Förlåt, men jag kan bara inte låta bli att skriva om de där pojkarna >< Men tanken med den här historien är att man ska tänka på vad man säger eftersom ord kan rädda liv, men också såra mer än 100 slag.
Bill stod på scenen och försökte få inlevelse i ”Rette mich”. Ingen i publiken verkade notera att han i tankarna var långt borta. Alla applåderade och skrek, men ljuden nådde knappt hans öron. Det var verkligen tur att han hade sjungit låten så många gånger att han inte längre behövde tänka på texten. För hade det inte varit så hade fansens beundran snart bytts ut mot bu-rop och äggkastning. Bill var alltså inte direkt närvarande under kvällens spelning utan istället drömde han sig bort till sitt hotellrum och datorn som väntade på honom. Varje kväll de senaste månaderna hade han loggat in på chatten och varje kväll hade Jenny funnits där. Hon hade lyssnat på honom och aldrig dömt honom.
Jenny hade ingen aning om att Bill var den berömda Bill Kaulitz. Han skämdes lite över att han inte sagt något, men för varje dag som gick blev det allt svårare att avslöja sin sanna identitet. Även om hon inte visste vem han var så kände hon honom bättre än de flesta. För Jenny var den enda som fick höra vilka tankar som verkligen plågade honom sent om nätterna. Han berättade om hur ensam han kunde känna sig i ett rum fullt av människor och hur han ändå var tvungen att le för att inte göra sin omgivning besviken. Alltid lyckades hon förstå honom och göra honom glad. I utbyte gläntade hon också på dörrarna till sitt eget liv och det gjorde Bill mer och mer nyfiken på vem hon verkligen var.
Äntligen var spelningen slut och Bill väntade otåligt på att de skulle komma tillbaka till hotellet. Väl framme rusade han in på sitt rum, slängde sig på sängen och fällde upp laptopen. Snart hördes ett pling och en chattruta öppnades.
– Hej! Vad länge du dröjde ikväll! skrev Jenny.
– Ja, jag fick lite annat att göra, svarade Bill.
– Men nu är du i alla fall här.
– Ja, äntligen!
– Hur mår du ikväll då?
Bill tvekade lite innan han skrev in ett svar. Han skulle så gärna vilja säga att han mådde bra, men inför Jenny orkade han aldrig låtsas.
– Du vet, när man står inför en massa leende människor som bara fjäskar och försöker ställa sig in och du ser igenom deras fasad? Då vill du bara släppa ut skriket som bor långt där inne. Idag var jag nära att skrika högt.
– Kan du inte göra det då?
– Nej, det skulle inte gå. Folk skulle bara skämta bort det och säga att imorgon är allt bra igen. Men det blir aldrig bättre. Livet bara rullar på och sätter mer och mer press. I tankarna har jag så många gånger stått vid stupet och tagit det sista steget. Fast i sista stunden kommer jag alltid ihåg att du finns och hur underbar du är och då spolar jag tillbaka filmen i huvudet.
– Jag finns alltid här för dig Bill. Kom ihåg det! Hoppar du så håller jag din hand och slår i marken när du gör det. Du är aldrig ensam min vän!
– Du är så fin Jenny. Vad skulle jag göra utan dig? Jag älskar dig!
– Jag älskar dig också Bill. En dag kanske vi till och med kan träffas och säga det till varandra på riktigt.
– Ja, en dag kan vi nog det.
När Bill skulle somna den kvällen mådde han sämre än någonsin. Nu måste han snart berätta för Jenny att han var känd. Han måste sluta upp med att lura henne! Visst ville han träffa henne en vacker dag, men det var omöjligt om han inte avslöjade sitt efternamn. En tår rann nerför hans kind när han tänkte på hur hemskt det var att inte våga säga allt till henne. Han ville så gärna avslöja exakt allt! Varje dag längtade han ju efter deras chattstunder och Jenny lämnade aldrig hans tankar. Flera gånger hade han gjort bort sig under intervjuer bara för att han tänkte på något som hon skrivit till honom. För varje dag som gick blev det allt klarare för Bill att han verkligen älskade henne på riktigt. Aldrig hade han trott att man kunde möta någon på en chatt och bli förälskad. Fjärilarna i hans mage sa dock att det var möjligt. Kanske var det för att hon var den första som såg under ytan och in i den riktiga Bill? Hon var den första som lyssnade på hans problem och inte bagatelliserade dem. Ja, en dag ville han möta henne, lägga sina armar kring hennes midja och uttala orden hans hjärta bar på. I samma stund bestämde han sig för att imorgon skulle bli kvällen då han avslöjade sitt verkliga jag.
Dagen gick sakta, men tillslut blev det kväll och Bill kunde logga in på chatten igen. Jenny var inte on-line. I en timme satt han och bara stirrade på skärmen. När det välbekanta plinget kom hoppade han nästan till av förskräckelse. Han tog ett djupt andetag och skrev in vem han egentligen var och om sina känslor för henne. Berättade om hur gärna han ville träffa henne bara hon kunde stå ut med hans liv i rampljuset. Just när han skulle trycka på sänd såg han vad hon skrivit.
– Bill, det gör mig ont att skriva det här, men jag kan inte längre hålla det inom mig. Jag har ljugit för dig. Alla nätter som du har berättat om dina problem har varit jobbiga. Inget av det du skrivit har spelat någon större roll för min del, men jag låtsades spela med eftersom det var det du ville. Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om vad som händer i ditt liv. Varje gång du skrivit att du älskar mig har jag svarat detsamma, men i mitt liv betyder du ingenting. Jag skrev det bara för att göra dig glad. Men nu orkar jag inte ljuga för dig längre. Snälla skriv inte mer till mig! Jag kan inte hjälpa dig! Gå till en psykolog eller någon liknande. När du sa att du älskade mig kunde jag bara tänka på hur mycket jag hatar dig. Det här är det sista jag skriver till dig// Jenny.
Han blev alldeles kall inombords ju mer han läste. Bill kunde inte förstå att det var sant. Hade Jenny fört honom bakom ljuset hela tiden? Hans Jenny som hade verkat så snäll och underbar. Hur kunde han misstagit sig så på den personen han älskade? Bills tårar träffade tangentbordet i samma takt som hans hjärta gick i bitar. Det enda som hållit honom uppe när världen gjorde hans liv för svårt hade försvunnit i en blinkning. Hans skyddsnät hade ryckts undan och ensam kraschlandade han på marken.
Som en zombie gick han till sina väskor och letade fram sömntabletterna som han fått för att kunna sova när det blev alldeles för stressigt. Bill tog upp den lilla burken och återvände till datorn. Hans ögon vilade på chattrutan och han hoppades och bad att Jenny skulle skriva något mera. Ville att hon skulle skriva ett ”Jag älskar dig!”, men det kom inga nya meddelanden. Han öppnade burken och knaprade tanklöst i sig pillren, ett efter ett. Hela tiden med blicken fäst på datorn, men det han så hett önskade kom aldrig. Hans meddelande som aldrig blev skickat stod kvar och han önskade att ett ord från Jenny skulle ge honom anledning att skicka det. Då skulle han i alla fall inte ha ljugit för henne om något. Tankarna blev allt suddigare och ögonlocken tyngre. När Bill slöt ögonen för sista gången var skärmen lika tom som innan.
Tom tyckte det var konstigt att hans tvilling inte var nere vid frukosten ännu. Han försökte ringa Bills mobil, men ingen svarade. Han kände en oro sprida sig i kroppen och skyndade sig upp till sin brors rum. Chockat stirrade han på den livlösa kroppen som låg över datorn. Med tårarna rinnandes nerför kinderna gick han fram till Bill och hoppades att hans ögon ljög. Inte kunde hans andra halva vara död? Toms blick föll på datorskärmen och chattrutan som blinkade och annonserad ett oläst meddelande. Ett meddelande som kommit fram alldeles för sent.
– Bill! Förlåt! Min lillebror lånade datorn och jag hade inte en aning om att han skrev det där till dig! Det förstår du väl att jag aldrig skulle skriva så till dig? Jag älskar verkligen dig och du betyder allt för mig. Jag vet att det kanske låter konstigt, eftersom vi aldrig har träffats, men jag är kär i dig. Snälla förlåt! Hoppas att jag inte har skrämt bort dig nu utan att du svarar så snart du ser det här! Puss och kram Jenny
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
EmelieCarlsson - 19 maj 08 - 15:24- Betyg:  |
| Vilken elak lillebror! >.< Men skitbra! <3 |
| mandaaa-aaa - 18 maj 08 - 17:49 |
| hjälp va bra den va! :O <3333 |
| FortessOfTears - 26 apr 08 - 15:33 |
:O ! Det är ditt fel om min dator blir fuktskadad nu, för jag gråter som ... en korv! (?)
Wow... jag vet inte vad jag ska skriva. Underbart fint <3 Fast du dödade Bill .__.
<3<3<3<3<3 |
| sandruskapuska - 26 apr 08 - 15:25- Betyg: |
| Sorgligt.. men jätte bra. mkt inlevelse <3 |
| foreversacred - 28 feb 08 - 18:40 |
| näe sorglig men bra <33 |
| Airya - 26 feb 08 - 14:28- Betyg: |
så otroligt bra, välskrivet <3 sorligt och levande <3
Älskar den! :`D <3 <3 |
| LoveMusic - 20 feb 08 - 10:07- Betyg: |
Wow, underbar. Nu har du skrivit så att tårarna rinner, och det är du den första som ha lyckas med. Hoppas att de orden räcker för att beskriva hur underbar denna korta novell var, för just nu måste jag gå bort från datorn om jag inte vill ge den vattenskador:9
Tack för en underbar läsning:') |
| Mp3 - 19 feb 08 - 03:00 |
| Åhhhh. Alltså... *tårka bort tårarna* hur kan man skriva så är inihelvete levande och sjukt underbart som du gör? Jag älskar det <3 |
| TrasigFlikka - 12 feb 08 - 21:20 |
Oj.
Vilken underbart bra skriven novell! |
| TokioHotel4ever - 12 feb 08 - 20:50- Betyg: |
| gaawh! åh, va hemskt sorligt!! men verkligen bra skrivet.. |
| knowyouhateme - 12 feb 08 - 20:44 |
| nej... fyfan va hemskt :S verkligen underbart skrivet <3 |
| Elon_B - 12 feb 08 - 18:05- Betyg: |
| näfyyfaan :/ <33 Skit bra skrivet oshit, jag ryser verkligen... Älskar sättet du skriver på <33 |
| Nattros - 12 feb 08 - 16:00- Betyg: |
| o nej, fyfan alltså! |
| chulia - 12 feb 08 - 09:24 |
nej... gud så sorgligt.
Jättebra skrivet <3:)
Det blir liksom levande och så.. äh, strunt samma. Asbra skrivet iallafall. |
| Mangasagan - 12 feb 08 - 08:36- Betyg: |
| Gud vad bra<3 Tårarna bara forsar ner nu. Åh, vad jag Älskar dina noveller<3<3 |
| Niice - 12 feb 08 - 07:31- Betyg: |
| Åååh, sååå braaa ! <3333 Sorgligt! |
