Gegen Meinen Willen [Kapitel 5] |
Okej, nu när ni har fått vänta.. Så skrev jag ett extra långt kapitel åt er . 8D *applåder*
Jaja, kommentera. ^^
Vi ställde tallrikarna i diskmaskinen, gick in på mitt rum. Louise packade ner lite grejer som jag behövde för två nätter. Vi gick ut i hallen igen, hoppade i våra skor. Jag sket i jackan, det var nog varmt ändå. Det var den 16 april, dagen då jag föddes för 15 år sedan.
Jag stack in huvudet in till köket, mamma och pappa satt i en irriterande konversation.
”Jag sover hos Louise några dagar kanske.” sa jag högt, för att överrösta dem.
Mamma gav mig ett tillgjort leende och nickade.
Solen lyste starkt i ögonen. Ett leende spred sig på mina läppar, snart är det sommar.
”Bäst att jag kör.” skrattade Louise och startade moppen.
Ett minne från i vintras flög upp i huvudet, då vi skulle på nyårsfest. Jag skulle testa att köra hennes moppe. Louise hade sagt ”Är du säker på hur man svänger nu, Ida?” Och jag hade övertalat henne att jag var hundra procent säker på att jag visste hur man gjorde. Jag gasade och bom! Hade moppen åkt av vägen. Som tur var, var det inget djupt dike.
”Det var faktiskt inte så lätt.” skrattade jag fram.
Smärtan i magen ignorerade jag, det hade faktiskt blivit mycket bättre.
”Erkänn att du inte visste hur man gjorde.” skrattade hon.
”Det var en massa snö i vägen!” bortförklarade jag mig.
Louise höjde ena ögonbrynet.
”Säkert.” sedan började hon gapskratta och jag instämde snart i skrattet.
Vi satt i Louises säng och pratade om allt möjligt. Helt plötslig for en tanke upp i skallen.
”Kan inte vi åka ner till tyskland på en konsert?!” nästan skrek jag.
Louises ögon blev stora som tennisbollar.
”Jaa!”
Louise for upp hoppade upp och ner. Jag flinade åt hennes fåniga glädje hopp.
”Ta det lugnt nu, vi måste ju kolla upp lite först.”
Louise slog på sin bärbara dator, kom tillbaka till sängen.
”Men det är ju jättesmart, eftersom de inte kommer till Sverige fören om typ hundra år. De är ju inte kända här än. Eller jo, bara en massa fjortisfans. Men herregud, liksom…”
”Jag vet.” avbröt jag henne.
”Kanske det.” fnissade hon.
Jag la mig ner på rygg i hennes säng, betraktade hennes tak. Slöt mina ögon, lyssnade på musiken som spelades från högtalarna. Spring Nicht, från den nya plattan Zimmer 483. Tänk att få se dem spela den live, att se dem spela live i huvud taget. Otroligt.
”Här, kolla deras termin.” sa Louise uppspelt.
”Ingen ide att vi bestämmer det nu. Vi kan kolla upp det senare.”
Stereon blev tyst en sekund och i nästa, spelades Gegen Meinen Willen. Jag slöt ögonen och lyssnade på texten.
”Du ser inte så mycket fram emot det eller?”
Jag öppnade ögonen, kollade lite surt på henne.
”Klart jag gör, det var ju min ide och allting. Men jag orkar inte nu bara.”
”Jag förstår.” sa hon tyst.
”Vad ska jag ta vägen. Ni kollar inte längre på varann och ni tror, att jag inte märker det… ”
”Kan du byta låt?”
Louise kollade konstigt på mig.
”Varför då?”
”Gör det bara.” sa jag på darrig röst.
Jag var tvungen att bita mig hårt i läppen för att inte gråta.
”Den är ju fin.”
”Den är hemsk.”
Louise kollade på mig med stora ögon.
”Det är inte så jag menar, men kan du byta nu?”
Hon bytte låt till In Die Nacht.
”Du är dig inte lik nu för tiden.”
Hon fick tycka vad hon ville, jag orkade inte bry mig just då.
Jag suckade. Sneglade på en poster som var placerad på en vägg. Snart, mycket snart skulle allt bli bra. Eller, var det inte så det var?
Jag suckade åter igen. Vände huvudet mot Louise, som satt och stirrade in i väggen.
”Jag går hem.”
Hon gav mig en snabb blick, nickade, stirrade sedan in i väggen igen.
Jag reste mig upp ur hennes säng, gick sedan ut ur hennes överdrivet stora hus, ut i den kalla vår kvällen. Jag ångrade att jag inte tog med någon jacka, det var svinkallt nu framåt kvällen.
Jag gick det långsammaste jag kunde. Tusen tankar snurrade runt i huvudet, mest tänkte jag på vad som kunde hända härnäst.
Grävde fram ett cigarettpaket som låg i byxfickan. Mamma hade hatat att jag rökte, hon hade tjatat hur mycket som helst i början, men gav upp lite senare då Johanna sällan kom hem på kvällarna.
Jag tände cigaretten lät den giftiga röken slingra ner i lungorna, och sedan ut igen. Jag blundade, och började sjunga på Rette Mich. Visst, sjunga var inte min grej, men helt tondöv var jag då inte.
Jag kom ihåg då jag skulle uppträda på talangjakten då jag var 13 år. Louise hade varit sjuk, så jag fick sjunga ensam. Det första jag tänkte då jag stod där på den pyttelilla scenen och sjöng inför hela högstadiet var ’Varför gör jag det här?’
När Louise började gymnasiet hade jag blivit ensam på rasterna, men det spelade ingen roll. Just nu har jag ju ändå bara en halv termin kvar, om inte ens det.
Jag öppnade ytterdörren, smög som vanligt in på mitt rum. La mig raklång på sängen, stirrade upp i taket. Hur vanligt var det på en skala?
Jag kunde höra arga röster från vardagsrummet. Jag kanske skulle stannat hos Louise ändå. Jag skakade bort tanken, nu hade jag ändå valt att gå hem. För att dämpa ljudet från rösterna, satte jag på datorn, tryckte in min nya skiva ”Schrei so laut du kannst” i den.
Mot min vilja, satte jag på Gegen Meinen Willen.
Jag höjde volymen nästan på fullt, loggade sedan in på msn.
Zwillings <3 säger:
Hej, hur är det?
Jävla idioter säger:
Bra, säger vi.
Zwillings <3 säger:
Varför bara ”säger vi”?
Jävla idioter säger:
Men, jag orkar inte prata om det, du skulle ändå inte förstå.
Zwillings <3 säger:
Du brukar alltid kunna prata om allting, så varför skulle det inte gå nu? Det är inte heller någon ide att säga att jag inte skulle förstå, då du inte ens sagt något.
Jag suckade, hon hade rätt. Hon skulle säkert förstå, bara att det är jag som inte vågar, eller är det inte så? Det är jag som inte vågar prata om det?
Jävla idioter säger:
Ja, men du skulle inte förstå, jag lovar.
Pappa rusade in i mitt rum, jag klickade snabbt ner konversationen.
”Sänk ljudet, för fan!” hans andedräkt stank sprit.
Jag bet mig hårt i läppen. Nej, jag skulle inte lyda honom. Han var full och äcklig… Nej min pappa var inte äcklig, men han behöver inte bry sig.
”Du hörde vad jag sa!”
Jag kollade bara skamset ner i skrivbordet. iTunes repeterade Gegen Meinen Willen, för säkert femtonde gången idag.
Vart ska jag ta vägen
Ni tittar inte på varandra
Och ni tror jag inte märker det
Vart ska vara
Vad har ni tänkt er
Säg det direkt till mig
Berätta varför allting brister
Det gör mig färdig
Mina ögon tårades, jag tittade upp på pappa igen. Mamma stod bakom honom, inte sådär nära som de brukade stå förut när de älskade varandra. Eller dem kanske älskar varandra fortfarande? Jag hoppades på det. Att allting bara var ett tillfälligt bråk.
”Kan du sänk…” började pappa men mamma avbröt honom.
”Tyst med dig, jag vill höra.” sa hon irriterat.
Jag blundade, lät mina tårar rinna längs kinderna.
Det är mot min vilja
Det är mot allt förnuft
Varför måste ni nu skiljas
Ändra era namn
Vårt slut är redan här
Och ni säger det inte till mig
Därför hatar jag er
Det är mot min vilja
Emot det, jag är emot det
”Men vafan sjunger dem?!” skrek han.
”Tyst!”
Har ni redan glömt
Hur det en gång var
Har ni redan bränt upp våra bilder
Jag spikar brädor för fönstren
Låser min dörr
Ni ska inte få se, att jag inte klarar mer
Er värld, rör mig inte längre
Det gör mig färdig
Det är mot min vilja…
Spara era lögner
Jag vill inte höra dem något mer
Ni behöver inte längre låssas att ni älskar varandra
Jag kommer inte längre att störa er
Jag står inte ut med er längre
Det gör mig färdig
Mot min vilja
Det är mot min vilja…
Jag öppnade ögonen, kollade på mamma som visst inte heller hade kunnat tränga tårarna inne.
”Det är inte ditt fel.” sa hon på tyska.
Jag fnös.
”Det funkar inte mellan pappa och mig, jag är ledsen.” fortsatte hon.
Pappa gick ut från rummet, smällde igen dörren det hårdaste han kunde.
Jag sneglade mot datorn, Louises och min konversation lyste orange. Jag klickade upp den.
Zwillings <3 säger:
Säg till då Ida är tillbaka.
Hon var redan offline, så jag kryssade rutan, loggade ur msn, stängde av datorn. La mig på sängen, mamma satte sig på sängkanten bredvid.
”Jag vet inte hur vi ska lösa det här.” sa mamma lugnt.
”Nej, det är komplicerat.”
Jag stirrade upp i taket.
Hon la en hand på min mage, jag stönade högt av smärtan. Hon tog genast bort handen.
”Vad?”
”Ingenting.”
Mamma kavlade upp min tröja, gjorde en chockad min då hon fick syn på blåmärkena i alla olika sorters färger.
”Herregud!” utbrast mamma.
”Det ser värre ut än vad det är.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 15 apr 08 - 17:22- Betyg:  | | texten passade ju precis. jätte bra <3<3<3<3<33 | | RowsahKanin - 6 apr 08 - 19:02- Betyg: | | Bra | | SiberianHusky96 - 8 mar 08 - 10:19 | | Braaaaa....xD | | TokioHotelFreak - 15 feb 08 - 10:11 | | Hahah tack, ^^ | | _NotAnAngel_ - 14 feb 08 - 19:43- Betyg: | Jag blev tårögd då Gegen Meinen Willen- texten kom framOo
überbra<'3 Och ÄNTLIGEN så kom en ny del=)
blev typ überglad^^ | | TokioHotelFreak - 12 feb 08 - 19:13 | | tror jag också.. hon vill väl inte att de ska bli alltför oroliga | | Ifos95 - 12 feb 08 - 19:01- Betyg: | Tror nog mer att det var värre än det såg ut. :(
Men en bra del, som vanligt. Längtar till nästa! | | TokioHotel4ever - 12 feb 08 - 15:34- Betyg: | | bravu!! :) meeeeeera nuuuue! | | TokioHotelFreak - 12 feb 08 - 14:39 | Hahaha,tänkte också på det då jag skrev det..
Men orkade inte skriva något som "jag fnissade till.. lite " osv.
Tack, ;> | | Solstorm - 12 feb 08 - 11:52- Betyg: | "Mot min vilja satte jag på Gegen Meinen Willen."
hahh, det där var lite roligt bara xD jag menar, första + sista delen av meningen betyder ju samma sak xD
men Ahh, jättebra skrivet, jättebra story, jättebra ... allting? <33 x) | | knowyouhateme - 11 feb 08 - 22:03 | | jättebra :] |
|
|
|
