Vi två föralltid! - (del 1) |
”Vänta lite då!” Säger Malin och vifta med handen. ”Jag vet att han kommer snart.”
Malin och Sanna sitter på bänkarna precis nedanför Jonas hus.
”Han måste komma!” Säger Malin med rynkor i pannan.
”Han måste ju inte alls…” Började Sanna men blev avbruten av Malins tjut.
”JAA! Där är han!” Tjöt Malin till.
Om Malin hade skrikit lite högre skulle Jonas ha hört dom. Och det skulle inte vara så bra.
För då kanske han skulle börja ana att Malin i 7B var kär i honom.
Hösten hade precis kommit och löven hade börjat falla ner.
Malin och Sanna stod i korridoren och väntade på att bli insläppta till klassrummet…
”Ser du hans ögon eller?!” Viska Malin. ”Dom lyser som diamanter”
Jonas som gick i 8D hade svart kort hår och lysande gröna ögon.
Sanna står och pratar med Malin men hon lyssnar inte, för allt hon ser är Jonas.
Hon ser att han och hans kompisar, Tobbe, Robert och Martin (som nästan är lika söt som Jonas, men bara nästan.)
Börja skratta åt någonting, Jonas får en dunk i ryggen utav Martin, och de flinar mot varandra. Jonas leende är finast av alla.
Nu när solen skiner på honom genom fönstret och får det svarta håret att glittra och glänsa som diamanter
så ser det liksom ut som om hela han lyser upp hela rummet.
Malin känner sej helt varm inom sej.
”Ser du hur han glänser?” Viskade Malin. ”Han är som en diamant!”
Men Sanna orkade inte lyssna mer på hennes tjat om Jonas så hon bara stönade och drog med Malin in i klassrummet.
Jonas gick ju inte i Malins och Sannas klass men det betydde inte att hon skulle sluta drömma om honom.
Hela Malins bok var full med klotter av Jonas namn. Hon var verkligen förälskad i honom.
”Men vi ses väl sen på stallet?! Ropa Sanna efter Malin.
”Visst! Eller jag tror att jag ska till mormor och morfar efter skolan!” Svara Malin. ”Men jag ringer dej när jag kommer hem.”
”Aha, okej visst!” Säger Sanna. ”Men vi hörs sen då!”
”Ja det gör vi!” ropa Malin innan hon hoppa på bussen hem.
Nästa dag i skolan fick dom reda på att dom skulle på klassresa med åttorna.
”Blir det inte väldigt många klasser då?” Frågade glasögon ormen Oktobia (klassens viktigpetter).
”Naj det blir inte så många” Svara deras skånska magister
Oskar med en skånsk brytning. ”Det är bara 7A, 7B, 7C och 8B, 8C och 8D som kommer.
När Malin fick höra att 8D skulle komma också så blev det små fyrverkerier inom henne.
Resten av dagen gick hon runt med ett stort leende på läpparna.
”Jag behöver väl inte ens fråga varför du har ett så löjligt stort leende på läpparna!
Det är väl bara för att Jonas klass ska följa med eller?” Sa Sanna med en irriterad blick.
”Mm…” Svarade Malin med ett lika stort leende som förut.
”Jaja, men nu går jag till Spanskan, men vi ses väl sen eller?”
”Visst!” Svarade Malin med en lite alvarligare blick än förut.
En dag kvar till klassresan. Det är det ända som Malin går och tänker på nu för tiden.
Tänk så är det dags! Är det nu som han kommer att fråga mej om jag vill bli ihop med honom.
Men vad ska jag säga?
Ska jag säga ja? Ska jag säga nej? Tänk så säger jag ja, och så börjar han och hans vänner skratta och säger att allt var ett skämt.
Då blir hon ju utskämt framför alla och retad!
Eller så säger jag nej. Men då kanske det är på riktigt! Och så blir han ledsen och gillar aldrig någon annan mer i resten av sitt liv.
Och då är allt mitt fel! Jag kommer att bli utfryst och alla kommer att hata mej i resten av mitt liv.
Vi får väl bara vänta och se vad jag kommer att svara!
|
|
|
|
