En kväll i Juni! |
Flickans blåa blick mötte pojkens gråa.
Leendet lekte på hennes läppar.
Vad som snart skulle hända hade hon aldrig trott. För hon hade aldrig hade hon trott att hon skulle kyssa Filip.
Filip som rökte, Filip som hade slagit ner fler personer än man kunde räkna på händerna, Filip som hade haft ihop det med mer än hälften av alla tjejer på skolan.
Fram tills för två timmar sedan hade hon nästintill hatat honom.
Han hade satt sej ner brevid henne och sett på henne med de där gråa ögonen, kalla och slutna men ändå på något sätt hade hon sett något annat där längst in. Ensamhet? Sorg?
Hon kunde inte riktigt bestämma sej för vad men något var det iallafall.
Han hade haft en ölflaska i ena handen, hon hade suttit tomhänt.
"skaru ha?" hade han frågat och hållt fram burken mot henne. Hon hade tagit en mycket försiktig klunk för egentligen tyckte hon att öl smakade skit. Sen räckte hon tillbaka burken till honom.
"tack.." sa hon..
Filip svarade inte på det, han bara tog imot burken och satt sedan tyst med den i handen. Men blicken drogs till henne, Laura. Hon hade svart axellångt hår en tunn kropp. Det var något med henne han tyckte om, han kunde bara inte riktigt sätta fingret på det. Var det hennes sätt att skratta? Hennes allvar som alltid verkade ligga där i bakgrunden, eller kanske de blåa ögonen som alltid var inramade med svart smink.
De hade gått i samma klass sedan 3:an men de hade aldrig direkt pratat.
Det var sista terminen i nian nu och det närmade sej sommarlov, det hade varit säkert över tjugofem grader varmt nu i en vecka. Så egentligen var det inte så konstigt att någon dragit igång en strandfest. Det var t.o.m någon som släpat med sej musik och den gick på nästan högsta volym nu.
Nästan samtidigt lutade de sej fram mot varandra och deras läppar möttes i en kyss. En försiktig och öm kyss.
Det fladdrade i Lauras mage. Fram tills nu hade hon varit okysst. Hade någon igår vid den här tiden sagt till henne; om ett dygn har du kysst någon, om ett dygn har du kysst Filip, hade hon skrattat och sagt att personen var galen.
Hon såg på Filip, mötte hans blick. Fortfarande log hon. Antagligen såg hon ut som ett fån där hon satt med det dära leendet. Men hon kunde inte hjälpa det. Han besvarade hennes leende. Egentligen hade han på något sätt alltid gillat henne men liksom aldrig kommit för sej att prata med henne. Istället hade han varit med alla de andra tjejerna. Dumma allihopa och han hade ljugit för de alla. Sagt att allting var bra, att han hade en normal mamma och pappa. Det var ju klart att han inte sagt sanningen för vem ville ha en dum pojke med några jeffla alkisar till föräldrar?
Filip fumlade efter hennes hand och fick tag i den.
Hur kunde allt gå så snabbt?
Laura kramade hans hand lite försiktigt. Så plötsligt gick det upp för henne, han playade henne och här satt hon och gick på allt. Här satt hon och trodde han kanske möjligtvis var intresserad av henne medan han egentligen bara ville ha en sak av henne. SEX. Hon drog åt sej sin hand.
"Du .. jag måste nog sticka hem nu." mumlade hon och reste sej upp. Klumpen i halsen växte sej allt större. Hur fan hade hon kunnat tro på Filip. Han hade ju alltid varit en jävla idiot så varför skulle han ändrat sej just idag? Det verkade ju helt sjukt. Hon vände sej häftigt om och började gå med raska steg hemåt. Lämnade strandfesten och Filip bakom sej. Skratten ekade i hennes huvud. Laura hade alltid varit Laura. Ensam, blyg och något av en outsider. Hon hade aldrig passat in i klassen. I klass 9f skulle man vara blond och ha stora pattar. Ett flörtigt leende och helst så skulle man ha flera killar i sin historia. Laura hade inget av det där. Hon hade bara sin mammas död och en liten hamster i sin historia. När hon var åtta hade hennes mamma dött i bröstcancer och när hon var nio hade hon fått en hamster. Hon hade döpt den till Piff. En liten lurvig sak hade han varit. Snäll som få och alltid kelig. Hans päls hade torkat hennes tårar och hon hade berättat allt för honom. Det fanns nog inte en endaste hamster i hela världen som varit så älskad som Piff. Han hade varit Lauras allt. Hennes enda och bästa vän. Små svarta ögon som alltid såg vänliga ut. Han hade sett på henne som om han förstod allt hon sa. Men en dag i April när Laura varit elva hade han legat ovanligt stilla när hon kom för att ge honom mat. Han som alltid varit så pigg och sprungit fram till matskålen direkt.
"Piff. komdå. det är mat" hade hon jollrat men han hade legat stilla. Fortfarande. Det var först då hon förstod att något var fel och när hon petat på honom hade han varit alldeles stel. Innan hon han räkna till ett grät hon som om jorden höll på att gå under. Hon grät nästan mer än när hennes mamma dött. Det kunde inte var sant. Piff kunde inte vara död.
Och nu hade hon låtit Filip hålla på med henne. Varför hade hon litat på honom. Han hade ju inte ens varit nykter. Inte stup full heller precis men ändå. Vad var det som fått henne att lita på honom? Hon visste vad det var. Det var det som hon sett i hans ögon. Det där sårbara.
"fan.." sa hon för sej själv. Han måste ju tro att hon är rent blåst nu. Fast.. det var hon ju. "Jävla Filip..jävla jävla Filip" mumlade hon sammanbitet rakt ut i mörkret. Det enda som lyste upp gatan var en enslig gatlycka. Hon ökade på stegen. Ville bara komma hem nu.
Filip såg förvånat efter Laura. Vad hade det tagit åt henne? Varför stack hon bara? Han ville tro att det fanns ett annat svar än det som han nästan var säker på var svaret; Hon hade väl kommit på sej? Kommit på att hon satt här brevid en player. Någon som bara var ute efter en endaste sak. Det var inte alltid lätt att ha stämplen som player. Stämplen som tuff och hård.
Ibland önskade han nästan att han inte hade den längre. Men det var inte en sån stämpel man fick när man gick i lågstadiet och skulle på skoldisco som försvann under kvällens gång. Denna stämplen satt kvar.
Han suckade tyst för sej själv. Hade detta varit en vanlig kväll hade han varit betydligt mer full vid den här tiden. Men denna kvällen var inte vanlig. En vanlig kväll hade aldrig någonsin sett ut såhär. Laura hade lyssnat på honom när han hade pratat. Hon hade lyssnat på riktigt. Inte bara för att det var hennes jobb och hon fick betalt för det eller något. Han hade nämligen gjort det misstaget en gång att gå till en kurator. Och det var en jävla bluff. Han sa en mening men kuratorn som suttit där hade varit så ointresserad att han reste sej upp och gick.
"Vi ses snart igen Filip" hade hon ropat med glad röst efter honom. Kärring.
Fast han hade inte berättat allt för Laura. Det hade liksom varit mer ..småprat? om allt möjligt. Han hade gillat hennes sätt att se på honom med de där blåa ögonen. I böcker beskrev dom alltid ögonen som stora och vackra och blabla vad speciella. Han hade alltid tyckt att det varit överskattat men ärligt: Lauras ögon var verkligen speciella. Han hade kunnat beskriva dom i timmar.
Filip såg sej omkring på alla ungdomar. Otroligt nog var här inte folk ifrån alla möjliga skolor. Man skulle nästan kunna tro att det fanns vuxna med så lugnt här var. Eller Filip tyckte det i alla fall. De vuxna hade kanske inte tyckt det.
Filip reste sej upp ifrån stocken han satt på vid elden någon tänt. Han skulle gå hem nu. Ett leende låg på hans läppar. Han kände sej ovanligt glad idag. Eller nu. Det kändes som om han skulle kunna springa ett maraton eller något. Han körde ner händerna i fickorna och började gå hemåt med det där leendet på läpparna.. var det nu hade kommit ifrån.
|
|
|
|
