På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

xD [1]

[Detta är en liten novell jag skrev när jag var 11 år. Jag vet inte om den är något vidare att läsa, men jag bestämde mig för att lägga upp den ändå :D Detta kapitelt är ganska kort, som alla andra kommer vara, men kommentera gärna ändå :P)

Jag skär mig inte.
Jag gråter inte.
Jag sitter inte i timmar och stirrar in i en vägg och mumlar patetiska saker för mig själv.
Jag är inte dum i huvudet.
Jag har inga problem med skolan (tror jag).
Jag har vänner.
Jag är inte självmordsbelägen.
Jag har inte tagit/gjort/stulit droger.
SÅ VAD FAN GÖR JAG HÄR?!

Rummet är vitt och trångt, men det räcker bra för mig. Väggarna är äckligt vita, golvet med. Belysningen är blå, och det gör ont i ögonen.
Ja, vad gör jag egentligen här? På psykologmotagningen för idioter som gör allt man inte får göra.
Allt som jag inte gör.
Det finns inga fönster i detta lilla rum, men jag vet att det regnar ute. Det är säkert mamma som gråter, mamma, ängeln som nu säkert blir våldtagen av Gud för allt hemskt hon gjort.
Skit.
Jag kan se det framför mig, den jävla gubben knulla min mamma. Jävla Gud. Det var du som dödade henne, du får skylla dig själv.
Några rum bort sitter min pappa, han pratar också med en psykolog. Fast, det är en ung tjej, med rosa läppstift och med blont hår.
Min psykolog, kunde vara hennes mamma. Hon heter Ulrica och har rött-gult hår uppsatt i en slarvig hästsvans.
Hon har rött läppstift, som fastnat på tänderna, och hon är tjock och minns säkert ingenting från tonåren.
Hmm, jävla skabbgumma. Jag hoppas du där.
Jag sätter mig på toaletten. Spolar tre gånger, för att det inte ska höras att jag gråter.
Då upptäcker hon kanske mig?
Som man kanske förstår, är min psykolog inte... min drömpsykolog exakt. Jag hade dött om hon hade varit min mamma, dött av lycka om hon dog.
Som min mamma då.
Är det därför jag är här? För att mamma dött?
Fan heller.
I så fall var det olönt.
Jag klarar mig själv.
Några klackarskor smattrar utanför toaletten, och någon bultar på dörren.
-Elina, är du där?? ropar någon.
Ulrica.
Fuck.
"Nej, jag är inte här. Jag är inte jag... eeh.. Elina. Gå till nästa toalett och pröva där."
-Jaaah...
-Kom ut med detsamma! säger hon skarpt och bultar några gånger till på dörren.
Jag suckar, och låser upp dörren.
-Var har du varit?
-På toa.
-I en halvtimme?
-Ja.
Och det är faktiskt inte ljug. Det har jag ju varit.
-Suck. Jaja, det är ju på din tid.
Hon tar mig i handen, och leder mig till ett nytt rum.
Det är något större, men har samma vita väggar, och samma vita golv.
-Sätt dig ner så ska jag hämta något att dricka, hon ler lite och går ut.
-Jävla kärring, tänker jag medan jag fingrar på soffan jag sitter i. Jävla kärring.
När hon öppnar dörren igen har hon med sig en skål med frukt och ett glas kaffe.
-Vill du ha något annat? Varm choklad, te, smörgås, muffins?
-Nej.
-Okej. Men då sätter vi väl igång då. Förra gången vi träffades...... blablablabla......
Jag slutar lyssna. Stirrar istället tomt in i den vita väggen och blir mer och mer desperat.
Hur många lektioner missar jag inte nu?
Hon fortsätter tjata, babbla, det är som om grodor hoppar ut ur munnen på henne när hon pratar.
Jävla kärring. Så irriterande.
När vi slutat har en timme gått.
Jag har inte lyssnat ett dugg, men det skiter jag i.
Det enda som spelar roll nu, är att komma hem fort innan jag dör.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

AlmisL - 7 maj 08 - 15:34- Betyg: