Julia, Änglar och Demoner ~ Del 15 |
Del 15
Julia vaknade av något som såg ut som en blixt utanför fönstret, innan hon ens hunnit vakna ordentligt såg hon att hennes vakt stod med draget svärd. "Lady Julia, det är bäst att ni klär er, fort." Julia nickade och blev med ens klarvaken. Hon hade knapt hunnit klä på sig när Leila rusade in i rummet. "Lady Julia! Palatset är under attack, vi är tvungna att fly, nu!" Julia tvekade. "Fly?" Kvinnan som vaktat henne vände sig mot henne. "Tänk inte på oss Lady Julia, nu är tiden då du är tvungen att ta dig till kristallen, annars är det slut på oss alla." Leila tog ett stadigt grepp om Julias handled och drog med henne genom palatset mot bakgården där de tränat för bara några dagar sedan. Essis stod och väntade, när hon såg dem nickade hon och med några enkla rörelser öppnades en portal brevid henne, hon såg på Julia. "Jag hoppas dina kunskaper är tillräkliga nu, men vi har inte tid, kristallen håller på att spricka." Leila kramade Julia och såg sedan på henne. "Du klarar det. Jag är tvungen att stanna där men du borde klara dig, Lady Essis öppnade en portal så nära kristallen hon kunde, drakar är helt fenomenala på det där, du kommer att känna vart du ska gå." Essis nickade mot Julia och sedan verkade det som om hon blev suddig, plötsligt kände hon hur starka vindar blåste henne i ansiktet och när hon såg upp var där en drake. "Farväl Lady Julia, må vi åter ses." Julia bara nickade och gick mot portalen, hon såg sig om en sista gång och Leila log mot henne, sedan gick hon genom portalen, den här gången stängdes den bakom henne.
Landskapet här var definitivt främmande, men det var en sak som inte var det, hon såg upp mot himlen och flämtade när hon fick syn på inte en, utan fem månar. Men det var inte bara månskenet som gjrode landskapet kusligt, även växtligheten och själva marken verkade glöda. Julia försökte att inte tänka på striderna hon nyss lämnat utan på att försöka hita kristallens magiska ljus, hon visste att det var det Essis menade. Julia kände knapt igen sig själv längre, hon hade förändrats mycket. Hon såg på sin hand, dne glödde mera än växterna runtomkring. Hon kände ett ljus som inte kunde vara något annat än kristallen och började följa det. Hon såg en vit klippa och visste att kristallen var därinne, hon såg sig omkring och fick syn på en öppning, med vakter utanför. Hon studerade dem vaksamt, hälften änglar, hälften demoner, sex stycken sammanlagt. Hon gick mot dem och de fick genast syn på henne. "Stop! Vem där?" Julia svalde nervöst. "Julia." En av änglarna tittade upp och såg förvånat på henne. "Julia?" Han log. "Du liknar ju till och med min syster." En av demonerna skrattade. "Trodde du att hon skule vara ett moster, som vi?" Ängeln grimaserade åt honom. "Det är inte mitt fel att det berättas skräckhistorier om er." Julia slappnade av, de verkade tro henne.
Ängeln som först hade pratat gick fram till henne, han granskade henne noga, sedan fick han syn på halsbandet. "Deriel, är det här din systers halsband?" Deriel kom fram han med och granskade det nog. "Ja, det är det. Träffade du Damion? Gabriel sa att han hade det." Julia kämpade emot tårarna och nickade. "Se upp, vi blir anfallna!" En av demonera ropade. "Deriel, se till att hon hitar till innersta kammaren." Deriel såg sig omkring. "Ja sir!" Han tog ett stadigt grepp om Julias handled och hon tänkte att det var nog värst vad folk skulle släpa omkring henne idag då. "Kalla på förstärkningar, de har en hela armé där ute!" Deriel drog in henne i grottan, han var sammanbiten. När de inte längre kunde höra något saktade han av på farten lite och suckade. "Vad jag inte kan förstå, trots alla historier om hur hemska demonerna är, är hur de våra kan slåss mot oss för att de vill utrota dem." Han granskade Julia och såg åter på väggarna för att inte tappa bort sig. "De faller när de dödar, men inte ens det priset är för högt." Julia bet sig i läppen. "Vad innebär det egentligen, att falla?" Deriel såg på henne med förvåning, sedan log han. "Just det ja, du ser ut som en ängel, det är lätt att glömma att du inte ritktigt är det." Han nickade. "Vi vet det instinktivt, att allting tystnar. Vi hör allas röster, ser världens ljus, att falla är att berövas allt det där. Det är svårt att förstå hur hemskt det är, om man inte varit i den närhetskänslan." Han stannade plötsligt framför en port i vitt trä. "Vi är framme."
|
|
|
|
