Julia, Änglar och Demoner ~ Del 17 |
Del 17
"Tror du att han älskar dig mera än han hatade livet?" Julia stirrade mållöst på skepnaden, den lade huvudet på sned och såg förundrat på henne. "Visste du inte? Damion sökte döden i hela sitt liv, men han skulle aldrig ha tagit sitt eget liv." Skepnaden vände sig om. "Jag kan hela kans kropp, och hitta hans själ, men om inte hans själ vill återvända är det inte mycket jag kan göra åt det." Julia svalde. "Då vill jag dö." Skepnaden skrattade. "Du är redan död, ingen levande varelse kan vara i min värld." Skepnaden vände sig om och såg på Julia som häpet stirrade på den. "Men din själ är tillräkligt stark för att vara här." Skepnaden skrattade igen. "Du är så förskräckt, vänta här, jag är snart tillbaka." Julia tvekade lite, skepnaden uppförde sig underlig, var skulle hon annars vänta om inte här? Hon såg åter mot striderna, där det förrut bara varit änlgar var det nu en grupp demoner som liknade Lord Tiram som stred mot dem. Plötsligt märkte hon att skepnaden var tillbaka, väldigt nära henne, den följde med vad hon såg på. "Usch, en massa folk som dör, och jag som avskyr att vara där folk dör." Skepnaden gjorde en paus. "Det gör ont, jag känner det, när de dör, själen slits från kroppen när man dör våldsamt." Julia nickade, hon mindes känslan av att upplösas, slitas i bitar, och ryste. Skepnaden skrattade. "Tur att du inte glömt bort hur det är att ha en kropp, för vi ska nog plocka ihop dina atomer igen." Skepnaden verkade road. "Det är inte något jag kan göra, men du får se."
Skepnaden nickade mot kristallen. "Ni kallade verkligen på mig i sista minuten, men jag antar att alla dokument förstörts för länge sedan som talade om hur man skulle göra. Det var bättre sätt än att dö har jag för mig." Skepnaden såg allvarligt på Julia. "Om du skulle välja, rädda välden eller rädda Damion, låt säga ni skulle få leva lyckliga i alla era dagar någon annanstans, vad skulle du välja?." Julia tvekade först, sedan ryckte hon på axlarna. "Jag vill inte ha en värld utan Damion." Skepnaden började skratta. "Ingen är totalt osjälvisk, men oroa dig inte, tre önskningar heter det väl." Julia stirrade misstänksamt på skepnaden. "Är du seriös?" Skepnaden stannade till. "Hälten av tiden." Den såg på henne och log. "Om du inte hade talat sanning hade det varit värre än lite själviskhet, det är bra att tänka på sig själv ibland, vem ska annars göra det?" Skepnaden skrattade. "Men nu återgår vi till kristallen, hur gjorde jag nu igen..." Skepnaden funderade och knäppte sedan med fingrarna. "Så var det! Det är den delen av magin som blivit skadad och håller på att falla i bitar, hur fixar man det då..." Julia tänkte att skpenaden helt klart tänkte högt när hon plötsligt insåg att den använde magi på samma sätt som hon, nu förstod hon vad Essis hade förklarat för henne.
Julia såg hur alla stannade till i häpnad när de plötsligt befann sig rummet med kristallen, Julia lade märke till att hon svävade brevid skepnaden. Så jag är verkligen död, Julia såg ner på sina händer och kunde se genom dem, jaha, jag är död, var det inget mera med det? Skepnaden flinade mot henne, sedan höjde den sina armar och ljuset som kom från den blev starkare, alla blundade och skyddade sina ögon och tittade bort, Julia kände hur ljuset brännde och tog ett par steg bakåt tills det blev uthärdligt, efter vad som kändes som en evighet minskade ljuset, Julia såg upp och såg att kristallen sken starkare än innan, sprickorna var borta. Skepnaden svävade framför kristallen och såg fundersam ut. "Dö inte för nära kristallen." Den pausade. "Fast den borde hålla bättre nu." Julia bara gapade. "Var det det som gjorde det?" Skepnaden fnittrade och Julia insåg plötsligt att det var en liten flicka hon talade med. "Ja, inte för att jag förstår varför, men den gillade väl inte att folk dog här." Skepnaden pekade på Julia. "Stå kvar där, och sväva absolut inte in i något." Skepnaden koncentrerade sig och Julia föll till marken.
|
|
|
|
