Come and get me if you can(24-29) |
Så, nu har jag faktiskt varit duktig nog att skicka in del 24- 29. Det finns faktiskt en del kvar nu om någon vill läsa=)
Kapitel 24
I really love you
Sebbe
När jag gått av planet och checkat ut så började jag gå bortåt. Jag hade ju inte haft några väskor med mig alls. Klokt? Nja, kanske inte, men ändå. Om någon inte fattat det så är jag helt desperat. Inte bara halvt utan nu totalt desperat efter henne och jag skulle gå genom eld och vatten för hennes skull, jag lovar. Jag skulle vilja vara där och få kyssa hennes vackra, men smått ömma läppar. De var alltid smått ömma efter tiderna då jag hade varit igång igen. Det var så härligt att bara få misshandla hennes läppar och halsar sådär lite smått, men det kunde jag ju inte göra. Snart så skulle jag kunna göra det, bara jag kunde få tag på henne på något sätt. Inte det minsta vett fanns i min lilla hjärna just nu, men jag tänkte inte ge upp för det. Nej, kom igen, ni vet väll att jag aldrig ger upp när jag får en av mina idéer och det här kanske var den knäppaste på länge, men också den bästa kändes det som. Jovisst, jag visste att jag var totalt galen, men så fick det väll vara då för jag brydde mig inte om folk tyckte att jag var galen bara jag kunde få det jag verkligen ville ha. Ingeting kunde stoppa mig just nu, förutom om hon ringde mig och skrek på mig om att hon aldrig ville se mig igen då. Det skulle inte hända för jag hade faktiskt inte gjort henne något förutom att älska henne då, men så vitt jag vet så är inte det något brott. Fast vem vet, jag kanske har gjort något annat som att till exempel våga sakna henne. Jo, jag vet, jag saknar henne alldeles för mycket för att verkligen låta henne försvinna från mig sådär. Jag var väldigt orolig för henne så jag tog upp henne och ringde henne, men jag tänkte inte avslöja för henne att jag har följt efter henne. Då skulle hon anklaga mig för att vara för besatt av henne och det var jag visserligen också fast det kanske det inte var så bra om hon visste. Då kanske hon skulle hata mig och då skulle jag också hata mig själv. Kunde jag verkligen hålla tyst om det och till och med låta bli att ringa henne? Nej, det kunde jag inte. Jag var tvungen att få prata med henne så snabbt som möjligt innan jag blev tokig och att ringa kunde ju inte skada i alla fall. Hon kunde inte bli arg för det, men hennes föräldrar kunde det. För att jag ringde och störde dem när de kanske packade upp eller något. Lite kunde hon ju få komma undan för att prata med mig. Jag hade låtit henne prata med mig om jag vore hennes föräldrar, fast det är ju bara jag då. De kanske är rädda för att hon ska vilja gå tillbaka till mig och vilja flytta tillbaka, men hon ville ju aldrig flytta. De hade tvingat henne att följa med henne bara för att hon inte riktigt var myndig. Varför kunde de inte bara låta henne stanna med mig? Fan också att jag inte hunnit göra henne med barn eller något så hon verkligen var tvungen att göra det. Nu hade jag ju tekniskt redan förlorat henne, men jag skulle ha henne tillbaka om jag så skulle få sota för det.
Några veckor senare:
I alla fall så gick jag vidare och då och då fick jag ju självklart ta en taxi, ingen aning om vart jag skulle då, men någonstans skulle jag förstås. Jag vet inte hur många dagar som gick, men ibland så fick jag till och med bo på gatan. Nu hade jag fått testa på hur Sally hade haft det ett tag och när jag fått reda på vart hon bodde i alla fall så var jag ganska nöjd. Jag hade ju även bott på hotell när jag hade haft råd och nu skulle jag bara försöka ta reda på i vilket av alla de här hundratals husen som Sandie bodde i. Det gick ju ännu värre för mig så jag fick helt enkelt gå och knacka på varenda dörr som fanns där. Jag suckade när jag kollat alla utom ett och gick tillbaka till hotellet. Hon verkade inte bo i något av de där husen i alla fall så det verkade inte som om jag kunde få tillbaka henne längre, men när jag minst anade det så fick jag syn på henne. Hon var betydligt rundare än vanligt, nästan som om hon var med barn, men om hon vore det så hade hon ju berättat det för mig. Kunde hon ha hittat någon ny som hon redan blivit så kär i att hon ville skaffa barn? Visst, hon hade visserligen bara en liten kula på magen. Jag suckade och gick fram till henne.
- Är du…?
- Ja…Jag är med barn…
Det var som om hon inte pratade med utan någon helt annan för hon var så otroligt känslokall. Jag hade aldrig förut sett henne såhär, men det hela menade ju att jag gjort henne med barn trots allt. Var hon inte glad över att jag var tillbaka? Förstod hon ens det? Det verkade inte så i alla fall för hon försvann otroligt snabbt ifrån mig. Okej, hon verkade inte direkt glad idag. Fast det är klart, hon var nog arg.
Sandie
Jag hade nyss sett Sebbe, nej, det var inte Sebbe, det kunde inte vara Sebbe, det hade tagit mig jättelänge att glömma honom och typ när jag precis glömt honom så kommer han ju förstås tillbaka. Typiskt honom att göra så alltså. Han hade förstått direkt att jag var med barn. Ja, det var det som hade hänt med min kropp de senaste månaderna. Jag ville inte ha en liten skrikande unge, men varje gång jag gick till en läkare för att göra abort så hann jag precis ändra mig innan läkaren gjorde själva aborten. Jag ville inte döda det enda som jag hade kvar av Sebbe, nej, det var bara ännu ett sätt för mig att visa att jag ville ha tillbaka honom, något som jag ändå aldrig skulle kunna få. Och vad i hela friden skulle jag säga till mina föräldrar? De visste ju inte om det än och jag hade fått läkaren att säga till mina föräldrar att de inte visste vad det var, men att det antagligen inte var något viktigt. Jag gillade inte att ljuga för mina föräldrar, men jag visste inte hur jag skulle säga det och ens om jag vågade berätta det för dem. Få se här: Jag kunde vara i vilken månad som helst, ända från den första dagen då jag låg med Sebbe, men så långt gånget var nog inte graviditeten, hoppas jag i alla fall. Bara för att jag hade haft ganska tight klädsel för en gångs skull så skulle han ju förstås komma hit. Jag vill inte ha med honom att göra för när han inte varit här när jag fick reda på det så kvittade det ju nu., Jag ville inte längre ha med honom att göra. Visst, jag ville ha honom vid min sida om jag skulle föda det här barnet, men kunde jag alls det? Orkade min kropp det alls? Visst, jag var inte sjukt ung för att bli mamma, men jag ville verkligen inte bli det. Tänk er själva, vid 17 års ålder att få en liten unge och jag som inte ens tycker om barn. Visst, jag kan inte döda ett litet barn och särskilt inte ett som är Sebbes, det kanske är min sista chans att få vara med honom igen, men jag vill inte det när det är såhär. Jag vill bara få vara ifred och få hitta någon annan som jag kan leva med, men för guds skull, han är här och jag kan ju inte ljuga om att barnet är hans, om det hade varit hans så hade jag inte haft såhär stor mage. Okej, visserligen hade jag bara en liten kula på magen än, men jag var inte så jättelångt gången faktiskt, kanske 2-3 månaden eller något sådant. Eftersom jag ändå var ganska tjock så borde jag i alla fall inte direkt vara i första månaden. Jag borde verkligen kolla upp vilken månad jag är i, men å andra sidan så borde jag prata med Sebastian om det. Han såg det och jag erkände, hur dum får man bli egentligen? Jag kunde ju ha ljugit och sagt att jag bara gått och blivit tjock, men hur många gånger hade vi varit oskyddade egentligen? Första gången var ju skyddad, men resten, ja, det kan man fundera en del på. Varken han eller jag hade haft en tanke på skydd just nu för just då var det bara han och jag som gällde, inget annat alls. Det var ju hur dumt som helst och jag hade ju inte velat bli gravid, men just då så tänkte jag inte på det. Nu däremot insåg jag ju att jag fick skylla mig själv, hur jag än tänkte på det och jag kunde inte ens skylla på att jag var full eller att Sebbe tvingat mig för det hade han absolut inte gjort. Sebastian skulle aldrig tvinga mig till någon så utan han skulle snarare planera för att få det han ville ha. Han hade ju fått det han ville ha redan på den där festen, men sedan började han kräva lite mer. Han började säga att han älskade mig och så. Både när vi låg med varandra och annars också. Och hur ogärna jag än ville erkänna det här så hade jag börjat älska honom och funderat på att gifta mig med honom och adoptera ett barn, men absolut inte föda ett själv. Det tänkte jag inte ens göra för hans skull, men nu var jag ju verkligen gravid och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det. Barnet var ju ändå Sebbes, antog jag i alla fall, vem skulle det annars vara? Jag ville inte direkt och just nu så ångrade jag att vi inte hade haft skydd. En del av mig ville ha honom här och dessutom föda barnet, men en annan del av mig ville göra abort. Det var så mycket som sa emot att behålla barnet, men varje gång jag hade försökt göra abort så kunde jag ju inte bara göra det. Det var alldeles för hårt att ta bort Sebastians barn, men jag hade ju Sebbes nummer och han hade mitt, men jag tror inte någon av oss skulle våga ringa, kanske smsa, men ringa, det var inte världens enklaste sak för då skulle jag få höra hans röst och då skulle jag väll bli tokig. Om jag skulle ha vetat vad jag skulle kunna gjort just nu så hade jag gjort det direkt, men jag hade ingen aning just nu. Jag var ju tvungen att göra aborten snart om jag väl skulle göra den. Skulle jag det? Antagligen, men jag hade ju ingen att be om råd eftersom jag bara hålligt mig inne på mitt rum hela tiden och funderat… Sebbe borde ju få vara med och bestämma egentligen.
Kapitel 25
Baby, If asked you, would you take me back?
Sebbe
Vafan, Sandie var med barn, men hon hade försvunnit ifrån mig så det betydde nog att hon inte ville ha med mig att göra längre. Varför har hon inte ringt och sagt något egentligen? Nej, jag får väll helt enkelt ta och ringa henne själv. Nu kunde jag ju säkert aldrig få tillbaka henne eftersom hon verkade vara så arg på mig. Hon hade ju sagt till mig att hon ville ha barn med mig, men var hon emot mig på något sätt nu? Hon hade inte ens hälsat på mig utan bara svarat på min fråga. Att hon var med barn var ju ganska bra att veta, men så länge jag inte kunde få tillbaka henne så kvittade nästan barnet för mig. Jag älskar henne och utan henne så kommer jag ju ändå få se barnet. Det är ju inte direkt så att hon verkar tänka följa med mig hem och föda barnet i Sverige. Jag kunde ju åtminstone ringa henne, men då kanske hon inte skulle svara, den risken borde jag ju faktiskt våga ta om jag någonsin skulle få tillbaka henne på något konstigt sätt. Aja, nu eller aldrig så jag tog upp min mobil och slog hennes nummer. Signal efter signal gick fram, men hon verkade vägra svara som om hon fortfarande inte ville veta av mig. Det fick jag väll leva med, men jag ville inte det längre och gudarna ska veta att jag verkligen saknar Sally och dem också, men jag vet att hon har det bra hos Sean medans jag är här. Hon vet inte om att jag är här, men jag hade skrivit i ett sms att jag var tvungen att fixa en sak och att jag skulle komma hem så snabbt som jag kunde. Det skulle jag också, bara jag hade fått tillbaka Sandilyn för det var det som jag hade kommit hit för och det kanske lät var själviskt, men då fick det vara det. Herregud, hon är den enda tjej som jag älskat och sen tror folk att jag bara ska släppa henne. Om jag så ska få söka upp hennes adress och gå hem till henne och fråga efter henne. Borde hon inte veta att jag fortfarande älskar henne trots allt som händer? Och sen bara försvinner hon sådär, jag förstår mig verkligen inte på henne alls, men i och för sig. Det kan väll inte vara direkt enkelt att komma fram till eller få reda på att man är gravid. Jag undrar om hon berättat det för sina föräldrar än för om jag är fadern så skulle de nog inte gilla mig om jag kom och knackade på då. Varför skulle jag inte vara fadern egentligen? Sandie är inte det minsta lössläppt om man säger så. Hon kysser inte ens en sån som hon inte har känslor för, förutom den där gången då jag söp ner henne då, men det var faktiskt mitt fel. Det var inte den gången som barnet gjordes i alla fall, men alla de där gångerna hon spydde då. Var det för att hon var gravid redan då eller har hon blivit det senare? Sådant här borde jag veta egentligen, men jag kan inte riktigt veta när det hände, ni vet, tid och så är ju inte direkt kompis med mig. Matte är helt enkelt inte min grej och tid hör till matten. I alla fall så höll jag fortfarande i mobilen så jag slog hennes nummer som jag aldrig skulle kunna glömma bort, men även den här gången så tänkte hon tydligen inte svara. Aja, jag fick väll försöka att ringa tills hon svarade och det var också vad jag gjorde. Klart jag inte skulle ge upp nu när jag tagit mig till samma stad som hon var. Då erkände jag ju att jag är helt dum i huvudet vilket jag visserligen är, men det behöver inte folk få reda på. Då vore jag ju inte särskilt smart för på det sättet skulle jag aldrig på tillbaka henne. Hur som helst så fick jag ringa upp henne många gånger, men när jag precis tänkte ge upp så svarade hon.
– Sandilyn, svarade hon ganska lugnt. Alltså, för att få vara med henne och höra den där rösten så skulle jag kunna betala massvis utan att ens tveka. Det är klart, och nu fick jag höra henne prata, men nu hade jag dessvärre ingen aning om vad jag skulle säga så jag fick väll improvisera eller något.
– Hej, gumman, snälla, lägg inte på
– Sebastian, det är slut sen den dag då jag åkte ifrån Sverige
– Men du är ju med barn, är det mitt?
– Nej, det är inte ditt
Jag stannade till, var barnet inte mitt? Vems skulle det då kunna vara? Hade hon varit otrogen? Sedan började hon prata igen innan jag hann säga något alls.
- Jag har inga kommentarer om vems barnet är, jag säger inte att det inte är ditt, men jag säger heller inte att det är det
- Okej, men kan jag inte åtminstone få träffa dig?
- Nej, du får inte träffa mig, jag ska göra abort och jag vill inte att det blir som sist
- Vadå abort?
- Abort, ta bort barnet alltså
Mer hann jag inte säga innan hon la på. Åh, jag som hade haft chansen. Hur kunde jag klanta mig på det där sättet? Skulle hon någonsin förlåta mig nu? Skulle jag själv kunna förlåta mig? Jag fick ju inte ens träffa henne eller någonting, men jag hade ju åtminstone fått prata med henne. Det var bra det till en början, men jag hoppades att jag fick henne att ändra sig innan det var försent. Även om barnet kanske var en annan killes barn så ville jag ändå inte att hon skulle abort, det var ändå liksom ett barn, det förtjänade att leva precis lika mycket som vi gjorde. Som jag, Sandie, Sally, farsan och Sean alltså. Kanske förstod hon inte det eller så brydde hon sig inte. Visst, jag förstod henne att hon kanske inte ville bli mamma då hon själv fortfarande var en tonåring, men hon fyllde ju arton om något år eller så och hon skulle väll vara rätt gammal när hon fick det i alla fall. Tänk om det inte är mitt? Om hon har legat med någon annan kille direkt efter att hon flyttade så var ju det mycket möjligt, men det tror jag inte att hon skulle göra. Varför skulle hon det egentligen? Visserligen, kanske för att glömma bort det vi hade och så. Om det var mitt då, varför skulle hon då vilja göra abort? Det visste man aldrig, inte för att vara självisk, men innerst inne så tror jag att hon verkligen saknar mig för hon lät ganska glad över att höra min röst även om hon avvisat alla mina andra samtal. Hon kanske inte var redo att prata om det med mig, men jag skulle kunna hjälpa henne. Bara jag fick det för henne så skulle jag ställa upp utan att tveka. Varför kan hon inte bara förstå det? Det här skulle inte bli så enkelt som jag hade trott från börjat utan jag kanske skulle kunna komma hem runt julafton om jag hade tur, men då fick jag ha väldigt tur i så fall. Visst, jag skulle sakna Sally ganska mycket och jag skulle ju självklart ringa hem till henne, men jag skulle göra allt för att få henne tillbaka och om barnet var mitt så var det bara ett plus, annars skulle jag hjälpa henne med det barnet ändå. För det är både roligt att ha henne och sen ett litet barn det vore pricken över i:t ungefär, men jag känner nog bara så för att jag älskar henne precis så som jag gör. Tänk om hon slutat älska mig då? Ja, det har hon väll antagligen, men jag kan nog få henne att älska mig igen på något sätt eftersom en gång i tiden faktiskt gjort det och då är det mycket enklare för henne att älska mig ännu en gång. Det är allt jag begär av henne och om hon ändå bestämmer sig för att göra abort så kan jag bara försöka hindra henne, inget annat.
Sandie
Jag kan inte påstå att jag är oberörd av Sebbes samtal, men jag ändrade mig inte för det för jag visste ändå inte vad jag skulle göra och det här gjorde det inte direkt enklare. Det märktes ju på honom att han inte ville att jag skulle göra abort och jag var ju helt säker på att det var hans barn, men det hade jag inte sagt till honom för då skulle han vilja ännu mer att jag behöll det. Jag visste att han skulle kunna få sin vilja igenom genom att bara prata med mig, det hade hänt förut. På den där festen då vi gjorde det första gången så hade han fått mig att göra det, eller snarare vilja det. Sen efter första gången så var det inga problem för mig att göra det den andra och tredje gången. Det kändes liksom mer naturligt när man redan hade gjort det en gång och med tiden så började han lära sig hur min kropp fungerade och jag visste ganska mycket hur hans fungerade nu, men nu var det slut mellan oss även fast inte någon av oss ville det. Han bad mig ju nästan att komma tillbaka, han hade bett mig om jag inte avvisat honom innan han hann be mig om det, men saken var bara att jag ville komma tillbaka till honom fast jag vågade inte riktigt bli sådär kär i honom igen. Jag var nästan beroende av honom ett tag och han var faktiskt beroende av mig även fast jag själv kanske inte hade sett det från början. Jag hade varit som blind för hans känslor från början, men där efter fjärde gången så började jag inse saker och ting om honom och om mig själv. Det hade varit som om det mesta som varit totalt oklart förut var ganska klart just då. Nu är inte något längre klart. Jag vet absolut inte vad jag ska göra med barnet eller med Sebbe. Om jag inte gör abort så måste jag ju berätta för mina föräldrar och det lär inte bli särskilt roligt eftersom jag sagt till dem med att jag aldrig vill ha ett barn. Jag har inte ändrat mig nu, men jag kanske inte har något val om jag inte fixar det i tid. Det jag egentligen vill göra först är att prata med Sebbe och fråga hur han egentligen vill göra för vi kan ju inte uppfostra barnet tillsammans då han bor i Sverige och jag här i USA. Det går bara inte, bara en av oss kan vara med barnet om han inte flyttar hit eller om jag flyttar dit då, men det får jag säkert inte för mina föräldrar för när de får reda på om barnet om jag behåller det så kommer de antingen kasta ut mig eller kräva att de får hjälpa till att uppfostra barnet, fast i och för sig så skulle jag också göra om jag hade en dotter och den dottern skulle få barn vid sjutton års ålder. Tänk er vad Sebbes familj kommer att säga då om de får reda på det. Sally kommer ju inte vara för arg på honom, men hans pappa, ja, han kommer att vara väldigt arg. Ni kanske tycker att jag är självisk om jag gör abort, men om jag behåller det så kommer ju jag vara tvungen att berätta om det för många och Sebbe kommer att vara tvungen att berätta om det för sin familj och resten där hemma vilket inte kommer att bli direkt enkelt. Jag vill ge Sebastian en sista chans, men jag kan inte det tack vare det som växer inuti mig. Jag vill egentligen inte ha ett barn, men det känns som om jag verkligen inte kan göra mig av med det här barnet. Både för min egen och Sebastians skull. Han skulle aldrig förlåta mig då och jag skulle inte förlåta mig själv, men ändå så är det nog så jag måste göra om jag inte vill ringa Sebbe och prata med honom vilket jag heller inte direkt vill. Det skulle vara så pinsamt om jag ringde för då skulle han förstå att jag fortfarande saknade honom. Fast han hade ju ringt mig så betydde det på något sätt att han saknade mig? Jag hade ingen aning, men kanske gjorde han det för annars hade han väll säkert inte ringt mig. Herregud, jag som trodde att allt var lugnt och sen så tvingas jag flytta och då kommer det här någon vecka eller så efter flytten, eller ja, det var då jag gick iväg till läkaren för att jag misstänkte det och de bevisade bara mina misstankar. Jag kunde ju gå iväg till läkaren någon dag för att se om jag fortfarande kunde göra abort för efter ett par antal veckor så kunde man inte längre göra abort för att fostret hade växt till sig för mycket. Jag kanske kunde göra det om jag hade tur, men det var inte så troligt. Det berodde ju förstås på vilken av de där gångerna som Sebbe och jag inte haft skydd, vilken av de gångerna som barnet blivit till. Turligt nog så vart det nog inte till första gången vi gjorde det för då använde vi i alla fall skydd. Oh, shiit, jag satt på min säng och försökte lista ut vilken av alla gånger som jag legat med sebbe, vilken av de gångerna som jag hade blivit med barn. Jag skulle nog tro att det var precis innan jag började må illa för det kan ju ha varit därför som jag mått så himla illa utan att jag någonsin tänkt på att det kunde vara så, för såna saker händer ju inte mig. Säger vi i alla fall, eller jag hoppades på att det var så. Ibland kan man misstänka precis rätt sak utan att man verkligen vågar kolla det. Jag var hur rädd som helst och jag önskade bara att jag kunde krypa in i Sebbes famn och höra honom säga att det ordnar sig.
Kapitel 26
You make my heart go on…
Sebbe
Om allt en dag skulle ta slut så skulle jag inte vilja att det slutade såhär. Jag skulle vilja att någon förstod hur jag kände mig inför allt det här. Jag önskar särskilt att Sandie skulle förstå hur jag kände mig inför att hon skulle ta bort mitt barn, döda mitt barn. Nej, det var inte bara hennes utan det var mitt också, eller ja, det kunde vara någon annans, men antagligen så var det mitt. Kunde hon inte bara ha berättat om det var mitt eller inte? Hon borde ju liksom förstå hur jag känner på något sjukt vis. Hon borde ju känna något för barnet, det ofödda barnet. Alltså, hon skulle bli mamma, ja, jag visste att hon inte ville det, men ändå. Hon borde tänka på barnet lite också. Det är inte barnet handlar om alls egentligen för min del, det är om min kärlek till henne och jag hoppas att hon fortfarande känner samma sak som innan hon åkte. Hon kunde ju inte ändrat sig så snabbt och slutat älska mig på det sättet. Klart hon kunde, Sandie är sån att hon ändrar sig när hon ville och folk kunde sätta sig emot det, men hon ändrade sig ändå. Okej, nu pladdrar jag bara på om allt möjligt, men nu ska jag förklara hur jag känner inför allt det här ändå. Jag vill att hon ska komma till mig och säga att hon kommer att behålla barnet och att vi ska uppfostra det tillsammans. Ja, i mina drömmar är det så, men verkligheten är inte alls så överhuvudtaget. Verkligheten är så att jag inte får träffa henne och jag kommer absolut inte få träffa mitt eget barn sedan när det är fött. Jag kommer inte få vara med vid förlossningen och jag vet inte ens om hon tänker föda det. Jag vet ingenting om det här och jag har absolut inte kontroll över någonting just nu. Om jag bara kunde få kyssa henne igen och säga att allt skulle bli bra, men skulle det verkligen det? Antagligen så skulle det väll inte det för jag fick varken röra eller kyssa henne just nu. Om hon fick som hon verkade vilja så skulle jag aldrig få varken röra henne eller någonsin få se barnet. Bara hon och verkade veta att vi skulle få ett litet barn, men alla visste nog snart att jag hade stuckit för att åka efter henne. Om man var beroende av någon så var man det helt enkelt och det kunde inte ens jag ändra på. Att hon väntade mitt barn gjorde mig bara ännu ivrigare att få prata med henne och så. Hur hade jag gjort sist för att få henne tillbaka? Ja, gått hem till henne och bara varit allmänt åtråvärd, men den här gången tror jag inte att det skulle funka. Eller om jag ska vara ärlig, så är jag nästan helt säker på att det inte skulle funka den här gången. Jag kommer aldrig vara det jag en gång var för henne. Hon tycker nog ändå att jag har fått tillräckligt många chanser, men den här gången var det faktiskt inte jag som sabbade det. Det var hennes jävla flytt som gjorde att vi inte kunde vara tillsammans längre. Hon ville inte ens flytta och det märktes, men hennes föräldrar var ju förstås tvungna att tvinga med henne. Tänk om de vet om allt? Tänk om de tvingar henne att göra abort om hon inte vill det? Kanske är det därför som hon ens vill göra abort för inte skulle hon vilja döda vårat barn, nej. Och jag saknar alla där hemma så otroligt mycket. Inte Brian eller farsan då för farsan är ju som han är. Och Brian är bara bra för att supa ihop med. Om man ska supa till med Sean så måste man börja prata om allt och då känns det bara ännu jobbigare. För han kommer aldrig att kunna förstå vad jag och Sandie en gång i tiden har haft. Att jag älskar henne så som jag gör är till och med svårt för mig att förstå ibland. Alltså, vi hade inte särskilt mycket tid tillsammans utan bara cirka tre månader, max så mycket alltså. Varför kunde jag inte bara haft turen att få spendera mer tid med henne? Jag skulle kunna ge bort allt för det, men när vi båda är på samma ställe så avvisar hon mig totalt fast jag förstår henne lite förstås då. Hon kanske bara ville glömma allt det vi en gång i tiden haft. Jag hade en känsla av att det här absolut inte skulle kunna sluta bra alls. Hon skulle aldrig kunna älska mig som hon en gång i tiden gjort. Det vet jag för det hörde jag på hennes röst i telefonen. Först verkade hon jätteglad över att höra min röst, men när det vart prat om barnet så förändrades hennes röst totalt. Hon var väll helt enkelt rädd för allting som skulle komma att hända. Själv var jag bara rädd för att hon skulle göra abort och för att inte få ha henne vid min sida. Det är min värsta mardröm och det har jag drömt om sen hon flyttade. Alltså, inte det där med att göra abort då för det drömde jag bara om nuförtiden, sen jag fått reda på det, men det där med att inte få ha henne vid min sida hade jag drömt otroligt länge. Ända sedan hon flyttade om vi ska vara sentimentala och väldigt ärliga här. Vilket jag förstås inte lyckas med att vara särskilt ofta.
Sandie
Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva ta det här med Sebbe. Han skulle aldrig förstå hur jag ville göra med barnet, att jag mest av allt ville döda det, men ändå inte kunde det för att det är hans unge ju. Han betyder fortfarande lika mycket som han gjorde när vi höll på sådär som vi gjorde. Visst, vi behövde bara bli av med våra tonårshormoner, men jag älskade honom verkligen, som jag aldrig älskat någon förut. Och andledningen till att jag inte vill vara med honom längre är för att jag inte vågar ta risken att bli sårad. Det skulle vara alldeles för jobbigt för mig. Visst, jag vill fortfarande vara i hans famn, men det går inte alls längre. Han kommer att anklaga mig för att jag tänker göra abort. Ja, jag har nu bestämt mig för att göra abort oavsett vad jag egentligen vill. Jag vill säga till honom att det inte är hans barn, men jag vill inte ljuga för honom heller. Han har ju ställt upp för mig när jag har mått dåligt över något. Jag har inte alls ställt upp för honom på samma sätt som han ställt upp för mig och det ångrar jag just nu. Fast i och för sig, han hade aldrig bett om det heller. Han verkade må väldigt bra, men nu när jag pratade med honom var det som om hela hans värld hade rasat ihop totalt. Jag ville inte såra honom, men hur skulle jag annars kunna säga att jag ville göra abort vad han än sa? Javisst, det hade ju gått så fint jämt förut när jag gått emot det han sa. Jag kunde helt inte göra en sån sak som att gå emot Sebbe. Visst, han bestämde inte över mig, men jag lyssnade på honom ändå. Det var klart jag gjorde. Jag älskade honom fortfarande och ibland drömde jag om att få vara i hans famn på nätterna. Och när jag hade som ondast i magen, då ville jag verkligen ha honom här, men jag kunde ju inte ringa och så det. Bara slänga ut mig allt som jag känner för honom? Nej, absolut inte. Det skulle låta ungefär som: Jag är beroende av dig, jag älskar dig och jag vill ha dig tillbaka. Jag vill ju ha tillbaka honom, jag älskar honom och jag är nästan beroende av honom. Man skulle kunna tro att jag är det så mycket som jag tänker på honom. Tillbaka till verkligheten i alla fall. Jag satt på mitt rum igen och försökte fundera ut hur jag skulle göra med både Sebbe och barnet, men en sak kan jag säga i alla fall. Det gick inte direkt framåt utan man kunde snarare säga att det gick lite bakåt. Sakta, men säkert så vart jag osäkrare på allting och så. Jag ville också ha tillbaka honom mer och mer ju mer jag tänkte på det, men det här funkade. Jag borde inte vilja ha honom tillbaka på det här sättet som jag vill. Det kvittar egentligen hur, bara jag får tillbaka honom. Nej, såhär får jag inte tänka för då förstår han det när vi pratar i telefon som vanligt. Eller nja, vi brukar inte prata särskilt mycket i telefonen längre. Jag vill faktiskt prata med honom igen och prata igenom allt fast ärligt talat så har jag inte lust att ta upp abort och så. Abort skulle svika honom så otroligt mycket, men det är vad jag vill, tror jag i alla fall. Jag skulle ändå bli tvungen att ringa honom eller så skulle han väll ringa mig, men jag ville få honom ur världen. Eller ja, min värld i alla fall. Visst, han var fadern, men det kvittade väll. Det visste inte han och det kanske han inte borde få veta. I alla fall så tog jag upp min mobil och letade efter hans nummer. Jag var hur nervös som helst, men ändå trodde jag på att det här skulle ordna sig. Det tog inte ens särskilt lång tid att hitta hans nummer och jag slog det ganska fort. Jag hade aldrig hört något svar så fort som han gjorde. Det gick knappt ens fram någon signal före han svarade.
- Sebastian
- Ehm… hej
- Sandie?
- Ja, vi behöver typ prata
- På telefonen?
- Nej, kan du möta mig i parken?
- Visst
- Men bara prata vet du, lova mig det?
- Visst, jag lovar
- Bra, möt mig om en stund då?
- Javisst
- Bra, hej då
- Hej då
Oh, herregud, nu skulle jag få träffa honom igen och han hade lovat att inte försöka något. Han hade ju lydigt mig förra gången jag hade sagt att han inte fick göra något, men det hade varit jag som hade velat överhuvudtaget. Nu skulle jag ju behöva gå till parken också, men det var bäst att vi pratade innan det var mer än försent. Var det försent redan? Det visste jag inte, men jag visste att vi var tvungna att prata och sedan ta ett beslut. Oavsett vad vi bestämde så skulle det bli bra för oss båda.
Kapitel 27
Was du als sagen tonne liebe ich dich
Sebbe
Shiit. Jag skulle äntligen få träffa henne igen och jag hoppades verkligen att hon inte skulle skrika och skälla på mig som hon ofta gjorde. Hon bara skällde och skällde ibland och ibland var hon hur trevlig som helst. Det här med att hon började skälla på mig var ungefär samtidigt som hon hade börjat vägra sova över hos mig och samtidigt som hon började spy. Förstår hon inte? Jag skulle ha kunnat hjälpa henne bara hon berättat om det för mig? Jag hade kunnat finnas där ända från början. Kan du alls anklaga mig för det? Nej, jag trodde väll inte det. Och varför pratar jag med mig själv hela jävla tiden? Jag skyndade att dra på mig skorna och även jackan innan jag bokstavligt talat sprang ut ur hotellet. Jag fick absolut inte vara försenad. Nej, det kunde jag bara inte bli. Då skulle hon inte bli direkt gladare och jag ville att det här skulle bli ett någorlunda fredsamt samtal. Jag ville att hon skulle säga i slutet ungefär att hon behåller barnet, men hoppas kan man alltid. Älskar hon mig? Ja, det är frågan egentligen. Hon borde ju inte ens tänka på abort om hon älskade. Nej, det borde hon inte, men det gör hon hur som helst och det kan jag inte alls ändra på. Hon lät så osäker i telefonen att jag bara vill möta henne och hålla om henne utan att göra något annat eller säga något alls. Ibland behövdes inte några ord, men i det här fallet skulle jag vara tvungen att prata för hon hade sagt till mig att vi bara skulle prata. Inget annat, och då fick jag väll antagligen bara lyda henne. Var jag något värd för henne längre? Folk skulle väll fråga hur jag ens kunde tänka så, men det kunde jag utan att ens tveka det minsta lilla. Nu var jag äntligen framme och hon hade inte kommit än i alla fall. Tänk om hon bara lurade mig? Nej, de fick hon ju inte göra. Mitt hjärta skulle ju gå isär totalt då och jag skulle inte klara av det. Att prata med henne räcker för mig även fast en del av mig vill mer, men något mer går inte just nu. Hon vill inte och då får det bara vara så. Här gäller det att spela det här spelet efter hennes regler och inte något annat ut i fall jag någonsin ska kunna få som jag vill. Ni kanske frågar er varför jag är så angelägen om att hon behåller det, men ni förstår nog inte hur det är att veta att ni har skapat ett barn fastän någon annan har makt över det här barnet. Den här personen kan döda det här barnet om den bara får lust till det och saken är den att det är precis vad hon har lust att göra. Nej, jag förstår det inte heller, men jag kan inte göra något annat än att böna och be för att hon ska behålla det. Ja, och det lär jag väll göra också. I alla fall så kom hon efter en inte för lång tid och shiit, ja, det syntes fortfarande att hon var med barn så hon var nog för långt gången för att kunna göra abort fast hon kan ju alltid välja att adoptera bort det sen istället och då förlorar jag barnet ändå. Gud vad vacker hon var i de där lite för stora jeansen för att hennes lilla bula till mage skulle få plats och sedan ett sådant där fint linne. Jag gav henne ett halsband en gång i tiden och det såg jag att hon hade på sig. Hon hade tydligen piercat sig i läppen också. Vilket jag inte lagt märke till förra gången som jag såg henne. Hur kunde jag undgå att märka det? Eller hade hon gjort det efter? Jag hade ingen aning och jag tänkte inte fråga heller för det var väll ganska oförskämt mot henne. Hon kom närmare och närmare mig och när det var några centimeter emellan oss så stannade hon upp. Först sa hon inget för jag tror inte att hon vågade det. Så jag fick öppna munnen först.
- Hej
- Hej
- Hur är det?
- Det är väll helt okej
Det syntes på henne att hon inte ryckte mådde bra, men jag skulle inte bråka om det med henne för då kunde jag lika gärna gå härifrån. Det visste jag mycket väl så jag lät bli att säga något om det. Det sista jag ville var ju att få henne sur.
- Bra
- Hur är det själv då?
- Bra, antar jag
- Okej
- Så…Hur ska du göra med barnet?
- Jag ska göra abort
- Okej…
- Men du får vara med när det sker om du vill
- Visst, väldigt gärna
Jag kunde inte förstå det. Varken att hon skulle göra abort eller att jag skulle behöva vara med vid tidpunkten då det skulle ske. Aja, jag fick väll bara vara där och stötta henne på något sätt då.
Sandie
Seriöst, vad stod jag här och sa egentligen? Jo, att jag skulle göra abort och att han skulle få vara med vid själva aborten. Åh, gud, vad tänkte jag med ibland egentligen? Aja, nu kunde jag ju inte ändra mig och säga att han inte fick följa med. Självklart så skulle han säkert försöka övertala mig att inte göra abort, men jag kunde ju inte ändra mig igen angående det. Jag hade ju gått dit för att göra abort flera gånger, men aldrig vågat för jag hade hela tiden tänkt att jag inte kunde ta bort Sebbes barn. Kunde jag det nu då? Nej, antagligen inte, men jag skulle i alla fall försöka. Och att ha med honom kunde göra det hela enklare eller helt enkelt mycket svårare. Ville jag ens ha med honom? Nej, kanske inte, men min gjorde lite som den ville och nu kunde jag ju inte bara säga att han inte fick följa med mig dit. Det vore alldeles för taskigt. Alltså, vad gjorde det? Han hade varit taskig nog att utsätta mig för det här. Han hade gjort mig med barn och nu fick han för helvete skylla sig själv för det, men jag hade ju inte direkt sagt nej. Fast skydd hade han ju kunnat tänka på eftersom han var min första och första gången hade han tänkt på det, men inte de andra gångerna så det har blivit till mellan den andra gången och den sista gången. Egentligen så var det inte bara han som fick skylla sig själv för det här utan även jag fick skylla mig själv för det här. Det var mitt eget fel och hans då att jag ens behövde ta ett sådant här beslut. Jag kunde faktiskt inte skylla allt på honom. Det var orättvist och så långt ifrån rätt som möjligt. Gud, om du nu finns så ge mig ett tecken på vad jag ska göra. Ska jag följa mitt samvete och göra abort eller ska jag följa mitt hjärta och behålla det? Jag kunde tekniskt sett inte behålla det för då var jag ju tvungen att berätta om det för alla, respektive min bror och mina föräldrar fast Charlie skulle nog inte förstå det ändå. Min mamma och pappa däremot, de skulle förstå det mycket gott och väl. De skulle berätta för alla om sin duktiga dotter som hade toppbetyg i skolan och sedan träffade en kille och sedan det allra roligaste, att hon lyckades bli gravid med den första killen som hon var med. Ja, det skulle allt bli en rolig historia att berätta för släkten. De skulle absolut inte acceptera det och jag skulle säkert bli utstött i min släkt. Det hade jag varit ett tag i skolan, men inte särskilt fast jag kunde ändå fastställa att det inte direkt var särskilt rekommenderat. Det ville jag aldrig testa igen och därför var jag helt tvungen att göra abort. Dessutom så var jag ju alldeles för ung för att bli mamma. Visst, det fanns såna som blev det vid fjortons år ålder och jag var sjutton, men jag ville bli vuxen först. Jag ville ha ett bra betalt jobb så jag slapp hoppa av skolan bara för att föda ett barn och sedan behöva ta hand om det. Nej, det där lät inte riktigt som mig, men Sebbe såg ju så bedjande på mig så att det var som att jag ville behålla barnet bara för hans skull. Kunde jag behålla det bara för hans skull? Jag kunde ju säga till honom att vi kunde börja umgås fast när andra var där då och sedan så kunde vi se om jag fortfarande ville göra abort, om jag hade haft mer tid då. Jag vill ju inte direkt komma dit och sen inse att jag inte längre kan göra abort. Då hade jag ju missat min chans att återfå mitt normala liv. I och för sig så skulle jag nog aldrig få ett normalt liv igen. Jag hade ju hört att man kunde få psykiska men efter att ha gjort en abort och det ville jag ju inte heller ha. Vet någon egentligen vad som är bäst att göra när en sån här sak händer? Borde jag förresten inte ha insett det lite tidigare? Jag menar, det fanns ju tecknen och så på det, men självklart så var jag ju tvungen att vara hur naiv som helst. Och tro att det bara var vanlig magsjuka. Alltså, så länge har man inte bara vanlig magsjuka. Då måste man ju inse att det är något annat som är fel och jag har ju till och med sett gravida kvinnor på tv genomgå samma sak fast jag insåg aldrig att jag genomgick det med när jag tittade på de där programmen. Oh, herregud, kan man bli osmartare eller är det omöjligt? Han var ju dessutom så söt när han stod här och såg bedjande på mig. Det var nästan som om han visste om exakt vad jag tänkte på just nu och om jag får säga det själv så var det ganska läskigt. Kanske visste han svaret som jag letade och bara väntade på att få avslöja det för mig? Nej, så får det inte vara för han ser inte ut som om han tänker öppna munnen, men ja, jag får väll reda ut det här själv på något sett. Jämföra för och nackdelar till att behålla det och göra abort och se vilket som får mest fördelar. Det som får mest fördelar måste ju vara det smartaste som man kan göra. Man ska ju inte ta det som har mest nackdelar. Det är bara ren idioti, men nu känns det som om mina tankar skenar iväg totalt. Gör de det? Ja, det är väll klart de gör. Jag tänker ju alltid på något, men det har blivit mer och mer tankar sedan jag fick reda på det. Jag har nästan gått och tänkt på det hela tiden och till slut har jag fått huvudvärk tack vare att jag tänkt för mycket.
Kapitel 28
Mummy, how can you kill me?
Sebbe
Herregud, jag skulle verkligen få följa med henne och vara med vid själva aborten. Om jag kunde skulle jag be henne att öppna sina ögon och försöka inse vad som hon egentligen känner och vad hon egentligen vill. Vill hon verkligen göra abort eller tror hon bara att det är det hon måste göra? Vet hon ens vad hon vill själv? För själv har jag ingen aning om någonting just nu förutom att jag vill att hon behåller barnet. Kan jag få som jag vill eller tänker hon göra abort ändå? Klart som fan att jag inte kommer få som jag vill, hon är alldeles för envis för det. Och gumman, jag kan fortfarande höra ditt hjärta slå när du står här framför mig. Jag brukar prata om dig som hon, men idag vågar jag se dig för den du är. Den rädda lilla flicka du är som inte vet vart hon ska ta vägen. Och om jag kunde hjälpa dig så skulle jag göra det utan att tveka. Förstår du inte? Barnet är inte allt för mig utan jag älskar dig, men jag tror du skulle må dåligt om du gjorde abort. Alltså psykiskt dåligt och det vill jag verkligen inte att det händer. Tänk er, hon är min ängel. Alltså, hon är inte min, men för mig är hon det. Och gumman, ditt konstiga namn. Det är inte alls konstigt i min hjärna. Det låter normalt för mig och ganska gulligt faktiskt. Fast i och för sig kanske du inte tycker likadant som mig. Man behöver inte tycka likadant, men snälla, fundera på att behålla barnet åtminstone. Barnet betyder mycket för mig och för dig med, det tror jag i alla fall. Om du verkligen ville bli av med barnet så skulle du inte tveka på att göra abort. Hur dum som helst är jag faktiskt inte, men jag vågar inte säga allt det här till dig ut i fall att du skulle bli arg. Jag skulle verkligen inte klara av att du skulle bli arg och bara försvann ifrån mig och jag vet att jag inte säger mycket just nu, men det är för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Jag vet vad jag vill säga, men det är inte samma sak som det jag verkligen bör säga. Jag bör säga att jag finns där för henne vad som än händer och gumman, det gör jag också, men det är inte samma sak utan barnet. Barnet är något som vi skapat tillsammans på grund av våran kärlek till varandra och åtrån förstå då, men utan kärlek så är åtrån inte lika stark längre. I början var det hela väll bara av lust, men sen så började jag tycka om dig mer och mer. Baby, jag lovar, det är såhär och till slut började jag till och med att älska dig. Och det är inte lätt för mig att älska någon alls. Jag var ihop med Bella i flera år, men ändå kände jag aldrig riktigt att jag älskade henne så som jag älskar dig. Kan du säga samma sak? Att du fortfarande älskar mig så som du gjorde förut? Så som du gjorde innan jag råkade göra dig med barn? Just det, ”råkade” kan man nog snarare säga. Tror du inte att jag ändå önskade att du skulle bli gravid för att jag själv ville ha kvar dig och få skaffa barn med dig. Förlåt, men på sätt och vis så var det med mening som jag glömde skydd de sista gångerna. Du sa inget om det och då antog jag att du inte brydde dig alls. Det är så mycket som jag vill säga, men det svåra är att faktiskt våga säga något alls. Om jag säger så fel så kan du försvinna och då måste jag börja om från början igen. Kan jag inte bara få skriva ner allt jag känner i ett brev till dig då? Det skulle bli så långt att jag inte visste hur långt det skulle bli ens själv. Jag skulle skriva ner allt där, men jag skulle nog aldrig få chansen att visa dig det. Om du nu känner det minsta lilla för mig så ber jag dig om att behålla mitt barn. Förstår du inte? Det är mitt och ditt. Det måste ju ha gått igenom din hjärna någon gång då och då i alla fall. Jag vet inte heller vart jag ska ta vägen för min dröm var att få bo med dig så länge, men den drömmen kan jag ju bara ta och glömma. Just när jag åkte så hade jag ännu inte förstått att du är med barn, men nu vet jag och nu ska jag göra allt för att få dig att förstå att det skulle betyda mycket för mig om du väl bestämde dig för att behålla det. Kan du behålla det för kärleken som du och jag delade eller kommer du bara ignorera mina böner. Jag kanske kan övertala dig vid själva aborten, men saken är att om det är försent att få dig att ångra dig så är det ju jag som kommer att ångra mig hela mitt liv för att jag aldrig fick dig att behålla det. Skulle inte du må dåligt om du genomförde den där aborten och tänk dig om de använder sig av skrapning? Du skulle nog inte klara av det, men allt det här är ditt val. Själv så försöker jag bara se till att allt blir enligt ditt eget bästa. Fråga mig inte hur jag kan veta allt det här om dig, gumman, men jag har ju självklart tagit reda på saker om ditt liv. Jag vet inte allt, men en del vet jag ändå för det är min plikt som din före detta ”pojkvän” att veta lite i alla fall. Om jag inte skulle veta något så skulle det bara vara ett tecken på att jag inte brydde mig och jag bryr mig verkligen. Ärligt talat så bryr jag mig mycket mer än vad du tror. Det kan jag lova.
Sandie
Till att börja med kan jag säga att jag har världens ångest för att jag inte vet hur jag ska göra och det börjar faktiskt bli rätt jobbigt att inte veta det alls. Tänk er att behöva ta ett beslut, men att ni inte har det blekaste hur ni ska göra. När jag pratade med Sebastian i telefonen så var jag ju helt bestämd på att jag skulle göra abort, men abort känns inte riktigt lika populärt längre. Det känns liksom fel på något konstigt sätt. Det känns som om jag dödar något som tillhör både mig och Sebbe. Dessutom så vet jag ju att han inte vill att jag ska göra abort och jag har fortfarande svårt att gå emot det som Sebbe vill, men jag ska bevisa för honom att han inte alltid kan få som han vill. Någon gång ibland kanske, men antagligen inte den här gången. Han är van att få som han vill så nu ska han få testa på hur det är att inte få det. Förstå mig inte fel, Sebbe, jag tycker fortfarande om dig och barnet skulle vara vårat kärleksbarn om jag bara kunde behålla det, men det här med min familj och så. Det funkar bara inte. De skulle absolut inte kunna acceptera det. Tänk er själva, din dotter blir med barn och du vill absolut inte ha några barnbarn. Det är klart hon inte vill ha. Då kommer hon känna sig gammal, min mamma alltså och Charlie är ju inte gammal alltså. Faktiskt bara två månader om jag ska vara ärlig. Älskar jag Sebastian? Ja, jag tror i alla fall att jag gör det, men jag är inte riktigt säker för allt han gjort så är det svårt att veta det. Det första han gjorde mot mig var faktiskt riktigt taskigt. Han söp ju ner mig så att han kunde få ett ligg med mig och sen lovade han att aldrig göra om det. Och tack vare att han sa det så gjorde vi om det. Sedan när vi kommit hit till USA så insåg jag ju ganska snabbt att jag var med barn och då var jag mest förbannad på Sebbe, men egentligen var det ju inte alls hans fel överhuvudtaget. Eller jo lite var det väll det, men det var även mitt eget fel också. Jag borde ha sagt till honom att jag inte ville eller att jag ville att han skulle ha skydd på sig. Det hade känts mycket tryggare för mig just då, men hade han kommit efter mig om det inte vore för barnet? Nå, Sebbe? Hade du gjort det om jag inte varit gravid med ditt jävla barn? Nej, det tror jag väll inte att du skulle ha gjort, men i och för sig. Du kanske älskar mig som du säger. Vem kan älska mig egentligen? Sebbe gjorde det ett tag, men gör han det fortfarande och älskar jag honom egentligen. Kan någon ge mig ett svar på alla dessa frågor? För jag själv har inte ett endaste svar. Jag har svar på allt som inte gäller mig själv, men när det kommer till mig själv, Sebbe och barnet så är jag helförvirrad. Sebbe, älskling, skulle du, jag och barnet bli en bra familj? Hur kan jag förklara det här? I början så kunde jag bara tänka på oss tre som en familj när jag fick reda på att jag var med barn, men sedan vart det på ett helt annat sätt. Jag var mer bestämd på att göra abort eftersom du ändå inte skulle få vara med och uppfostra. Själv kan jag absolut inte uppfostra ett barn själv. I och för sig så är jag faktiskt sjutton nu, men jag känner mig inte riktigt så gammal. Kan jag föda barnet och du tar hand om det till jag känner mig redo då? Låter det som en bra plan för dig?
– Sebbe, vad vill du egentligen? Jag menar, jag snackar ju bara om vad jag vill och vad jag tänker göra, men jag har ju inte direkt frågat dig vad du vill. Så vad vill du? Jag tänker inte göra som du vill, men jag tänker ha i åtanke vad du säger.¨
– Okej, jag vill att du behåller barnet. Jag menar, det är ju ändå vårat barn, förstår du inte? Vårat kärleksbarn. Jag kommer inte att tvinga dig, men för guds skull, om du någonsin älskat mig så vill jag att du har det här i åtanke åtminstone.
– Självklart så ska jag ha det i åtanke. Ungen är din också, eller snarare fostret som det bara är, men du bor i Sverige och jag här i USA så det skulle aldrig funka. Tänk dig, det funkar bara inte och vill du ens bli pappa?
– Ja, jag vill bli pappa och som du själv sa, barnet är mitt också. Snälla, ge det en chans och om det inte funkar så kan antingen du eller jag ta hand om barnet. Jag ställer gärna upp på att ta hand om barnet. Alldeles själv om du verkligen inte vill längre. Då är det ditt val
– Okej, vi får se, Sebbe, vi får se helt enkelt. Jag kan fundera på det tills tiden för aborten är och sedan kan jag meddela dig mitt beslut, okej?
– Okej, visst, det blir jättebra. Bara du funderar på det åtminstone. Då är jag helt nöjd
- Okej, det får väll bli bra då
Herregud, jag hade lovat honom att åtminstone fundera på att behålla barnet, men en enda kyss från honom hade fått mig att behålla barnet utan att ens tveka. Turligt nog för mig så visste han att han inte fick kyssa mig för jag hade sagt det när vi pratade i våra mobiler förut.
Kapitel 29
Honey, do you still love me?
Sebbe
Det här gick ju inte bakåt i alla fall och det var väll en ganska stor fördel, men ändå kändes det inte stort nog. Jag ville ha henne som min egen tjej, men det var väll tekniskt sätt omöjligt. Inte riktigt då, men nästan i alla fall. Hur mår Sandie då kanske ni undrar? Ja, det gör jag med, alltså undrar, men jag har inte den blekaste aning ens. Jag vill inte verka otrevlig och fråga, men hon har ju sagt att hon ska fundera på att behålla barnet. Så lät det inte alls när jag pratade med henne i telefonen efter att jag fått reda på om barnet. Då var hon helt inne på abort och nu skulle hon åtminstone fundera på det. Jag måste ju erkänna att jag kommer framåt med det här i alla fall, men så nära botten som jag var är det faktiskt svårt att komma. Fast jag lyckas ju med allt möjligt förstås. Det är ju totalt självklart. Jag måste klanta mig, annars är ju inte saker alls som dom ska. Då är allt bara vrickat och folk blir förvirrade. Till och med jag själv blir förvirrad om jag inte gör minst ett fel per dag fast nu hade jag ju gjort lite väl många fel den senaste tiden så jag borde få slippa det någon dag. Hon såg inte ut att må så bra om man säger så. Hon var ganska stor och verkade skämmas över att hon fått en liten bula på hennes annars smala mage. Okej, hon var inte jättestor, men för att vara henne så såg hon faktiskt ganska tjock ut. Förut så hade hon ju varit jättesmal och då hade jag ju till och med oroat mig över det, men nu behövde jag inte oroa mig över det längre. Nu behövde jag mer oroa mig för vad hon skulle göra med barnet och för hur hon mådde egentligen. Hon såg inte särskilt stark ut om man säger så utan det såg mer ut som om graviditeten tärde på hennes psyke och även hennes kropp. Herregud, tänk om hon höll på att förlora barnet, eller om vi höll på att förlora barnet. Om hon höll på att få missfall eller något för att hon inte åt tillräckligt eller vilade tillräckligt. Sånt där hade jag inte koll på alls längre fast det kunde jag inte eftersom hon bara stötte bort mig för det mesta. Nu kanske hon hade insett av vi behövde prata för bådas skull och även barnet om man nu kan säga så. Kan man det? Ja, det kan man väll antagligen, men sak samma. Sandie, om du förstår det här så är du, jag och barnet nu om du nu vill ha oss två annars så är det helt ditt val. Jag lovar, jag tänker absolut inte tvinga dig till något du inte vill. Nu är det här visserligen bara tankar, men jag skulle vilja säga det här till dig ändå. Skulle du strypa mig om jag sa det här till dig direkt? Och om jag ska vara ärlig så oroar jag mig verkligen för dig. Otroligt mycket alltså för just nu så ser du svimfärdig ut. Jag suckade när hon snabbt blundade och sedan öppnade ögonen direkt.
– Hur är det? Du ser inte särskilt frisk ut om man säger så. Är det något med barnet?
– Nej, Sebbe, jag mår finfint
– Prata med mig om det är något alls som är fel för jag vill ju bara hjälpa dig, jag lovar. Jag skulle aldrig göra dig illa eller något sådant. Låt mig hjälpa dig och berätta för mig hur det egentligen är med dig. Snälla, gumman, för en gångs skull så lita på mig.
– Men Sebastian, lyssna, jag säger ju att jag mår bra, var snäll och lyssna på det. Barnet mår bra, jag mår bra, alla mår bra, okej?
– Visst, jag får väll lyssna på dig då, men säg till om det är något bara.
– Jaja, sluta tjata
Jag nickade, men efter bara en liten stund så ramlade hon ihop. Jag skyndade mig fram och tog snabbt emot henne så att hon inte skulle skada huvudet eller ännu värre magen. Nej, jag ville varken förlora henne eller barnet just nu, men jag skulle välja henne framför barnet faktiskt. Alltså, jag skulle hellre ha kvar henne än barnet för det var ändå hon som betydde mest för mig. Nej, om man ska säga sanningen så betydde hon allt för mig. Herregud, vad var det som hände med henne? Hur som helst så kände jag mig tvungen att göra något så jag lyckades på något sätt ringa efter en ambulans, på min dåliga engelska då. Sådär borde hon väll inte göra, alltså bara svimma sådär. Jag var ju allvarligt oroad för henne och de minuterna innan ambulansen kom så höll jag på att oroa ihjäl mig. Tänk om barnet dör? Tänk om hon dör? Tänk om jag förlorar dem båda? Jag fick följa med dem in till sjukhuset och när vi väll var där så bad dem mig bara vänta i väntrummet för att de skulle kunna undersöka henne och kolla vad det var som var fel. Inget får hända henne eller barnet för då är det bara mitt fel, men tänk om barnet dör. Då får jag verkligen skylla på mig själv.
Sandie
När jag vaknade upp så funderade jag allvarligt sagt på var jag var. Vita väggar överallt och sängen som jag låg i var inte särskilt bekväm om man säger så. Och jag har ett minne av att jag stod och pratade med Sebbe alldeles nyss. Vart har han tagit vägen egentligen? Har han bara lämnat mig här? Skulle Sebbe verkligen göra så av alla personer? Va, Sebbe, nu tänker jag på dig igen, men skulle du verkligen göra en sån här sak mot mig? Typiskt alltså att jag alltid ska prata med mig själv och tänka på dig samtidigt. Du kan väll ta och lämna mina tankar ett tag, tack… Helt plötsligt så kom han in i det så kallade rummet som jag var i. Hur vågade han ens komma in hit nu? Hur var det med barnet förresten? Mitt barn, och Sebbes då, men det är en annan historia det. En historia som ni nog känner till mycket väl. Han var så himla snygg där han nu stod och försökte se bedjande på mig. Det där håret som bara blev längre och längre gjorde att han såg hur gullig ut som helst faktiskt. Nu förstod jag verkligen varför jag föll för honom ifrån början. Jag vill egentligen inte minnas varför jag föll för honom för det får mig bara att vilja ha honom igen och det är inte bra just nu. Plötsligt hörde jag hans röst.
- Hej, hur är det?
- Hej…Det är bättre, men…
- Men vadå?
- Barnet…Sebbe, vart är barnet? Jag menar, lever det eller…?
Det här kändes verkligen inte bra att behöva fråga honom om barnet levde eller inte. Var det dött eller inte? Först verkade det som om han inte ville berätta om det levde eller inte, men till slut verkade han i alla fall öppna sin mun för att säga något. Snälla, han fick inte säga att det var dött. Hans tystnad hade jag verkligen lust till att ta död på, men han fick säga det när han tyckte att han kände sig redo för det.
- Ja, gumman, det mår bra, men vi höll på att förlora det. Vi kan fortfarande förlora det om du inte sköter dig riktigt noga. Snälla, riskera inte barnets liv. Hur arg du än är på mig så låt det inte skada vårat barn. Och som svar på alla dina frågor så älskar jag dig fortfarande, vad du än tror.
- Ja, jag vet, men jag vet inte, Sebbe, jag är så rädd, jag är så himla rädd. Jag vill inte förlora det, men du måste ju inse själv att vi inte kan bli föräldrar just nu bara.
- Klart vi kan bli föräldrar, du säger att du inte vill förlora barnet, men ändå tänker du gör abort? Jag förstår mig inte på ditt val just nu.
- Men vafan, förstår du inte att det är min satans jävla kropp eller? Jag gör för helvete vad jag vill med den
- Jo, gumman, jag vet det, men snälla, gör inte abort. Du vill inte det egentligen, du bara känner dig tvungen till det.
- Om jag gör abort så kan jag ju bli fri från dig, din idiot, och då kan du åka tillbaka till Sverige och då kan jag faktiskt leva lyckligt för en gångs skull. Tänk dig, jag skulle vara lycklig utan dig, tro mig, jag känner bara på mig det.
- Lugn ner dig, inget blir bättre bara för att du skriker och så åt mig.
Precis när jag tänkte svara honom med en massa svärord så kom en läkare in. Tur att den här läkaren gjorde det för annars hade väll inte Sebbe blivit så glad av mina otroligt fina ord. Att svära i vartannat ord var inte alls likt mig. Jag hade ju blivit uppfostrad till att inte svära alls, men när jag vart arg så kunde jag med svära, värre än någonsin ju. Läkaren kollade hur allt stod still med mig och barnet, men det verkade vara rätt okej. Jag vågade inte riktigt fråga, men det skulle väll lösa sig, hoppades jag i alla fall. Plötsligt så öppnade han munnen och såg allvarligt på oss båda.
- Ehm… Barnet mår ganska bra, men det behöver fortfarande vätska, om jag inte har fel så tror jag att du inte ätit och druckit tillräckligt på sista tiden?
- Nej, men det kvittar väll, jag tänker ändå inte behålla barnet så det så!
- Ehm…Det där är väll lite väl sent påtänkt, det är helt omöjligt för dig att göra abort för dig just nu. Fostret har utvecklats sig för mycket för att det ska gå. Om vi försöker så kan det bara skada dig och fadern till barnet verkar inte vilja samma sak som dig.
- Jag bryr mig inte om vad han vill. Det satans barnet ska bort från min kropp!
- Lyssnar du inte? Det går inte. Det är totalt omöjligt om man säger så. Det måste gå, snälla, säg att det går.
Helt plötsligt började jag gråta utan att jag själv ens märkte det. Tänka sig, jag grät inför både läkaren och Sebbe.
|
|
|
|
