[TH-FF] Out of view - 15 |
Eeeey^^, Känner mig stolt över att kunna pressentera en extra lång + extra hemsk + blodig del här då! Läs och kommentera, så blir jag gladaaast ^_^
____________________________________
15. – Tom
Jag vaknar sakta till medvetande. Återvänder liksom bit för bit till mig själv, och ju mer jag återvänder till verkligheten, desto mer förbannar jag den. Detta för att verkligheten råkar göra grymt ont för tillfället. Det känns som att jag har blivit överkörd av en skenande jord bulldozrar, och sedan upphängd i handlederna och använd som boxningssäck av en övermuskulös tungviktsboxare med aggressivbesvär.
Magen och huvudet är värst, resten av kroppen känns mest bortdomnad.
Jag stönar högt och vänder på mig där jag ligger, för ena handen till ansiktet och rycker till då mina fingertoppar nuddar munnen.
”Herre jävlar!” muttrar jag, delvis för den präktiga fläskläppen som verkar ha svällt upp över halva nederdelen av mitt ansikte, och delvis för den plötsliga smärtan då jag rör vid den. Jag grimaserar och sänker handen, använder den istället som stöd för att mödosamt sätta mig upp. Jag blinkar och kisar med ögonen. Inte för att det är särskilt ljust i det trånga lilla rummet jag befinner mig i, men det är ändå tillräckligt för att bli jobbigt för mina ögon att se ordentligt i.
Jag ska erkänna att jag till en början känner mig ganska förvirrad, inte riktigt klar över:
Ett. Vart jag befinner mig
Två. Vad som har hänt
Och tre. Varför det som hänt egentligen har hänt.
Och för några minuter sitter jag bara där, i något skumt sittar-och-stirrar-läge, och försöker komma underfund med dessa saker, till ackompanjemang av lite smärtjämrande, som jag innerligt hoppas att jag är ensam om att höra. Men som tur är så verkar jag vara alldeles ensam, åtminstone i det här rummet. Det är helt tyst också, förutom mina små privata ljud (kan misstolkas, ja! Men faktiskt, så är det nog inte läge för perversa skämt just nu. Jag menar – läget är ju trots allt ganska allvarligt).
Men sedan, som en sådan där klassisk berättelse- och filmgrej, slår allting ner i mig som en bomb. Insikt, minne och sanning mixade till en lavin av förvirrade frågetecken som översvämmar mig inifrån. Den psykiska flodvågen är nästan så stark att den gör fysiskt ont, eller så är det bara mina kroppsliga skador som blandar sig i leken? Jaja, obehaglig upplevelse är det i alla fall.
”Shit, BILL!” flämtar jag och rätar häftigt på mig, biter hårt ihop om ännu ett stön av smärta då min misshandlade mage protesterar vid den häftiga rörelsen. Men jag har inte tid att bry mig om det, inte nu när jag insett att Bill förmodligen inte befinner sig i någon trevlig situation. Jag svänger benen över sängkanten och reser mig vingligt upp, samtidigt som jag ser mig omkring i rummet. Där, dörren! En dörr är lika med en väg ut. En väg ut är lika med en chans att hitta Bill, och till Bill SKA jag.
Jag stapplar fram till dörren och stödjer mig mot den med ena handen medan jag prövande trycker ner dörrhandtaget i mässing med den andra. Självklart är det låst. Men liksom för säkerhetsskull, eller kanske bara för att vara lite normalt dryg, trycker jag ändå handtaget upp och ner några gånger till, innan jag ger upp och med en trött suck återigen ser mig omkring i rummet. Till vänster står ett gammalt skrivbord, med hackig och repig yta och lådor med matta guldknoppar som handtag. Naturligtvis inser jag att chansen att skrivbordslådorna ska innehålla något användbart flyktredskap är liten, till och med nästan obefintligt fjuttig. Men man ska aldrig ge upp, och dessutom brukar ju Tom Kaulitz kunna fixa sig ur svåra situationer, även om jag måste erkänna att just den här skulle jag helst av allt bara vilja radera ur mitt liv, så att allt kunde bli som vanligt igen. Men som sagt, så ska man aldrig ge upp. Så därför tar jag mig fram till skrivbordet och börjar metodiskt dra ut låda efter låda, uppifrån och ner. Tomt, tomt, tomt, tomt och… tomt? Jag böjer mig ner och kikar längst in i den nedersta lådan, tycker nämligen att jag ser någonting blänka till där. Och mycket riktigt, när jag sticker in handen och trevar över det skrovliga träet i lådans bakre del, sluter sig mina fingrar om någonting slätt och blankt. Jag drar fram handen igen och håller upp föremålet framför mig, kan inte låta bli att flina. Det är en sax, en helt vanlig, ganska liten och oansenlig papperssax. ”Är man bäst så är man, och har man tur så har man. Och eftersom man nu är bäst, så är det ju ganska logiskt att man har en jädra tur också” berömmer jag nöjt mig själv medan jag skyndar tillbaka till dörren med saxen i högsta hugg, fylld av energi efter den oväntade framgången.
Jag öppnar saxen och efter lite fumlande får jag in den ena av dess två vassa små blad i låset. Och efter ytterligare lite fumlande och svärande hörs ett tillfredställande litet ”klick”. Ett triumferande leende sprider sig över mitt ansikte då jag trycker ner dörrhandtaget och dörren öppnas på klänt.
Jag sätter vänstra axeln mot dörren och knuffar upp den, men tar snabbt tag om den innan den hinner öppnas för långt och eventuellt slå i något på andra sidan, vilket skulle ha kunnat orsaka en massa onödigt tilldragande ljud. Jag ser mig försiktigt omkring och lyssnar spänt, samtidigt som jag halvt omedvetet stoppar ner saxen i ena fickan till de säckiga jeansen jag har på mig.
Jag finner mig stå och titta ut i en smal korridor, med stängda dörrar utplacerade med jämna mellanrum på båda sidor. Inga möbler, tavlor, mattor, fönster eller liknande, bara den långa, smala, spikraka korridoren som sträcker sig åt båda håll. Ingen levande varelse vare sig hörs eller syns till heller, så jag kliver ut och stänger tyst dörren bakom mig, medan jag tveksamt sneglar från höger till vänster – vilket håll?
Efter en onödig stunds bortslösad tid av tveksamhet, tar jag mig samman och bestämmer mig argt för att det nog är sak samma, och börjar därmed klampa iväg åt höger i korridoren. Eller klampa och klampa, snarare smyger jag, tätt intill högra väggen och med smått hukad rygg. Känner mig som en dålig filmskurk, och för att inte fastna i den rollen rätar jag snabbt på ryggen och är glad åt att ingen ser mig just nu.
Plötsligt, mitt i ett steg stannar jag tvärt upp, då det blixtrar till framför mina ögon och jag ser en snabb skymt av ett mörkt rum, en högrest, svartklädd figur framför mig i dörröppningen. Bilden försvinner lika hastigt och lustigt som den kom, och jag ser mig förvirrat omkring. Jag befinner mig fortfarande i korridoren, fortfarande ensam, och fortfarande med ena foten lyft i ett avbrutet steg. En konstig känsla som följde med bilden dröjer sig kvar. Någon slags blandning mellan rädsla, osäkerhet och förvirring. Vad i…. vad var det där för något?
Långsamt ruskar jag på huvudet, har ingen aning, men det känns inte bra, inte alls bra. Snabbt, då en växande känsla av brådska kommer över mig, fortsätter jag mitt patetiska smygande längs korridoren.
”Pang”, ännu en bild dyker upp för min blick. Den svartklädda figuren igen, närmare nu. Och nu har en annan känsla lagds till de andra – avsky, och ännu påtagligare rädsla. Figuren närmar sig, jag ryggar, skrämd, osäker, motvillig. Någonting slår emot min rygg, eller rättare sagt så slår jag emot den. Jag kommer inte längre, flyktvägen är avstängd och personen framför mig kommer ännu närmare. Ett hånflinande ansikte, och rädslan stegras inom mig.
”NEJ!” flämtar jag och slår händerna hårt för ansiktet, gnider mig i ögonen för att få bort den obehagliga synen. Och när jag tittar upp ser jag återigen bara korridoren framför mig, och bara någon meter fram delar den sig i ännu ett vägskäl, och jag står inför ännu ett höger- eller vänsterval. Det får bli vänster, man kan ju åtminstone försöka variera sig lite.
Jag går snabbare nu. Gympaskorna dunsar lågt mot det dammiga trägolvet i takt till min ökade, smått oroliga andning. Bill… vart är min Bill!?
Avsky, rädsla, ilska, äckel, ren och skär skräck. ”Nej, usch, sluta! Släpp mig!”.
Jag andas stötigt nu, tvärstannar då jag ser en dörr stå på glänt i korridoren framför mig. Det hörs ljud där inne, röster. Jag rycker överraskat, skrämt till då det hörs en duns och ett lågt skrik. Skriket… den där rösten… ”Bill!” skrikviskar jag och sätter fart framåt igen, utan att bry mig det minsta om min värkande kropps meningslösa försök att protestera mot all fysisk verksamhet.
Jag kommer fram till dörren, puttar tyst och försiktigt upp den några ynka små centimeter, och kikar spänt in. Andan fastnar i halsen på mig och det känns som mina ögon blir stora som tefat och tänker tränga sig ur ögonhålorna av chock då jag ser scenen framför mig, som utspelar sig i bortre delen av rummet.
En lång svartklädd man, som är misstänkt lik mannen som slog ner mig i Steinengränd, och som jag dessutom är ganska övertygad om är Bills kidnappare, står med ryggen snett mot mig. Framför honom, upptryckt mellan honom och väggen står Bill, stel som en pinne och med bar överkropp. Hans mage och bröst är täckta av läskiga blåsvarta märken efter slag/sparkar, och det lilla jag kan se av hans ansikte är skrämmande blekt. Men det är inte det som får mig att reagera som jag gör, utan vad de håller på med. Eller ”de”, förresten, Bill gör ingenting, bara står där som en förlamad marmorstaty.
Men mannen… hans ena hand är inflätat i Bills, för tillfället ganska trasliga, slingade svarta hår, och hans hårda läppar är pressade mot Bills smala, motvilliga mun. Och som om det inte var illa nog, har mannen, äcklet, sin hand innanför Bills byxor. Han andas häftigt i hårda stötar medan han kysser Bill och girigt drar den stela, smala kroppen närmare intill sin egen, bredaxlade och muskulösa, kåta kroppshydda.
Jag är alldeles torr i munnen, bara står där och stirrar som förstenad, lika förstenad som Bill, fast jag befinner mig som tur är inte i hans situation. Varför gör han inget? Varför kämpar han inte emot? VAD FAN GÖR ÄCKLET MED MIN BROR!?
Med en hård stöt kommer min andning igång igen, häftig efter att jag hållit andan i vad som känns som flera minuters evigheter. Och återigen slår en sådan där bomb av insikt ner i mig, för andra gången på alldeles för kort tid för att det ska vara nyttigt att vara med om. Bill! Bill och kidnapparen, som tydligen också är både pedofil, bög, misshandlare, skurk, brottsling och ETT STORT JÄVLA SVINIGT ÄCKEL! BILL!
”Bill…” andas jag, och sedan, utan att tänka, bara handla, kastar jag mig in i rummet medan jag vrålar för mina lungors fulla kraft: ”DITT JÄVLA ÄCKEL, LÅT BLI MIN BROR!”.
Innan någon av dem hunnit reagera har jag kastat mig över mannen, äcklet, och klänger mig nu fast vid hans rygg medan jag sparkar, slår, bankar, sliter och river, allt för att skada, allt för att få bort honom från Bill. Med ett överraskat vrål försöker han vända sig om, få bort den klängande vilddjurssaken jag från sin rygg, men jag håller fast för allt jag är värd och han lyckas inte få bort mig.
”Du… ska… ge… hela överjävliga fan… i … min … lillebror!” flämtar jag mellan slagen, mellan ansträngningarna att inte trilla av medan han gormar och far runt i rummet i någon vansinnig dans i ett försök att få av mig. Eftersom han förmodligen skulle ge mig mer än vad jag tål och ganska mycket till ifall han fick chansen, vilket jag inte är så sugen på att vara med om, är jag tvungen att koncentrera mig helhjärtat på att inte trilla av och bli sönderslagen, och har därför inte tid att se efter vad som blev av Bill. Men han har då inte lagt sig i vår absurda, vacklande slagsmålsdans, så jag hoppas innerligt att han är okej.
Plötsligt, helt oförberett, känner jag någon eller något hoppa på mig bakifrån, med ungefär samma teknik som jag själv använt på mannen. Jag blir helt paff, fattar inte vad det är som händer, eller vad som kan vara litet och hårigt med utspärrade sylvassa klor att borra in i min rygg och nacke. ”Aaauch!” flämtar jag då den lilla saken river mig medan den ger ifrån sig ett illvilligt… fräsande? Jo, hur dumt det än låter så tror jag faktiskt att det är en katt som anfallit mig. Det här blir ju bara konstigare och konstigare, och dessutom värre och värre.
Jag har rätt fullt sjå med att försöka hålla mig själv kvar på mannens rygg, samtidigt som jag försöker befria, eller åtminstone försvara, mig mot den galna hårbollen som verkar vara fast besluten att strimla mig bit för bit bakifrån.
Mannen gormar och skriker något osammanhängande obegripligt, katten fräser och jamar, och jag själv jämrar mig högt och kvider av smärta och ansträngning. Bill ger inte ifrån sig minsta lilla ljud, vilket hade gjort mig grymt orolig om jag inte hade varit så upptagen av att överleva för tillfället.
Men precis när krafterna börjar sina, jag börjat tappa greppet kring mannens kraftiga hals, och min rygg känns helt uppsprättad av kattens små mördarvapen till klor, träffas jag av den tredje insiktsbomben för idag – saxen!
På något konstigt sätt, som jag inte kan förklara med annat än att man ju sägs få oanade krafter i nödsituationer, lyckas jag få loss ena handen och sticka ner den i fickan. Jag sluter fingrarna om saxens kalla handtag och sliter snabbt upp handen igen. Kvickt som attan, innan alla kraftreserver helt ska hinna ta slut, hugger jag till med saxen i mannens ansikte. Han vrålar rakt ut av smärta, och jag gissar att jag träffat honom i ögat. Han vacklar till då jag hugger till igen, och igen, och igen. Han stapplar framåt, slår emot väggen då hans krampande kropp inte längre orkar bära upp den egna kroppsvikten plus extratyngden av mig och katten på hans rygg. Hela tiden vrålar han, och varma blodstänk träffar mig då jag gång på gång hugger, skär med saxen över ansiktet och halsen på honom. Jag tänker inte på vad jag faktiskt är i färd med att göra, att skada och kanske döda en annan människa. Jag tänker faktiskt inte alls, är knappt längre medveten om mig själv eller min omgivning.
Det är som om en tung, disig dimma lagt sig framför mina ögon och över min hjärna, fördunklar och avskärmar alla sinnen. Men jag antar att min kropp handlar instinktivt, i någon mix mellan självförsvar, vredesmod och hämndlust, och jag bara fortsätter hugga med den nu alldeles blodiga lilla saxen.
Men tillslut blir mannens kropp stilla under mig, hans smärtfyllda skrik tystnar. Kraftlöst släpper jag mitt krampaktiga grepp och glider av honom, ner på det skitiga golvet. I en sista enorm kraftansträngning tar jag tag i den bepälsade lilla kattkroppen, sliter bort den från min rygg och slänger den i väggen med förtvivlad kraft. Katten glider ner på golvet, blir liggande, stillla, livlös.
Jag sjunker ner på knä, andas i korta stötar medan jag känner det varma blodet pumpas ur de djupa rivsåren, forsa ner för ryggen och klibba fast vid den stora tröjan. Jag känner hur mörkret långsamt kommer krypande, får mitt synfält att försvinna bit för bit, de skenande förvirrade tankarna att sippra iväg i mörkret. Men jag får inte, får inte… inte än.
Gud vet vart jag får styrka ifrån, men förmodligen är det mer vilja än ork som får mig att sakta lyfta på huvudet igen, tvinga bort medvetslösheten. Långsamt, mödosamt kravlar jag bort till väggen i hörnet av rummet, där en halvnaken och skakande figur sitter ihopkrupen. ”Bill?” kraxar jag och sjunker ner bredvid honom. Han varken svarar eller ens reagerar, sitter bara kvar med armarna hårt virade om de uppdragna knäna och med tomt stirrande blick. Hela den taniga kroppen skakar som i frossa, och han är blek som ett lik under det utsmetade svarta sminket. ”Bill…” viskar jag igen, och med mina absolut sista krafter sträcker jag ut en hand mot min älskade bror. Men jag hinner inte nå enda fram, hinner inte röra vid honom innan mörkret kastar sig över mig, och jag slutligen sjunker in i den övermäktiga medvetslösheten...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 30 mar 08 - 15:10- Betyg:  | GUUUUUD! shit vad bra!!! kan inget annat än applådera, du är
otroligt bra på det ähr! ;D Love it! :D | | Elon_B - 21 feb 08 - 23:22- Betyg: | | GAAAH!!! ASBRA! *Jiiipppii!* Är superglad över att Tom högg ner det där äcklet!! :D <3333 GO TOM!! :D <333 Bajsssbra av dig också, som skriver såhär underbart! :D <333 | | wtb483 - 20 feb 08 - 15:34 | oh :O
jättebra skrivet! | | FortessOfTears - 16 feb 08 - 20:18 | HEJA TOM! Jag älskar honom, på fullt allvar totalälskar så mycket att jag blir galen. HAN RÄDDADE BILLIEBOY! :D
HERREGUD!(Jag kände mig tvungen att skriva det då va... xD) Men ååh, vad händer nu då?!
Mjoo, jag KAN ju faktiskt läsa nästa del...
UNDERBART <333333333 | | Solstorm - 16 feb 08 - 15:26 | | håh, tack <33 x) | | EmelieCarlsson - 16 feb 08 - 11:24 | | Heja Tom! ^^ He's a hero! Vill ha meeeeeeeeeeeera! Du skriver totalt überbäst! <3 | | Solstorm - 15 feb 08 - 19:07 | åh, mera ttack ^^ <33
Har egentligen ingen skrivarlust alls just nu, men ska försöka skriva fortsättning ändå, fast jag lovar ingenting x) | | MYGOSH - 15 feb 08 - 18:49- Betyg: | MERA NNUNUNUNU VAVAVAVAVA .
OMG MEEEEERRRA.
DU SKRIVER ÄGABÄST :):):):::):):): MEEEEEERA | | M-424 - 15 feb 08 - 13:41- Betyg: | Nu kommer mer herregud. HERREGUUD, OOH MY GOOOD! Detta är så sjuuuuuukt spännande!!!! MEER nu MÄNNISKA ANNARS annars händer det nåt förfärligt!
Som du vet skriver du über bäst. Som en gudinna med andra ord<3 Fort nu innan jag dör av spänning!:) | | Solstorm - 15 feb 08 - 11:10 | hah, många "herregud" här nere xD
TACk<33 Så megakul att ni gillar det jag skriver, det får mitt übersämsta självförtroende att bli lite bättre för varje gång någon gillar det jag gör:))
lugn, ska skriva mer så fort jag kan, lovar^^<3 | | Mangasagan - 15 feb 08 - 10:51- Betyg: | | OMG! Herre Jesus! SHIIIIIIT!!!! HERREGUD!!! HUR FAN KAN DU SKRIVA SÅHÄR SJUUUKT BRA?????? OMG!!! MERA NU MÄNNSIKA!!! Och ja, jag befinner mig i chocktillstånd nu, så SKRIV MER FÖR H*****E!!!!!!!!!<<3<3<3<3<3 | | LisaHoglund - 15 feb 08 - 09:22- Betyg: | | AAAAAH, herregud, du är bara så bra på att skriva!! Och det är så jäkla spännande, jag vet inte vad jag gör snart! MEEER!!!!! <3333 | | woops - 15 feb 08 - 08:42- Betyg: | Herregud. Herregud. HERREGUD!
Nu får du allt skynda med en ny del, så att jag slipper oroa mig! Shit, herrejösses jesuskristus! Vackra ord, jag vet. Ursäkt - jag befinner mig i chocktillstånd.
MEN SKYNDA MED NY DEL DÅ, UNDERBARA MÄNNISKA SOM SKRIVER SÅ OTROLIGT BRA ATT MAN BLIR AVNDSJUK OCH BARA VILL KUNNA SKRIVA LIKA BRA SOM DU. Ach, du liebe ZEIT; JERUSALEM OCH ALLA MINDRE HELIGA PLATSER EFTERSOM JAG INTE TROR PÅ GUD - MER?
Snälla? Fort? o.O | | LilaCitron - 14 feb 08 - 23:23- Betyg: | Åh nej, HJälp shit asså, Vad ska ja göra.. Jag sitter här
helt.. Tyst och typ.. Jag vet inte!!!! Men ååh. Gud skriv meer!
Det är såå spännande, JAG DÖR!, :O:O:O , MEER, <333 | | KleineTomi - 14 feb 08 - 23:07- Betyg: | | hjälp hjälp hjälp hjälp!!!!!OMG!!!!Vad händer nu!!!!???? |
|
|
|
