Ett ödesdigert beslut - kapitel 5 |
(Så, ny del på denna alltså :) Gärna fler kommentarer :P)
*Händelserik dag, positivt?*
(Andrea)
NejnejnejnejNEJ, hon ville INTE bo hemma hos sin så kallade mamma och de bröder, TRILLINGbröder hon dessutom hade! En snabb blick i rummet sade henne att hon inte var den enda som kände sig motig till beslutet Violette och Simone gjort, Tom stod och stirrade på de två, och hela han skrek VA (?) tyst. Den tryckande tystnaden började kännas, och Andrea märkte hur paniken växte, om hon inte fick komma ut härifrån, NU, skulle hon nästan säkert kvävas. Då hördes fotsteg utanför och dörren öppnades, in kom… Bill, och hon såg på hans reaktion att han genast insåg att det kommit fler nyheter.
”Hon, er syster, ska bo här ett par veckor,” sade Simone lågt, Andrea kunde inte förmå sig att kalla henne mamma, Bill bara spärrade upp ögonen och såg på Tom, som för att fråga om det verkligen var sant. Den blicken, den gjorde Andrea ännu mer tvivlande till hela idén, det var så uppenbart att dem inte ville ha henne här. Och hon förstod dem, hur hade hon reagerat om hon fått reda på att hon hade en/två för hennes del syskon (okej, den delen visste hon) som dessutom skulle bo hos en ett par veckor under sommarlovet?
”Var ska hon bo?” Andrea började nästan fnissa åt frågan, hela stämningen var så absurd och så lyckas Bill klämma ur sig en så otroligt korkad fråga. Är inte det deras minsta problem nu? Men i alla fall, det blir tyst igen, och tystnade verkar få både Bill och Tom att förstå vad deras mamma har tänkt som svar.
”Nej, nej, kom igen?” Andrea ser från de två, som nu ställt sig bredvid varandra, till Simone och hennes mamma.
”Vad?” frågar hon, och känner sig inte bara lite utanför, hela den här idén känns sämre och sämre för varje sekund.
”Hon får inte plats!” Det börjar gå upp för Andrea vad dem menar, men tanken är så absurd att hon skjuter bort den direkt.
”Det finns inget annat ställe,” kontrar Simone, och Bill bara blänger på henne.
”Men hon kan ju inte bo i vårt rum!” Nu skriker han nästan och orden får Andrea att rycka till, det kan dem väl inte mena?
”Och varför inte då? Ni är släkt, syskon! Det finns ingen annan stans att sova på!” Andrea märker hur samtalet mer och mer handlar om ett bråk mellan dem två, och mindre och mindre om henne, själv är hon inte jättepositiv till det. Framförallt känner hon hur hon inte vill tränga sig på, mer än hon redan gör, alltså harklar hon sig lågt, och får allas uppmärksamhet. En lätt rodnad stiger på hennes kinder när fyra par ögon vänds mot henne.
”Eh, alltså jag kan sova här, på soffan,” föreslår hon lågt, och får en tacksam blick från Bill och Tom samt en otydbar från Simone, dock känns den inte positiv. Hon får känslan av att hon hjälpt Bill vinna, och då samtidigt fått Simone att förlora.
”Det är väl en bra idé?” Hörs Toms röst och även han får en fientligt blick från Simone och en tacksam från Bill, hon kan dock ana vilken han bryr sig mest om.
/Två timmar senare/
Nej, självklart ska lilla överklassungen inte få sina kläder utan köpa nya ’när det behövs’. Världens i-landsproblem kanske, men hon var faktiskt otroligt trött på pengarna, samt att inte få ha sina kläder. Alltså skrev hon en lapp, det kändes trots allt lagom smart att försvinna det första hon gjorde, och gick ut. Snabbt insåg hon att det inte var hennes hemmastad, Berlin, hon var i, utan en totalt okänd stad som hon aldrig tidigare varit i, samt utan pengar till buss. Med en suck började hon alltså gå åt ett håll som såg ’rätt’ ut, åtminstone i shoppingsammanhang. Efter ett tag insåg hon dock att det inte var det, det var däremot otroligt fel håll, hon såg sig vilset om, skulle hon vända tillbaka eller fortsätta och hoppas att det blev bättre ju längre hon kom? Mer än så hann hon inte tänka förrän en fem-sex, alldeles för, biffiga killar dykt upp runt henne.
”Men ojdå,” började en av dem, som tydligt verkade vara gruppens ’ledare’. ”Kolla vad vi har här, en liten emo,” fortsatte han med spydig röst, de andra killarna skrattade åt hans ’skämt’, vilket fick Andrea att känna sig både räddare och argare.
”Har du nåt problem med det, eller?” väste hon mellan sammanbitna tänder, hon såg att det tydligt inte var svaret killen hade väntat sig för han stelnade till, men sedan kom han närmre, nu med ännu hotfullare blick.
”Ja,” svarade han och nu blev Andrea rädd, på riktigt. Han hade kommit fram till henne nu, och knuffade till henne, inte tillräckligt för att hon skulel trilla, men hon snubblade bakåt, rakt in i en av de andra, som knuffade fram henne igen.
”Låt henne vara!” Andrea såg sig förvånat om, tydligen en dålig idé då killen tog tillfället i akt att smälla till henne på kinden. Kraften i slaget fick henne att trilla baklänges ner på marken, och ett ilsket läte kom från samma håll som innan. Fortfarande med ömt bultande kind vände hon sig om, och fick till sin stora förvåning syn på Bill. Det kändes inte särskilt tryggt, av vad hennes kompisar berättade hade han också agerat slagpåse vid liknande tillfällen ett flertal gånger. Men, när hon vände tillbaka blicken såg killen som nyss slagit till henne vettskrämd ut, han mumlade något ursäktande och sprang sedan därifrån, Andrea såg förbryllat på honom. Inte så, men han hade utan problem kunnat banka skiten ur både henne och Bill.
”Hur gick det?” Hon vände sig om igen vid hans fråga, och lade nu märke till någon bakom honom, någon Lång bakom honom.
”Eh, helt okej,” svarade hon, inte helt säker på vad svaret egentligen var. Han log mot henne och sträckte fram en hand som hon tog, snart var hon uppe på fötter igen. Bakom Bill såg hon en stor man, väldigt stor, hon tippade på minst 2 meter och säkert en bit över 100 kilo, 100 kilo muskler.
”Ja, eh, det här är då Saki. Saki, det här är min… syster, Andrea,” förklarade Bill, något osäker på rösten, men Saki rörde inte en min.
”Hej,” sa han stelt, och verkade granska henne, som om han inte var säker på om han kunde lita på henne.
”Hej,” hälsade hon tillbaka, och vände sedan blicken mot Bill igen. ”Eh, tack, antar jag.”
”Äh, inga problem. Men skulle inte du in och handla?” Andrea kände rodnaden stiga på kinderna.
”Ehm, jo, men… alltså jag vet inte. Har jag hamnat fel?” Något hon sade var tydligen väldigt roligt, för Bill började fnittra.
”Typ,” fick han halvkvävt fram mellan fnissningarna.
(So, ehm, ganska dåligt kapitel (märkte det själv *suck*) men aja, kommentera?)
|
|
|
|
