På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, Skådespel och lögner, del 11

(Jojjo)

Tomheten i Shanes blick skrämde mig, och jag bet mig lätt i läppen.
”Söt..” pep jag och kramade om henne, och hon hulkade till. ”Förlåt.. Jag visste inte att det varit så hemskt för dig”. Shanes svarade inte, utan borrade bara in sitt ansikte i min tröja och fortsatte gråta.

När kvällen kom la sig Shane tidigt, efter sin berättelse, som jag antog skulle bli ännu hemskare, gick jag till Kriff och Mims, jag var tvungen och rensa mina tankar. Kriff log glatt när jag knackade på hos dem och bjöd genast in mig.
”Te, kaffe, cola?” Jag svarade inget och satte mig suckande ner på sängen. ”Vart har du Shane då?” Då brast allt. Jag berättade inga detaljer för Kriff, men sa att Shane öppnat sig för mig och att hennes förflutna var tusen gånger mörkare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
”Oj.. Men det är ju bra att hon öppnat sig, eller hur?” Jag bet mig i läppen, ryckte på axlarna och suckade. Var det verkligen så bra, att hon gjort det?

Dagen därpå vaknade jag av att Shane satt upp på sängkanten. Jag la mitt huvud på hennes axel och hon suckade djupt.
”God morgon?” sa jag försiktigt och blev mött av ännu en suck.
”Om den är god vetefan, men det är ju morgon i vart fall…” mumlade hon och reste sig upp. Jag skådade hennes kropp, som magrat så otroligt så sistone och jag tror även hennes ärr blivit fler, hur hade jag ingen aning om, och jag tordes inte fråga. Jag slängde ett snabbt öga på klockan, det var snart skola. Jag tog på mig kläderna som låg på golvet och vände mig mot Shane som dragit på sig sin morgonrock och satt sig ner i fåtöljen.
”Ska du inte till skolan idag?” frågade jag efter en stunds tvekan och hon skakade på huvudet. Jag satte mig ner på huk vid hennes fötter och mötte hennes blick. ”Shane, du kan inte klandra dig för det som hänt med Fidde och allt det där.. Det måste du förstå! Du var ju bara barnet, och inget av det som hände var ditt fel..”
”Du vet inte ens hälften av vad som hänt” fnös hon och stötte bort mig och begav sig mot badrummet. Jag himlade med ögonen, greppade mina skolböcker och gick ut ur rummet.

Första lektionen var matte, och jag hade, tvärtemot andra, faktiskt lätt för det. Mims som satt bredvid mig bad om hjälp nästintill hela tiden, vilket fick mig att skratta.
”Vafan” hörde jag hennes mumla. ”Jojjo, vad fan är pi?” Jag skakade på huvudet åt henne och pekade på en förklaring som stod på samma sida som hon hade öppen.
”Läs Mims, läs” sa jag och lipade åt henne. Jag begravde mig i mina egna tankar, då våran mattelärare Jim vinkade åt mig att komma. Jag nickade, reste på mig och gick fram till katedern.
”Johanna, vart är Shane någonstans? Hon har inte varit i skolan på jätte länge och skärper hon sig inte kan hon bli av med stipendiet.” sa han och rättade till sina glasögon, som han alltid gjorde när han inte riktigt visste vad han skulle säga.
”Det är massa strul, hon mår inte bra..” sa jag försiktigt, för att de andra i klassen inte skulle höra.
”Se då till att hon kommer iväg till kuratorn, så han åtminstone kan ge henne giltig frånvaro” sa han med det ena pekfingret på sina glasögon och jag nickade.

När lektionen var slut gick jag och Mims ut och rökte. Solen sken och jag suktade efter Shane, för det bästa jag visste var att sitta i hennes famn när solen sken.
”Är allt bra med dig Jojjosan?” sa Mims med lite skämtsam röst och jag ryckte på axlarna. De senaste dagarna hade jag lagt all min uppmärksamhet och kraft på Shanes mående, och helt enkelt knuffat undan mina egna känslor. Jag flackade med blicken över skolområdet och försökte känna efter hur jag mådde, men jag kände ingenting. Tomhet kanske, med andra ord?

Shanes och mitt förhållande blev mer och mer spänt. Hon lyckades inte ta sig upp ur sin neråtgående spiral och vi bråkade ofta över att hon blivit så likgiltig, och pappas inbjudan till oss två hade inte kunnat komma mindre olämpligt. Han ville att vi båda skulle komma på min kusin Margits bröllop och jag kunde inte tacka nej, för jag ville inte få dem att bli oroliga över mig. För dem blev verkligen oroliga över minsta lilla, han och Mia, och eftersom jag var min pappas enda barn så var jag hans ovärderliga guldklimp. Med en suck gick jag in på rummet där Shane satt och lyssnade på musik. Hon tittade inte ens upp när jag kom.

(Shane)

Mitt förflutna åt sakta men säkert upp mig, och jag hatade mig själv för att jag lät Jojjo bli lidande. Hon ville ju bara väl! Jag bet mig i läppen när jag hörde henne öppna dörren, och jag tordes inte ens möta henne blick. Jag lät mina fingertoppar dansa längs min arm, över de där alldeles för djupa ärren jag skurit utan Jojjos vetskap, men jag såg hur hennes rädda blick studerade dem noga, och hur orden ”har du skurit dig igen?” alltid fanns där på hennes tunga, även om hon var för rädd för att fråga. Jag kände hur hela min mage vred sig av hunger och jag försökte komma på när det var sist jag åt, men jag kunde inte minnas. Min hals var torr och jag sträckte mig efter Loka flaskan som stod på bordet bredvid mig. Jag tittade försiktigt upp och såg hur Jojjo satt sig ner på sängen. Vi hade inte pratat på flera dagar, och i ett försök att blockera ångesten jag kände över det höjde jag Yellowcards låt ”fighting”. Jag bet mig i läppen och Jojjo vände sig om.
”Jag tycker inte den där låten stämmer” pep hon och jag såg på hennes blanka blick. ”.. För det känns redan som du gett upp.” Jag bet mig i läppen, försökte finna ord, men innan jag hunnit göra det hade hon gått. Jag dunkade huvudet i väggen och svor tyst för mig själv. Varför skulle jag envisas med att vara en sån jävla kuk idiot hela tiden för?! Jag förstörde ju bara för mig själv!

Jag sträckte mig efter rakbladet jag hade gömt i ett litet fack i fåtöljens kudde. Jag la det i min svettiga handflata och studerade det en lång stund. Varför skulle allting alltid sluta såhär? Jag satte det mot handleden och skulle precis skära då jag plötsligt kom och tänka på Fiddeli. Jag slöt ögonen och lät tankarna springa fritt.

Fiddelis tårfyllda blick när vi fått veta att Soc skulle hämta mig snart, hade etsats fast i min hjärna. Jag kommer aldrig glömma den.
”Åh” pep hon och jag borrade in mitt ansikte i hennes bröst. ”Jag vill inte förlora dig.. inte igen” snyftade hon. Jag kysste hennes panna, och kände hur tårarna började rinna för oss båda.
”Jag kommer aldrig bli lycklig på riktigt igen” snyftade jag och Fiddeli fattade min hand och gav den en lätt tryckning.
”Säg inte så där” sa hon allvarligt och jag mötte hennes kristall blåa blick. ”Lyckan kommer vi båda få uppleva igen, bara inte tillsammans. Jag slår vad om att lyckan kommer finna dig, en vacker dag Shane, och när den gör det, lova mig att hålla fast vid den det hårdaste du kan, okej?”

Jag slog upp ögonen och bet mig i läppen. Fiddeli hade rätt! Jag hade funnit lyckan igen, men nu höll den på att rinna ur mina händer. Jag la tillbaka rakbladet i kudden och greppade mina kläder och begav mig ut. Jag flackade med blicken längs skolområdet innan jag fann Jojjo sittandes vid sjön.
”Jojjo” sa jag lågt och hon tittade upp. ”Snälla, förlåt för jag har varit en sån idiot. Jag älskar dig, förlåt” Jag kramade om henne hårt och jag satte mig bredvid henne. ”Jojjo” sa jag och tog paus. ”Vill du förlova dig med mig?”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 16 feb 08 - 20:12- Betyg: