kaulitzingar (öhm, så heter det nog inte, nej... xD). Men han.. "äcklet", får vi se hur det går med^^. Men förhoppningsvis gör det väl inget om han 'råkar' dö lite? x) | | EmelieCarlsson - 16 feb 08 - 20:36- Betyg: | | Scheisse! 'oO Skitbra, vill ha meeer! <3 | | woops - 16 feb 08 - 20:34 | Alla tittar på Zimmer utan jag, för jag är så ihåligt hjärndöd att jag glömmer den (även när jag åkte till papppa för att hämta den!!)
Varför hakar jag upp mig så mycket på det egentligen? Kanske för att där kan jag se Tom och Bill och de mår bra och... aaah, seriöst, hur kan jag prata (WTF - MAN PRATAR INTE NÄR MAN SKRIVER) så lugnt, för alltså... shit, TOM O.o
I-N-T-E
D-Ö-D-A
T-O-M
I-G-E-N,
f-a-t-t-a-r d-u?
Så ge Tom superkrafter nu, så att allt blir bra (fan, vad äckligt med den saxhuggna)...
Och vad snackar du om - konstig del? Konstig? Neeeh. UNDERBAR - ja :D Eller alltså, egentligen inte för det gick ju inget bra för dem... jag menar TOM ÄR JU TYP DÖÖÖÖD !!!
AAAAAAAAAAAAH, din lilla... äppelskrutt - ny del tack ^^ | | FortessOfTears - 16 feb 08 - 20:26 | | Men din lilla sak! Förstår du att jag har lika mycket panik som Bill och känner mig lika hjälplös som Georg och.. GAAH! Jag sitter och störtlipar och tror verkligen att det händer på riktigt. Men alltså, det är fuskigt hur bra du skriver! :O <3333333333 HELT UNDERBART! <333333 Merameramera! x) | | Mangasagan - 16 feb 08 - 20:03- Betyg: | | Shit!! Tycker så synd om Bill<3 MERA!!!^^<3 | | M-424 - 16 feb 08 - 19:27- Betyg: | | Mycket bra:) Fortsätt snart!<33 | | Solstorm - 16 feb 08 - 19:10 | hehm, danke <3
Men nu har jag verkliigen ingen lust att skriva, så ni får vänta med fortsättningen^^.
Ska nog sätta mig och kolla på "Zimmer 483 live in Europa"-DVDn nu xD <33 | | MYGOSH - 16 feb 08 - 18:43- Betyg: | Skiit brahe :
Merameramera OMG OwO
Den äger skakar wtf MERA O________O | | Nattros - 16 feb 08 - 17:21- Betyg: | | usch, så sjukt otroligt bra! Har sträckläst hela nu, verkligen otroligt, otroligt bra! |
|
|
|
