[TH-FF] Out of view - 13 |
Förlååt att det dröjt med detta kapitel, men andra saker har liksom kommit emellan, och dessutom hade jag lite svårt att komma på en lösning/utväg ur tvillingarnas "lilla knipa" xD
Iofs så har jag fortfarande inte kommit på något smart, så därför fortsätter hemskheterna ett tag till, så får vi se om jag klarar att avsluta det hela lyckligt sen... x)
Men aah, nu föreslår jag att ni läser ist för att lyssna på mig (Lyssna? Läsa, borde man kanske säga? xD). Men, men.. glöm inte kommentera, livsviktigt!! :D
____________________________________
13. - Bill
Jag slår upp ögonen, och det känns som om hjärtat hoppar ur bröstet av förskräckelse. Jag ryggar chockat bakåt, bort från de sneda gröna ögonen med smala svarta pupiller, som stirrar på mig bara en liten bit ifrån mitt ansikte. Långsamt sätter jag mig upp, utan att släppa blicken från ögonen. Det är mörkt i rummet, och tar därför en stund innan mina ögon registrerar att det faktiskt inte är någon vampyr eller liknande som sitter och betraktar mig, utan en katt. Jag tror jag tappar hakan fullständigt av ren och skär förvåning. Jag menar, EN KATT!?
Man får mystiska brev med uppmaningar om att komma till ännu mystiskare platser, när man kommer dit blir man slagen, kidnappad och bortförd från sina vänner och sin älskade bror, och sedan… ja, förresten, vad hände sedan? Mitt minne tar slut där, bakom planket, ensam med ”honom”. Men hursomhelst – när man sedan vaknar upp i ett kolmörkt rum, med en malande huvudvärk och onda aningar, vad är det man möts av? Jo, EN KATT! Det är ju nästan skrattretande, konstigt och på något sätt helt felplacerat, men sant. Katten gäspar, visar upp en skär tunga mellan spetsiga små rovdjurständer. Den sträcker på sig, skjuter ut framtassarna framför sig och böjer vällustigt på den blankpälsade svarta ryggen. Själv fortsätter jag att sitta och stirra på den, som om det faktiskt vore en vampyr som nu sätter sig till rätta och fridfullt börjar putsa sin blanka päls, utan att ta den minsta notis om mig.
Jag ruskar lite på mig, både för att klara tankarna och för att bryta det fastlåsta stirrarläge min blick antagit. Vad hände egentligen? Varför är det helt tomt från det att vi stod bakom planket och hörde Tom, Gustav och Georg försvinna bort?
Jag försöker känna efter, tänka, minnas, men allt är svart. Dessutom råkar jag ha oerhört ont i huvudet. Det är en sådan där störande huvudvärk som ligger och mal precis bakom mina trötta ögon. Jag blinkar, pressar händerna mot ögonlocken och trycker lätt, vilket inte lyckas med något annat än att få små vita ljusprickar att dansa framför mig. Dessutom inser jag försent att jag förmodligen just förstörde min omsorgsfulla sminkning. Jag suckar trött åt tanken, innan jag sänker händerna och istället ser mig omkring. Jag menar, det kanske är en bra idé att försöka ta reda på vart man befinner sig. Jag har ju FAKTISKT blivit kidnappad. Eller, har jag det? Räknas det som ”kidnappning” när jag själv valde att komma till gränden? Man skulle ju till och med kunna säga att jag får skylla mig själv som gick dit, som lydde en sådan uppmaning. För trots allt, så måste det ju erkännas att det hela verkade ganska misstänkt, som gjort för att något skulle hända. Och ändå, ändå var den lilla naiva idioten jag tvungen att springa rakt i fällan, bara för att stilla min förbaskade nyfikenhet. Nyfikenhet, vilket otroligt dumt skäl till det som hänt. Dumma mig. Dumma, dumma mig. Dumma, dumma, dumma mig! Ja, nu fattar poängen.
När mina ögon äntligen börjat vänja sig vid mörkret, ser jag att jag befinner mig i ett litet rum, utan fönster och med tapeter i någon mörk färg som skulle kunna vara grå, grön eller blå. Det är svårt att se vilket på grund av den skumma belysningen. Jag ligger, eller snarare sitter, på en smal säng i rummets ena hörn. Mittemot sängen står ett rangligt bord och en pinnstol, och på det slitna trägolvet ligger en randig matta som ser lortig och grymt motbjudande ut. Katten sitter på ett litet bord alldeles intill huvudändan av sängen, fortfarande lika fokuserad på att blänka ner sin redan blanka päls, genom att noggrant putsa den med sin skära tunga. Och ja, det var nog allt rummet innehåller. Eller nej, vänta… dörren. För naturligtvis finns det också en dörr, på andra sidan rummet. Jag suckar. Varför måste saker och ting alltid se till att bli så jobbiga som möjligt? Det försvårar ju bara hela situationen, och vem blir hjälpt av det om jag får fråga? Nej, precis - ingen!
Jag försöker ignorera huvudvärken och alla frågetecken, och svänger istället benen över sängkanten och reser mig upp. Det snurrar till i huvudet, men innan jag hinner ändra mig eller göra något åt saken, så blir rummet stilla framför mina ögon igen. Jag hasar mig fram över golvet, undviker noga att trampa på den äckliga mattan, som för det första ser ut som om den är tillverkad på artonhundratalet, och för det andra inte verkar ha blivit tvättad sedan den gjordes.
När jag bara är ett par steg ifrån dörren där vitfärgen börjat flagna, märker jag att katten har slutat med sin skönhetsbehandling och nu stirrar på mig lika intensivt som när jag vaknade. ”Vad?” frågar jag irriterat, men katten svarar inte. Och ja, jag är medveten om att katter faktiskt inte KAN prata, men om du frågar mig så tror jag inte att den hade svarat även om den kunnat, mystiske lille fanskap.
Eller ”lille” förresten, det kanske är en ”lilla”? Ja, det måste bestämt vara ett fanskap av kvinnligt kön, eller heter det honligt på en katt? Struntsamma. För vad jag menar är att det bara är honor/flickor/kvinnor/tanter, ja, ni fattar – feminina livsformer, som kan bete sig så… knäppt.
Prövande, som för att se om det ska hända något, tar jag två små steg närmare dörren, och genast smalnar kattens ögon, och en illvillig glimt skymtar fram i det lysande gröna. Vad är det här? Är katten någon slags fångvaktare till mig, eller? Snälla, det låter ju inte riktigt klokt! Jag menar, en katt, EN KATT!? Och när jag tillslut beslutat mig för att jag måste inbilla mig alltihop, att det bara är min kidnappare i svart rock som råkar tycka om katter, och därmed äger en, fnyser jag surt åt mig själv, och går bestämt dem sista stenen fram till dörren och lägger handen på dörrhandtaget. Men katten, som hela tiden betraktat mig, far ner från det rangliga lilla sängbordet lika snabbt som … tja, som bara en katt kan, och slinker fram till mig. En aning förbryllat tittar jag ner på den, där den stryker sig mot mina ben, slingrar svansen i något sensuellt mönster kring mitt vänstra knä. Vad fasiken håller den på med? Det är ju inte precis läge för en mysig liten kelstund mellan fången, d.v.s. mig, och kidnapparens fångvaktarkatt, d.v.s. den högljutt spinnande, strykande katten. Tveksamt böjer jag mig ner för att klappa den, eftersom det nu verkar vara precis vad den är ute efter. Men om det är min försiktiga beröring mot dess rygg, eller något annat, vet jag inte, men plötsligt öppnar katten sin lilla mun och… jamar? Nej, det låter inte som något vanligt kattjam, utan snarare som ett nästan mänskligt skrik. Förskräckt drar jag tillbaka handen från dess rygg och reser mig upp, vinglar till en aning då mitt stackars huvud snurrar till av den plötsliga rörelsen. Kattens utdragna skri skär i öronen på mig, vilket inte precis får min huvudvärk att bli bättre. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till, så jag slår helt enkelt båda händerna för öronen och stirrar förfärat, och ganska förvirrat, ner på katten som nu satt sig ner på det lortingrodda trägolvet och jam-skrål-tjut-skriker som värsta operasångerskan.
Antagligen är jag som bedövad, paralyserad av katten, så jag är inte medveten om någonting annat. Därför blir jag GANSKA överraskad då dörren framför mig plötsligt far upp med en väldig fart, och jag finner mig chockat stirra in i min kidnappares svarta ögon. Han har tagit av sig den svarta rocken, och är nu klädd i svarta jeans och en svart tröja som spänner över den muskulösa överkroppen. Tyget i tröjan ser ut att vara gjort av något som är obehagligt likt fladdermusskinn, eller åtminstone något liknande. Motbjudande är det i alla fall, riktigt jävla äckligt.
Nu när inte någon svart huva döljer hans ansikte, ser jag att det är skarpt, hökliknande på något sätt, och med en framskjutande näsa och dagsgammal skäggstubb på de insjunkna kinderna.
”Jaså, du är äntligen vaken, lille Bill” konstaterar han och fixerar mitt ansikte med den döda, svarta blicken. Jag ryser till av obehag, och självklart svarar jag inte. Det är något med de där ögonen, eller hela han förresten, som får mig att känna mig mindervärdig, och äcklad också, fast på ett sätt som gör att jag vet att jag aldrig skulle våga sätta något emot honom. Det är läskigt att känna sig så liten, och dessutom otroligt ensam och utelämnad, med bara de här två obehagliga typerna till sällskap.
Långsamt, men ändå outhärdligt kontrollerat, som om en stor kraft döljer sig innanför det muskulösa skalet, och han själv är starkt medveten om sin egen styrka och hur man använder den, tar han ett kliv in i rummet. Ofrivilligt tar jag ett par steg bakåt, bort från honom, och ett litet glädjelöst leende skymtar på hans smala läppar. ”Inte är du väl rädd, lille Bill?” frågar han lent, och tar ytterligare några steg närmare mig. Jag fortsätter rygga, stirrar på honom utan att svara, eller ens släppa ifrån mig minsta lilla avslöjande ljud mellan mina sammanbitna käkar.
”Du ska inte vara rädd, lille Bill. Jag tänker inte göra dig illa, åtminstone inte om du inte själv ber om det” säger han, och trots det lugna tonfallet får han det att låta som en hotfull vink.
”Va-vad vill d-du mig?” stammar jag, och skäms nästan över hur ynklig jag låter. ”Vad jag vill dig?” han höjer lite på ett kolsvart ögonbryn. Jag nickar stumt, medan jag för säkerhetsskull tar ytterligare ett steg baklänges. ”Ja du, lille Bill. Man skulle kunna säga så, att jag vill ha något av dig” fortsätter han dröjande. ”V-vadå? Jag har ingenting, ingenting som du vill ha!” skyndar jag mig att haspla ur mig. ”Inte? Jo, Bill, det har du. Annars skulle jag nämligen inte ha utsatt mig själv för allt detta besvär för att få tag på dig” säger han lent, och plötsligt tycker jag att någonting smugit sig in i både hans hesa röst och de svarta ögonen. Jag vet inte vad det är, men det gör mig rädd, räddare än jag någonsin kan påminna mig att jag varit förut. ”V-v-vad vill du h-ha då?” frågar jag tyst, skakigt mellan mina kruttorra, skälvande läppar. Ett obehagligt leende leker på hans läppar, och glimten i de döda ögonen får honom att se ut som ett rovdjur, får mig att känna mig som ett byte ställt inför detta tusentals gånger starkare rovdjur. ”Dig, Bill. Jag vill ha dig” väser han lågt och ler ännu bredare, obehagligare, med den där outgrundligt hemska blicken stint fäst på mig. Mig? Vad menar han? Vad… vad vill han ha MIG till?
Mamma, Saki, Tomi, vemsomhelst… hjälp! Jag är rädd, så jävla rädd. Kan inte någon bara komma och rädda mig!?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 30 mar 08 - 11:43- Betyg:  | OH MY! jag älskar ditt sätt att beskriva saker och ting,
i love it! jättbra! ska läsa nästa del nu direkt! ;D | | wtb483 - 20 feb 08 - 14:52 | nej. rädda bill!
jättebra skrivet! | | Solstorm - 16 feb 08 - 19:59 | eeey, fortess, DU STANNAAAAAAR *hoppa upp och ner och klappa händerna + se ut ungefär som en överlycklig Bill* xD
åhh, värsta glad jag blev nu alltså xD
och öhm.. tack <33 | | FortessOfTears - 16 feb 08 - 19:23 | Stackars Billieboy! :O ÄCKLIGA JÄVLA GUBBE, JAG SKA SKJUTA DIG!
Felååt, jag är väldigt inne på att skjuta saker idag :S
Men JAG ska rädda dig Bill! *stålmannenpose*
HAHAHAHAHAHAH, KATTEN! Jag sitter här och är grovt allvarlig och så... vad är det för konstiga tankar han har om den också? xD Och själva.. allt!
Okej, nu ska jag läsa resten av delarna jag har missat... Det här är självklart underbart också <333
Och så var det en sak till, jag stannar på dikta endå (: <33 | | EmelieCarlsson - 13 feb 08 - 12:23- Betyg: | | Skitbra! ;) Som du kanske märkt är jag inte särskilt bra på att kommentera, men jag lovar dig att jag fullstänindigt älskar den här novellen! Ska läsa nästa del nu... :P | | Solstorm - 11 feb 08 - 20:38 | | eey x) TACK <33 | | LisaHoglund - 11 feb 08 - 20:35- Betyg: | | OMG, jag dööör!!! Så jävla spännande, jag fattar inte hur du lyckas! :o Och jag älskar ditt språk, det är så varierande på något sätt <3 | | Mangasagan - 11 feb 08 - 18:58- Betyg: | GAAAAAAAAAHW!!! jag ska personligen se till att någon köttar det där pervot om han så mycket som rör Bill!!
Jättebra iaf<3 MERA FORT!!!<3<3<3^^ | | KleineTomi - 10 feb 08 - 22:13- Betyg: | | hjälp vad bra!!! | | Solstorm - 10 feb 08 - 18:48 | åhh :') ttack hörni.
Och woops, ska försöka tänka på att byta rad vid repliker dårå *se ut som en liten, lydig elev framför läraren, d.v.s. dig xD*
<33 | | woops - 10 feb 08 - 17:53- Betyg: | Är sjukt imponerad av ditt sätt att skriva. Detaljerna flyter in så perfekt, och fast det är allvar så måste man dra på munnen i bland.
Det enda som jag störde/irriterade (i liten skala) på var att du inte alltid byter rad när de talar. Man vet inte vem det är som säger vad förrän det står "sa han" eller liknande.
Annars är det ju helt underbart och jag älskar den här novellen <3
Men fan, inga superkrafter :( |
|
|
|
