Kärlek och vampyrer...[del 4] |
"Va! Vampyr? Menar du att du gjorde mig till en blod sugande jävla vampyr med äkliga hugg-
tänder som inte får plats i munnen", gormade jag rakt i Kristoffers ansikte.
"J..ja förlåt Emillie. Jag är så ledsen", grät Kristoffer och satte händerna för ansiktet.
"Vaddå förlåt?! Det här är oförlåtligt!" skrek jag och försökte hejda mig från att smälla till Kristoffer.
"Nej, Emillie. Snälla förlåt mig. Jag ville bara inte att du skulle råka illa ut", snyftade Kristoffer och
jag såg tårarna rinna mellan fingrarna på honom.
"Nej, den ända du ville hjälpa var dig själv", sa jag och reste mig upp.
Jag gick bort till spegeln och glodde på ärret igen.
"Nej, det är inte sant, jag ville hjälpa dig. Och vad får jag för det? Bara en massa skit!" hörde jag Kristoffer säga från andra sidan rummet.
Han stegade bort till mig. Han ställde sig precis bakom mig och tittade på mig i spegeln.
Jag tittade upp på Kristoffers spegel bild och såg en ung man täckt av blod, med galna ögon
och med ett leende där två långa, blodiga huggtänder som var redo att hugga vilken sekund som helst. Jag öppnade munnen och såg Början på två små huggtänder på varsin sida i min mun.
Jag kännde på en tand.
"AJ!" ropade jag och stoppade fingret i munnen.
"Hm, vad gjorde du?" frågade Kristoffer och ha tittade rakt på mig.
"Inge", mummlade jag med fingret i munnen.
"Jo, du skadade dig på din tand", sa Kristoffer och tittade på mig."Låt mig se".
Kristoffer ryckte till sig min hand och han tittade på den. Sedan förde han den till sin mun och slickade på den. Jag ryckte äcklat åt mig fingret tittate på det. Såret läkte jätte fort.
Från ett blödande sår till ett pytte litet ärr på finger toppen.
"Wow, coolt. Kan jag också göra så?" frågade jag och tittade inponerat på fingret.
"Nej, men jag kan göra så på det fingret", sa Kristoffer och han pekade på mitt om plåstrade finger.
Jag räckte honom handen och han tog av plåstret och slickade på mitt finger.
"Kan du gör..." jag han inte längre för Kristoffer avbröt mig.
"Nej, det kan jag inte. Vi måste här ifrån innan solen går upp", sa han och tittade ut igenom fönstret.
"Vaddå vi? Jag tänker inte följa med", sa jag och lade armarna i kors.
"Ha, tror du att jag tänker lämna en halvvampyr här allderes ensam?" sa Kristoffer och tittade på mig.
"Ja, jag kan klara mig själv", sa jag och tittade oförstående på Kristoffer.
"Nej, det kan du inte. Jag är inte dum", sa han och han följde mig till fönstret.
"Vad ska vi göra?" frågade jag när Kristoffer hade öppnat fönstret.
"Se till att alla tror att du är död!" sa Kristoffer lite mystiskt och han tog min arm igen. "Vill du göra det, eller ska jag göra det?" frågade Kristoffer. Men innan jag han svara hade han gjort ett långt sår på min handled och golvet hade snabbt fyllts med blod.
Kristoffer lade en lapp mitt på allt blod med texten:
Kära mamma och pappa.
Var snälla och leta inte efter mig.
Vid detta lag när ni har hittat den här lappen är
jag förmodligen död. Så var snälla och leta inte
efter mig. Och kom alltid ihåg att jag älskar er!
//////Emillie
Kristoffer hoppade ut med min hand i hans. Och vi föll, vi föll mot marken.
Jag trodde det var slutet men pricis innan vi slog i marken blev allt svart. Sedan kommer jag inte ihåg vad som hände.
När jag vaknade upp låg jag på marken i någon sorts grotta. Jag satte mig upp och såg mig omkring. Min blick stannade på Kristoffer som låg brevid mig en bit bort och sov. Han såg så vacker ut när han sov, som en ängel. Det pirrade till i magen och jag isåg att jag älskade den unga man som jag nu satt och tittade på. Vi hade bara känt varandra i en vecka men jag har
insett nu att kärlek vid första ögonblicket faktiskt existerar. Och det är underbart.
Jag gick fram till Kristoffer ock satte mig på huk brevid honom. Det svarta håret låg som en gardin över hans ansikte.
Jag tittade mot grottöppnigen och såg att Kristoffer hade satt upp en tjock filt över öppningen.
Jag gick ut igenom öppningen och kännde den varma solen mot mitt ansikte.
Det var underbart efter som det hade varit mulet och regnat i nästan en månad nu.
Av en slump tittade jag ner på mina kläder och vart helt förskräkt. Jag hade ju bara en pyjamas på mig! Och det blev inte bättre av att den pyjamasen var helt täckt av blod.
Jag försökte att glömma det och vandrade mellan träden. Jag hittade en stig och jag började följa den istället. Jag komm till en smal grusväg, det såg inte ut som om den hade blivit använd på mycket länge. Men då (vilket sammantreffande) kom det en s.k pick up last bil.
Det var en liten och ganska knubbig gubbe som körde den. Han tittade konstigt på mig och körde nästan i diket av chocken. Han gasade och körde så fort han kunde där ifrån.
Jag vandrade tillbaka till grottan och Kristoffer.
När jag kom in i grottan igen möttes jag av en rasande Kristoffer.
"Vart har du varit?" frågade han argt.
"Ute i skogen och kollat mig omkring", svarade jag lugnt utan en aning om varför Kristoffer var så arg.
"Var det någon som såg dig?" frågade han sedan.
"Nej, bara en liten gubbe i en pick up bil. Han höll på att köra av vägen" sa jag.
"Det var inte bra. Han kommer säkert ringa till polisen och skvarla".
Kristoffer värkade halt plötsligt väldigt orolig över att den där mannen hade sett mig.
"Oj då, jag såg det inte på det sättet. Vad ska vi göra nu?" frågade jag och jag kännde rädslan blomstra innom mig.
"Fly", sa han och gick längre in i grottan. Jag följde efter.
Han önade en osynlig sten dörr i grottans inersta vägg och vi kom in i en mörk korridor som ledde längre in i berget. Det känndes som om vi gick i gången i flera evigheter.
Men tillslut såg vi ett ljus långt borta som kom närmare och närmare ju längre vi gick.
Det verkade vara fest där. Man hörde glada röster och en sång som löd:
"Give us blood, blood,
Gallons of the stuff,
Give us all that we can drink and it will never be enough,
So give us blood, blood, blood,
Grab a glass because there's going to be a flood".
Men så fort de fick syn på oss upphörde allt glatt prat, skrat och sång.
Alla bara satt och tittade på oss. Men till slut kom det en kort liten man fram till oss och sa:
"Kristoffer! Det var länge sedan vi sågs. Vart har du din mästare och vem är den här unga damen?" han tittade intereserat på mig och jag flyttade mig tätare intill Kristoffer.
"Det här är Emillie, hon är halvvampyr och jag är hennes mästare", svarade Kristoffer.
"Ja, men grattis då!" utbrast mannen. "Det var ju kul för dig. Och du unga Emillie ska vara glad att du har en så skicklig mästare". Jag kände hur blodet rusade mot mitt huvud. Jag var säkert helt knall röd i ansiktet då.
"Kom Emillie. Vi måste gå leta reda på några nya kläder till oss", sa Kristoffer och gick mot en ny gång och jag följde efter...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | gossipgirl - 18 feb 08 - 22:38- Betyg:  | | spännade :D vääntar på nästa del! | | gossipgirl - 18 feb 08 - 22:27- Betyg: | | spännade :D vääntar på nästa del! | jelledream - 18 feb 08 - 12:34- Betyg:  | | bra :) spännande! | | YourRomance - 16 feb 08 - 22:23- Betyg: | oii.. spännande !! haha vad kul att du skrev med det där
i blood- låten :D FORTSÄTT !! |
|
|
|
