Sommaren, |
Sommar solen bränner i hennes svarta hår. I hennes mörka ögon kan man se, det sommar gröna gräset spegla sig i hennes ögon.
Flickan har nu legat på gräsmattan i snart tre timmar, hon älskar att ligga på grönt fluffigt gräs, och titta på alla molnen på himmlen.
Att sitta och fantisera vad molen liknar, denna gång liknar molnet en ensam flicka, som går på ett spårräls. Nästa moln liknar ett hjärta.
Flickan är 15 år och heter Elina, hon är ännu inte sätt livet, men det tror hon själv. Hon hatar igentligen att hon lever , men på sommarna
är livet värt att leva tycker Elina, att få bara sitta i timmar och bara titta på den blå himlen, vilken kännsla. En underbar kännsla.
Men hennes nätter är inteså fult lika fina, som hennes sommar dagar på den gröna gäsmattan. Hennes nätter är fulla med tårar och skrik.
Hon är rädd att bli helt ensam, men hon är redan ensam, hon har inge kompisar kvar i sitt liv, för flickan Elina växte ju upp som alla andra,
hon skaffade sig ju en ny stil , den stilen som kallas ''emo'' idag, men det gillade ju inte henne kompisar, hon blev ju så klart kallad för emo,
och hon fick skit för att hennes armar såg ut som dom gjorde, hennes kompisar trodde ju att det bara var en sånn där fånig emo grej, att sitta och skära sig,
men så fel det kunnde ha. Det fattade inte att Elina mådde dåligt på riktigt, men hur skulle dom igentligen fattadet. För Elina sa aldig något om henne promblem.
Hon tänkte att det ändå inte var någon idea att berätta något, för dom skulle änåd bara säga'' Elina sluta vara en sånn emo'' ,och sen skulle det vara över.
Elina fick tillbringa sin sommar helt ensam i en stuga, vid vattnet, visst det var veckert där , tyckte Elina, men ensamheten kunnde ingen ta ifrån henne.
Hennes familj årkade inte med henne, Elina hade blivt så konstig på senaste tiden, tyckte henne familj, elelr den lilla familj hon hade kvar, om man nu kunnde kalla,
det ''familj'', men det fick väll heta så. Hennes familj Elina inte hade några vänner kvar, hon fick til och med ljuga att hon brukade var med hennes kompisar, mendans
hon igentligen var i någon stuga i skogen, och skärde upp armarna, för att det inte fanns någon som fattade.
Men en dag blev hon inte den ensamma. En pojke med svart tupperat hår, blå ögon och slitna kläder, flyttade in i stugan brövid Elina. Om Elinas gammla kompisar hade sett pjoken,
då skulle dom kalla honom för'' emo'' på en gång. Vem vet, han kanske var som Elina. Lika ensam, lika rädd, lika sårad, båda kanske saknade kärlek, båda två kanske var pank på kärleken.
Elina satt och spanade på killen i stugan, han såg lika ensam ut som henne själv. En gång satt han vid vattnet och grät, Elina fick tårar i ögonen när hon såg honom sitta där.
Hon gick fram till honom, hon tog sin hand på hans axel, han tårkade bort tårarna snabbt och vände sig om, för att se vem det var som stog bakom honom. Hans blåa ögon mötte Elinas
mörka ögon, han log lite, det kanske var avo lycka, eller att det fanns någon annan. Elina satt sig bröved honom. Hon sa ''hej'', han sa ''hej'' tillbaka. Elina kunnde se att han hållde i ett rakbland.
Pojken bröved honom förskte gömma det, men han lyckades inte så bra. Elina fattade direkt, och tog tag i hans hand. Sen började dom prata om allt som man kan prata om, orden bara slank ut ur munnen på vanarnda,
som att det inte fanns någon annat i deras liv dom hade gjort, förutom att prata. Pojken och Elina känndes sig rygga med vanadra.
Pojken med det svarta håret hette, Elias och han var lika gammal som Elina, han hade häller ingen familj. Hans mor var alkolist och hans pappa dog när Elias var fyra år gammal, och hans mor brukar slå Elias.
Så nu han tröttnat på hennes slag mot hans annikte, han stack, han lämande henne. Och nú satt han och hållde i en främmande flickas hand.Men han var glad, att han inte var lika ensam längre, och det var Elina med.
Han var glad att han fann henne, hon som gjorde honom så glad. Hon som fick honom glömma allt den dåliga.
Vaje sommar i flera år, bodde Elina och Elias i stugorna tillsammans och vissa lov, brukade dom vara där tillsammans. En gång friade dom jul och nyår tillsammans, det skulle verkligen bara var dom två.
Men båda växte upp , växte ifrån det där, stug grejset. Båda två växte ifrån striden med rakbladet. Men ingen av dom kunnde växa ifrån döden, döden som visakde på dom, så en dag när allt verkligen var skit för dom båda,
då bestämmade Elina och Elias och att dom skulle lämna världen, livet tillsammnas, tillsammans skulle dom dö. Elina ville hälde ingen annat att dö tillsammans med den ända hon älsakde, de båda hade insett det funkade inte
att leva vidare i livet , att forsätta med livet. Så en dag, hoppade dom hand i hand tillsammans ifrån den höga bron, båda två hamande i paradiset.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xXThisIsMyWayXx - 23 feb 08 - 09:36- Betyg:  | Underbar novell!!!! Älskar den!!!!
Jag vet hur det känns att bli kallade emo.
Och jag ÄLSKAR din novell!!!!
Kämpa på... | | YourRomance - 10 feb 08 - 17:54- Betyg: | helt fantastisk novell !! vet hur det är att kallas emo
av alla och att ens familj vänder en ryggen och säger:
bli normal så blir allt bra... men WTF !!
jag älskar det du skriver, det betyder mkt <333 | | Lightdarling - 10 feb 08 - 14:56- Betyg: | | Skitbra!//Lightdarling<3 |
|
|
|
