Ett ödesdigert beslut - kapitel 6 |
(NÅN som har nån idé på vad som ska hända? För det har int ja =( Mejla isf!)
/nästa morgon/
(Andrea)
Hon satte sig upp med ett ryck, vart var hon? Det tog ett par sekunder innan hjärnan både lugnat ner sig och vaknat tillräckligt för att hon skulle komma ihåg, hemma hos… sina bröder, och mamma för den delen. Som tur var hade Simone inte reagerat på att Andrea kallade henne just det, Simone, istället för mamma. Hon hade inte heller frågat någonting, och när hon kände efter märkte hon att det faktiskt var ganska oväsentligt varför hon hade lämnat bort henne.
”FRUKOST!” Ett glatt tjut och dunsningar i trappan avbröt henne i tankarna, hon rynkade lätt på pannan, och klev sedan upp ur soffan. Samtidigt som hon öppnade dörren och gick ut kom en ’nånting’ förbiskuttande i full fart, rakt in i henne. Vilket självklart resulterade i att båda hamnade på golvet, med Andrea underst.
”Ojdå, förlåt…” hördes ovanför henne, dock kunde hon inte se något, och snart kände hon hur tyngden försvann. Hon satte sig upp och såg upp för att se vem som var orsaken till kraschen, Tom. Han tittade oroat på henne med något rodnande kinder, hon kunde dock inte avgöra om det var för att han sprungit på henne, eller för hans något pinsamma beteende.
”Gör inget,” sa hon och ställde sig upp, han tittade något skeptiskt på henne. Men sedan verkade han bestämma sig för att det inte var någon fara och sprack istället upp i ett stort fånleende.
”Frukost!” ropade han glatt och började skutta mot köket. Andrea stod kvar en lång stund och bara tittade på den dörr han nyss försvunnit genom, var hon verkligen släkt med honom?
”Det finns våfflor Billie!” skrek han från köket, och snart hördes dunsar bakifrån.
”VÅFFLOR!” Men den här gången var hon beredd och höll sig ur vägen när ytterligare en av bröderna kom skuttandes nerför trappan, och när även han försvunnit in genom dörren till köket följde hon efter.
/Tre timmar senare/
”Men ska hon med?” Andrea stannade till vid ljudet av viskande röster, och lutade sig närmare dörren för att kunna höra bättre.
”Tja, vet vi ens om hon vill?” Det var ganska uppenbart att dem pratade om henne, men hon visste fortfarande inte vad det var hon ville eller inte ville.
”Vi får väl fråga?” Det var Bills röst, hon var nästan helt säker.
”Tror du det är okej med dem andra då?”
”Äh, seriöst vi är syskon, trillingar, dom får väl vänja sig vid att hon är med oss!” Andrea kunde inte undgå att bli glad när han, eller dem, sade så. Det hade Violette, mamma, alltid tjatat om, hennes stora behov av att alla skulle gilla henne som gick så dåligt ihop med hennes stora önskan att vara speciell, annorlunda. Det hade blivit tyst därinne, och hon insåg att det nog var dags att flytta sig, innan de kom ut och märkte att hon tjuvlyssnat. Så med tysta steg började hon gå mot badrummet, som låg bara en liten bit bort, dit hon egentligen varit på väg innan samtalet fångat hennes uppmärksamhet. I samma ögonblick som hon stängde dörren om sig, hörde hon deras dörr öppnas och hon pustade ut.
Ett par minuter senare gick hon nerför trappan igen, egentligen i förhoppning att dem skulle fråga henne om, vad det nu var, men främst för att fortsätta packa upp de kläder hon köpt igår.
”Du, eh, vi skulle vilja fråga en sak…” Hon stannade till vid ljudet av Bills röst och vände sig om.
”Mm?” Hon hoppades att ansiktet såg tillräckligt frågande ut, som om hon inte alls vetat att dem skulle göra det, inte så svårt då hon ju inte visste Vad dem skulle fråga.
”Vi, liksom, ska iväg och repa snart. Och, eh…” Hon såg totalt förvånad på dem, vad hade hon med det att göra?
”Undrar om du ville följa med,” avslutade Tom meningen åt Bill, hon höjde förvånat ett ögonbryn. Något som Bill tydligen tyckte var väldigt roligt eftersom det fick honom att le och flina kaxigt mot sin bror.
”Eh, visst…” svarade hon, då hon trots allt inte hade något annat att göra, och hela poängen med att bo här var ju att lära känna dem. Så varför inte, ett par timmar dålig musik har väl aldrig skadat någon?
|
|
|
|
