På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Nerinas första år på Hogwarts.(del8)

Hej, detta är åttonde delen av Nerinas första år på Hogwarts. Förra delen kom som en förvåning för en del, men det har alltid hört till min fantasi att Voldermort var Nerinas far. Hon har funnits ett tag, bara i mitt huvud. Hon kom till ungefär när Harry Potter och Hemligheternas kammare kom ut på film. Ja, det är ett tag sedan. Mycket har förändrats sedan dess, men grunden är den samma. Men nu ska jag inte uppehålla er längre, så nu börjar jag skriva!

Nerina.
När jag vaknar på morgonen undrar jag om allt inte bara var en dröm. Då svider det till på armen. Jag tittar på den. Det var ingen dröm. Jag är en döttsätare. Jag känner hur jag rodnar. Det känns bra att tillhöra något stort. Jag suckar, och hoppar upp ur sängen. Om det inte var en dröm, så har jag skadat Draco. Allvarligt. Jag skyndar mig på med kläderna. Precis när jag ska lämna sovsalen, säger Hermione bakom mig:
-Vart ska du så tidigt? Jag hinner inte komma på en lögn, så jag säger sanningen.
-Jag ska till Draco, och be om ursäkt för i går, säger jag. Jag behöver ju inte säga att jag ska berätta för honom att jag är en döttsätare också.
-Okej, vi ses sen då, säger Hermione, och återgår till en bok som är ovanlit tjock. Jag går ut ur sovsalen, igenom Gryffindors sällskapsrum, och vidare mot sjukhusflygeln . När hon kom fram, gick hon tyst in genom portarn. Där låg Draco. Han låg i en säng, som vilken som hälst. Han hade fått kort och godis av sina vänner, som stod rörigt på hans nattduksbord. Jag gick sakta fram till honom. Kanske skulle jag tagit med mig något?

Då spärrade Draco upp ögonen. När han såg mig såg han rädd ut. Det såg faktiskt ut som om han skulle hoppa ur sängen, och springa sin väg.
-För-rlåt Draco, sa jag med min darrande röst. Han tittade oförstående på mig.
-Du vill att jag ska förlåta dig, efter att du andvänt Crosio-föebannelsen på mig, sa han. Han såg oerhört upprörd ut.
-Vad ska jag säga då?, sa jag med en ynklig röst.
-Jag vet inte, men det finns en anledning till att det heter oförlåtlig förbannelse, sa han surt. Då började jag lipa. Jag kunde inte ro för det. Men jag fick ur mig:
-Det var ju du som var otrogen mot mig. Han ser ut som att han tänker.
-Jag är ledsen, men du har rätt. Det var det jag skulle berättat för dig på kvällen, efter jag hade gjort slut med milly, sa han. Jag kan knappt tro det. Skulle han göra slut med henne för mig?
-Var det då jag såg ej i korridoren, och du ropade efter mig?, frågar jag. Han nickar.
-Varför var du tvungen att kasta förbannelsen på mig? Det hade räckt med en vanlig trollformell, men varför en oförlåtlig? Jag tänkte efter.
-Det faller i min natur, säger jag. Draco ser undrande ut, så jag säger:
-Kan du bevara en hemlighet? Draco nickar åter igen. Jag tar ett djupt andetag, och kavlar upp tröjarmen på vänster arm. Han tittar häpet.
-Jag tror det inte, säger han. Jag flinar.
-Han är min far, säger jag. Draco ser ut som att han ska svimma för en stund. Sedan kavlar han upp sin vänstra tröjarm. Han har samma tatuering som jag.
-Tvingade han dig också?, säger han.
-Tvingade han dig?, säger jag förvånat. Min far skulle väll aldrig göra något sånt. Men jag känner honom ju inte. Draco nickar, och säger sedan:
-Och du gick med frivilligt? Jag suckar.
-Ja, det gjorde jag, säger jag osäkert. Han tittar på mig med sorgsnare ögon än innan. Jag förstår att han tycker synd om mig. Jag vill inte att han ska det! Jag känner mig arg, men jag håller det inne.
-Kom hit, säger han, och jag kommer närmare. Då kysser han mig, där i sängen. Länge och passionerat. Jag känner att han älskar mig igen. Sedan säger han:
-Vi har inte haft någon tur i livet än Nerina. Ur hans sorgsna ögon rinner tårar. Och jag gråter jag med. Sedan kysser han mig igen.

Senare på dagen, sitter jag, Hermione, Ron och Harry vid Gryffindors bord och äter lunch. Jag är gladare, och pratar med de andra. Då kommer Draco in genom dörren till stora salen.
-Han är visst ute nu, säger Ron, och han och Harry skrattar. Men Draco går inte mot Slyterins bord, utan hit åt. Jag undrar vart han ska. Han stannar framför mig, och drar upp mig, i sin famn. Alla i hela salen stirrar. Jag står så nära honom, att jag känner hans andetag, mot min hud.
-Inga mer hemligheter, säger han, och tittar mig i ögonen.
-Inga mer hemligheter, upprepar jag, och så kysser han mig. Någonstans i salen, tappar någon en talrik. En annan busvisslar, och några applåderar. Vi tittar varandra i ögonen igen, och jag viskar i hans öra:
-Jag älskar dig, Draco Malfoy.

Detta var åttonde delen av Nerinas första år på Hogwarts. Hoppar ni gillade den, och glöm inte kommentera!! Kramar//irmis

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

rihannalover - 3 mar 08 - 15:26- Betyg: