På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 1)

Har då lyckas få ihop ett första kapitel, woho! ;D hehe.. Jag sa förrut att Th KANSKE skulle vara med i den, så FÖRLÅT till alla som inte gillar TH och sånt, men det typ bara blev så ^^ Men kan säga att det dröjer lite längre fram i den innan de faktiskt mötts ;) Så att ni vet. Och vet inte riktigt om denna blev så himla lyckad, om den ens är bra ^^ meeen, ni kan ju lämna en liten komentar och skriva vad ni tyckte, skulle uppskattas och då blir jag lite glad ^^ (=
MEN nu ska jag sluta snacka, Läs om ni kännert fört.

Kapitel 1

”Var vänlig sätt på er sekrethetsbältet och spänn fast, vi ska strax landa på Londons flygplats och tack för att ni valt att flyga med oss på Boeing 703. Hoppas att resan varit trevlig och behaglig.”
Efter flygvärdinnan sagt det spände jag fast bältet och gjorde sedan en snabb koll så att det satt fast ordentligt. Jag är nämligen inte så jätteförtjust i att flyga, inbillar mig hela tiden att planet kommer att störta, ena motorn lägger av eller att det inte går att landa av någon anledning och då måste cirkulera uppe i luften längre än planerat. En gång när jag när jag och min familj åkte till Australien började jag hyperventilera och spydde nästan, bara tanken tillbaka dit får mig att känna kväljningarna och den äckliga känslan. USCH!
Säger jag bara.
Men så hade min underbara, söta bror tagit mig i handen och kramat den mjukt och började nynna på en låt, tror den gick något såhär: don`t be afraid Im here, holding you and whispering that everything is gonna be okey, don`t be afrid little girl Im here and holding you close to my heart. Vet inte vad låten heter, men det va så himla gulligt av han, hur många bröder sjunger för en om man sitter och skakar av rädsla för att flyga?
Kan inte låta bli att le åt tanken och hans ljuva röst, min egen ängel. Sätter mig tillrätta i den obekväma flygstolen och kom tänka på Tobias när vi var på stranden på kusten i Australien, han var så vacker, snygg och solbrun. Vältränad kropp och hans havsblåa ögon som glittrade varje gång han skrattade, ett himmelskt skratt i mina öron. Bar överkropp, vita knälånga badbyxor med röda blommor…
”Nej! Sluta!”
Jag ruskade häftigt på huvudet, bort med dem tankarna! Får inte tänka så, han är ju för fasen min BROR!

Jag rycktes ur mina tankar då ett plötsligt gung fick mig att hoppa till, direkt blev jag livrädd.
”Tänk om vi håller på att störta?!”
Tänkte jag pankislaget, kallsvettig grep jag tag med ena handen runt stolens armstöd och körde samtidigt in naglarna i skinnet med min vänstra hand.
”Hur är det?”
Hastigt vände jag mig om, en vänlig man i femtio års ålder tittade på min sina bruna ögon och han hade en mjuk röst som fick mig att bli lugn, började efter ett tag också även andas normalt igen.
”Det är bara bra, nu är det bättre… Tack.”
Log mot mannen och släppte långsamt greppet om armstödet, blickade ner på min vänstra handflata, ryste till av obehag då jag såg lite blod som trängt fram. Kände illamåendet komma fram men försvann bara någon sekund och flygplanets däck slog i marken.

”Jag kan knappt fatta det, jag är i London!”
Uppspelt gick jag och log för mig själv då jag med trippande steg vandrande mot väskorna som kom på rullbandet och sökte med blicken på alla väskor som åkte förbi och hela tiden kom nya eller andra kom tillbaka för att ägaren inte tagit de än.
Jag trängde mig förbi folk, stora, smala, gamla som unga och kollade lite konstigt på en kvinna som såg ut som en hippie och bar på två burar med fåglar i med all konstigt färgglada färger och inte för att glömma dem otroligt fula kläderna som hon bar och glasögon likt Harry Potter som om jag måste erkänna, var lite coolt.
Flinade lite för mig själv och fortsatte sedan att knö mig fram då en jag plötsligt råkade gå in i in kille med en grön skinnjacka som var det enda jag hann uppfatta av honom.
”Uff!”
Han vinglade till lite, samtidigt som jag själv precis fått tillbaka balansen kom hippien och som snubblade på en väska som stod i vägen, jag hann bara se hur hon långsamt föll ihop och hur en av hennes burar stötte till mig och som återigen en aning klumpigt putte till killen igen. Denna gång lyckades ingen av oss få tillbaka balansen eller greppa tag i något, det gick väldigt fort men ändå som slow-motion. Viftandes armar, en hård duns och ett slags tyst skrik som jag inte är helt säkert kom från mig eller från killen i den gröna skinnjackan och människorna som fanns också på flygplatsen skingrades. Gav oss konstiga blickar, en tant kollade nästan mordiskt på oss där vi på något sätt lyckas ligga i en allmänt udda hög på det vita nypolerade golvet.
”Förlåt.”
Mumlade jag, men var inte säker på att han hört mig. Efter några sekunder efter allt kom en stor, inte så jättekraftigt men ändå stor och lång gubbe runt trettio år fram och tittade först förskräckt på killen som jag lyckades få omkull och nu låg med ena benet under hans högra. Mitt vänstra ben låg på något underligt vis på hans mage och hans ena arm låg under mig, vet inte om ni nu förstår hur jag menar och kan inte klandra er, det låter ju helt sjukt.
Men efter ett tag när gubben hjälpt oss upp granskade han mig från topp till tå vilket också kändes lite obehagligt faktiskt. Sedan greppade han sina stora händer på killens axlar, såg nästan ut som han kollade så att grabben inte var skadad, men mig brydde han sig inte så mycket om! Hallå? Jag finns också här! Ville jag skrika, men hur skulle det låta då, medan dem började snackade något jag inte förstod, tror det var tyska, så borstade jag av mina kläder med mina händer och rättade till den tunna sommarjackan.
Jag tänkte precis säga något till dem, men när jag kollade upp så var de borta.
”Undra vart dem tog vägen?”
Tänkte jag fundersamt för mig själv, detta var allt underligt. Jag fick inte ens säga förlåt eller det var inte meningen och kanske förklara att kvinnan med sina dumma fåglar hade snubblat och på sätt fått mig ramla på han. Konstiga människor det finns.
”Ursäkta unga dam.”
Jag vände mig och såg hippien som lyckades göra hela den händelsen stå med sina burar och stora ögon kolla på mig.
”Euhm... Ja?”
Vad ville hon? Irriterad över kvinnan som bara stod och såg helt galen ut med sina Harry Potter glasögon, stirrade på mig och väntades sig nästan att JAG skulle säga förlåt. Men innan jag hann så långt att börja skälla ut henne och sedan gå därifrån öppnade hon munnen.
”Förlåt så hemskt mycket, jag hoppas att allt gick bra med dig?”
”Jorå, det är bara fint.”
Log lite smått hastigt, vände snabbt på klacken. Här ville jag INTE vara kvar! Hippien såg ut som att komma från en skog där hon bott hela livet, fast hon var ju lite trevlig, sa ju förlåt. Men ändå, det var hennes fel att jag inte ens fick reda på vem killen var och speciellt inte den dära skumma typen som såg som värsta livvakten från någon film. London är ett udda ställe suckade jag för mig själv, fick sedan syn på min svarta resväska på rullbandet och skyndade mig att hämta den innan den försvann.
Precis när jag trängt förbi mig genom all trängsel, måste bara påpeka, Londons flygplats är ju mega stort! Jo, jag vet att den är stor om inte jättestort och känd, men här var det lätt att vilse speciellt om man har mitt lokalsinne. Men i alla fall, jag gick med min stora resväska och gick precis genom dörren ut till luften då jag såg film livvakten och killen i grön skinnjacka kliva in i en svart Van tätt i följ av tre andra killar.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7)

AblAckAngEl - 17 jul 08 - 20:47

komentar av jen: denna var vädligt bra gumman. hoppas att du får ge ut den för dina föräldrar.

xDDockanDX - 14 jul 08 - 09:36- Betyg: