På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, skådespel & lögner, del 12

(Shane)

Jojjo såg på mig med blandade känslor, men lyckan lös som allra starkast.
”Menar du allvar?” Hennes röst bröts och jag nickade ivrigt.
”Jag älskar dig verkligen” sa jag lågt och hon tog min hand och gav den en lätt tryckning.
”Klart jag vill förlova mig med dig, älskling” sa hon och våra läppar möttes. Jag la mina armar om henne och viskade tyst i hennes öra:
”I'll fight, you're a part of me now”

Nästa dag tog jag mig själv samman och gick till skolan. Kriff och Mims mötte mig med ett leende och jag såg hur Jojjo, som höll min hand i sin vanliga ordning, höll på att spricka av lycka.
”Berätta du” viskade jag lågt och hon nickade.
”Berätta vadå?” sa Kriff och höjde på ögonbrynet.
”Vi ska förlova oss!” sa Jojjo överlyckligt och Kriff och Mims kramade om oss båda.
”Åh va underbart roligt!” sa de båda och jag nickade. Tomheten och ångesten var som bortblåst, i alla fall för stunden, tänkte jag och gav Jojjos hand en lätt tryckning.

Dagen i skolan flöt på bra, till idrottlektionen. Jag hade helt glömt bort alla mina ärr på kroppen, men det kom klassens tjejer snart att påminna mig om.
”Usch va äckligt Shane” hörde jag Sandra, klassens bitch säga högt och jag såg undrande på henne, förstod inte alls vad hon menade. ”Täck över de där äckliga.. ärren” sa hon och pekade på mig. Jag bet mig i läppen och försökte låta bli att gråta. Jag som annars brukade vara stark, hade knappt någon styrka kvar. Jojjo mötte min rädda blick och jag mötte hennes ilskna.
”Håll käften” röt hon med blicken riktad mot Sandra.
”Ursäkta?” sa Sandra med äckligt mycket självförtroende, eftersom hon var van med att alla tjejer gjorde precis som hon sa.
”Du hörde mig!” röt Jojjo, minst lika självsäkert. ”Håll käften sa jag! Du säger inte åt mig tjej att hon är äcklig, hör du det!”
”Uh, är du också en av DE DÄR...” sa Sandra och tog paus, ”Flatorna?”
”Ja det är jag!” fräste Jojjo till svar. ”Och en stolt sådan också!”
”Det är sådana som ni” sa Sandra och pekade på oss, ”som är den felande länken i samhället!”
Plötsligt tappade Jojjo kontrollen och gav Sandra en rejäl käftsmäll, vilket fick henne att flyga ner på det skitiga golvet.
”Du din!” röt Sandra och innan hon hann resa sig upp hade Jojjo puttat ner henne än en gång.
”En sak du du veta, din översittare till fitta, att mig och min tjej ger du fan i!” sa Jojjo argsint.
”Kom Shane” sa hon och sträckte sig efter min hand.

Ute i gympasalen kom ångesten. Jag hade shorts på mig, eftersom jag inte hade några andra byxor att idrotta i, och då såg alla mina ärr. Jag kände deras äcklade blickar ner de såg mina sönderskurna ben, hörde hur några skrek ”emo”, och hur andra viskade om hur sorglig jag var.
”Åh.” pep jag tyst, vilket fick Jojjo att vända sig om. ”Jag pallar inte det här” Jojjo tog min hand och jag bet mig i läppen, gång på gång för att hindra tårarna som brände i mina ögon.
”Kom igen Shane, det här klarar du galant!” sa hon uppiggande och mötte min blick. ”Det här är sista lektionen, sen är det helg och då ska hem till mig och gå på bröllop och!” sa hon och tog paus.
”Så ska vi berätta om våran förlovning!” Jag log lite svagt mot henne och gav hennes hand en lätt tryckning.
”Jojjo, jag klarar det inte” sa jag och kände hur tårarna började rinna. Jag täckte mitt ansikte med mina händer och Jojjo ledde mig ut till omklädningsrummet, och tack och lov var inga tjejer kvar där inne. Jag kände hur jag plötsligt fick svårt att andas när Jojjo satt sig ner på huk och börjat känna på mina ärr.
”Dem..” sa hon och jag märkte hur hon fick en klump i halsen. ”Dem är verkligen djupa” Jag mötte hennes blick och hon la sitt huvud i mitt knä och hörde hur hon började gråta.
”Jojjo?”sa jag lågt när jag lyckats fånga andan. Hon tittade upp och jag bet mig i läppen. ”Inte ska du gråta” pep jag och hon suckade.
”Jag vill verkligen hjälpa dig att må bättre Shane, men det känns som du stöter bort mig varje gång” viskade hon knappt hörbart och jag försökte finna ord. ”Och du har skurit dig igen, eller hur?” sa hon plötsligt, innan jag hunnit svara på det hon sa innan. Jag svarade med en lätt nickning och hon studerade mina ärr.
”Dem är verkligen hemska, eller hur?” sa jag lågt och suckade. ”och jag är verkligen hemsk, äcklig och hemsk” Jojjo satte sig bredvid mig och la sin arm runt min axel.
”Du är allt annat än hemsk och äcklig” sa hon bestämt. Jag borrade in mitt huvud i hennes bröst och drog ett djupt andetag.
”Andas Shane, andas, okej?” Jag nickade svagt och försökte finna luft. Tankarna snurrade runt i mitt huvud och jag mötte Jojjos blick när hon lät än en gång lät sina fingertoppar nudda mina ärr.
”Jojjo, snälla, sluta” pep jag och hon mötte min blick. ”Jag är ett sånt äckel” hulkade jag fram och hon kramade om mig ännu hårdare.

(Jojjo)

Efter en stund sittande i omklädningsrummet mötte Shane min blick igen.
”Ska vi gå till vårt rum?” sa jag lågt och vi bytte snabbt om. När vi kom in på rummet satte jag mig utmattade på sängen. Shane gick till fåtöljen och började greja med sittkudden. ”Vad..” innan jag hann svara hade hon tagit fram 5 rakblad och lagt dem i min hand. ”gör du..” sa jag skärrat och tittade upp.
”Här” sa hon bara och jag såg hur ont det gjorde i henne att ge dem till mig. ”Bara, bara ta dem”
”Är du säker?” sa jag och hon nickade.
”ja” pep hon och jag kramade om henne hårt. Vi satt så en lång stund, innan vi la oss ner. Jag la min arm runt henne och la mig riktigt, tätt tätt intill henne.

”Jojjo, här, din telefon ringer!” Shane väckte mig ur min tupplur och jag satte mig genast upp. ”Hallå?” svarade jag sömndrucket.
”Hej Johanna, det är pappa!”
”Hej pappa, hur är allting?” sa jag med ett fånigt leende.
”Underbart, hur är det med dig och med Shane?” Shane satte sig bakom mig och la sina armar runt min midja. Jag kände hennes andedräkt i nacken som fick mig att rysa till av välbehag.
”Bra, allt är bra, när, hur, var blir det på lördag?” frågade jag efter att ha pussat Shanes näsa.
”Mia hämtar er ikväll runt åtta, sen äter vi middag, sen åker vi till kyrkan imorgonbitti runt 10 och hjälper Margit göra iordning allting, och så får du presentera Shane för alla släktingar!” Sa pappa glatt, precis som om Shane vore den där drömkillen alla föräldrar vill att ens döttrar ska träffa.
”Okej, men vi syns senare då” sa jag och la på.

När Mia kom stod jag och Shane redan utanför skolan och väntade. Shane såg tankspridd ut och jag bet mig lätt i läppen. Måtte hon inte få några ångestattacker när min släkt är i närheten. Jag vill ju visa dem att hon var perfekt! Eller ja, ingen är perfekt egentligen, men i mina ögon kommer Shane alltid vara det, trots alla sår och ärr, så kommer hon vara det. Mia log glatt när vi satt oss i bilen.
”Åh lilla Johanna, så underbart att se er igen!” Både jag och Shane log till svar och satte oss i baksätet. Resan dit pratade Mia på som vanligt, och jag svarade lika ivrigt, medan Shane lutade sitt huvud mot min axel och somnade. Hon satt i t-shirt och Mia såg efter en stund hennes randiga armar. Hon svängde in på närmaste parkeringsplats och jag såg hur hennes ögon studerade Shane.
”Oj, vad har hon gjort?” Jag tittade snabbt ner på Shane, märkte hur hon blundade hårt, för att slippa frågan och jag drog en lång suck.
”Shane har haft en jobbig bakgrund och för att orka handskas med allt sånt så.. har hon skurit sig” sa jag kort och Mia la handen för munnen.
”men åh, stackars liten!” sa Mia med sorg i rösten. ”Då är det upp till oss att ge henne en bra framtid då, inte sant Johanna?” Hon log mot mig och jag la armen om Shane och kände hur hon kramade om min hand.
”Precis” svarade jag och Mia körde vidare.

När vi äntligen kom fram till vårt stora hus såg Shane otroligt förvånad ut.
”Wow, bor du här?” sa hon och jag nickade. ”Det är ju som.. ett slott!” Jag och Mia skrattade till och Shane såg småsur ut.
”Ja, så går det när ens pappa är lite förmögen” svarade jag och tog hennes hand när vi gick ur bilen.
”Åh Johanna!” Hörde jag pappa ropa och jag sprang in i hans armar. ”Så underbart att ni är här! Och Shane också!” Shane sträckte stelt fram handen men min pappa la snabbt armarna runt henne också. ”Inte ska vi skaka hand Shane!” skrattade han. ”Du är en del av familjen, och i familjen kramas man!” Shane nickade lite försiktigt och sträckte sig efter min hand igen.

Inne i huset satt en massa släktingar som hälsade oss glatt välkomna. Det var min farfar Göta, farmor Stina, mormor Lisa, morfar Karl-Bertil och mina kusiner, Kristoff, Johan, Tina och Kicki.
”Johanna, vad du har blivit stor!” utbrast min farfar och jag satte mig bredvid honom och farmor.
”Låt mig presentera min flickvän” sa jag glatt och Shane som stått blygt i bakgrunden steg fram. jag såg hur orolig hon var över sina armar och bet mig lite lätt i läppen och hoppades att ingen skulle fråga. Men sådan tur hade jag inte. Min morfar, som var känd som släktens surgubbe, frågade nästan direkt vad hon gjort, när hon stäckte fram sin hand för att hälsa.
”Nej men flicka kära hjärtanes, vad har du råkat ur för, för otyg?” Sa han med bestämd röst och höll ett stadigt grepp om hennes handled. Jag såg hur hennes ögon tårades och ryckte loss hennes arm ur min morfars grepp.
”Det är ingenting att bry sig om morfar” sa jag lågt och Shane sökte kroppkontakt, som en skrämd hundvalp. Jag la skärrat mina armar runt henne och min morfar höjde än en gång på sina ögonbryn.
”En pojkvän är vad ni flickebarn behöver nu för tiden!” sa han och jag var precis på väg att öppna munnen då han fortsatte. ”Två flickebarn kan väl inte vara tillsammans förstår ni väl? Eller vad säger du Lisa?” Mormor som ofta tyckte som morfar nickade.
”Nej precis, där ser ni. Och tro inte att jag är dum när det gäller.. din.. väns armar” sa han och betonade ordet VÄN med hög röst, ”jag vet vad dagens ungdomar sysslar med nuförtiden. dem skär i sig själva!” Mormor och farmor såg båda ledsamt på Shane som hulkade till. Hon gjorde sig snabbt fri ifrån mitt grepp och sprang ut ifrån rummet.
”Shane!” Skrek jag högt efter henne, men hon bara sprang. ”SHANE!” Jag sprang panikslaget efter och svor tyst för mig själv.

(Shane)

Jag gjorde mig snabbt fri från Jojjos grepp efter hennes morfars ord och sprang därifrån. Jag hörde hur Jojjo panikslaget skrek efter mig, men jag kunde inte stanna, jag var tvungen att springa härifrån, springa bort ifrån allas tankar om mig, ifrån min ångest och framför allt, ifrån mig själv. Jag fick knappt någon luft och föll ihop på marken. Jag kurade ihop mig i fosterställning och lät tårarna rinna längs mina kinder. Ångesten skrattade åt mig och jag la mina händer för öronen och skrek.
”LÅT MIG VAR IFRED!” Skrek jag, gång på gång.
”Du hör inte hemma här” viskade Ångesten i mitt öra, trots mina försök att blockera hans röst. ”Du hör inte hemma här, du hör inte hemma någonstans!”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

engeliin - 27 feb 08 - 20:38

Bra :)

-blueberry- - 18 feb 08 - 01:46- Betyg: