Freonfyllaren |
När förvarningen kommer med en kort ringsignal återstår en minut av arbetsdagen. Det är tillåtet att plocka reda på den tomma unikaboxen som innehållit dagens smörgåsar av hembakat kakbröd med pålägg av stekta ägg och ställa sig i kö framför stämpelklockorna. Men Thore Andersson tar det lugnt. Många av hans arbetskamrater på Electro Iwo har redan gått och satt sig på rullbandet med metallvalsar eller ställt sig framför stämpeluret med tidkortet i hand. Ytterligare några är på väg till förrådet för att lämna in kvarvarande verktyg.
Många av dem som helst vill sitta bort den sista minuten av dagen är myckrt unga. Knappast någon av dem har något personligt intresse av jobbet. Det är kort sagt ett jobb som ger en veckolön med i bästa fall tvåhundra kronor direkt i handen.
Thore stryper freontillförseln när tryckmätaren stabiliserat sig på ett givet riktvärde. Därefter går han fram till raden av frysboxar som är kopplade till slangar från taket. Det pyser till och lite freon läckte ut varje gång han lossar en slang i de dubbla raderna av boxar på rullbanden. En sötaktig och lite kväljande doft hänger över hela lokalen.
Den kommer kanske från olika smörjoljor och kemikalier i tillverkningsprocessen blandat med industridamm och en doft av metall och svetsgas. Freon är annars en luktfri gas. Ändå säger vi att Thore luktar freon när han kommer hem.
Lysrören i taket är nedsänkta i nivå med de högsta frysskåpen mellan raderna av frys- och kylskåp eller boxar. Lite grand påminner det honom om att koppla loss mjölkmaskinens slangar från raderna av kossor han varit van vid från tiden som bonde. Det enda dagsljus som släpps in i fabriken kommer från de smutsiga snedfönstren i taket, men det är mycket högt dit upp och inte mycket av dagsljuset når ner till arbetarna.
De som jobbar som synare har det bättre. Där finns det stora vanliga fönsterrutor i mellangången ut mot packavdelningen. Grabbarna och även några flickor från packen väntar rastlöst på den långa förlösande slutsignalen. När den ljuder rusar alla ut i korridoren för att komma så tidigt som möjligt till kön. Alla längtar bort från den instängda industrimiljön.
Först då stänger Thore av pumparna som dånat av och till hela dagen. Pumpar som sett till att freonet sprutats in i rätt mängd i rörsystemen. Det sprids en behaglig tystnad i fabrikslokalen. En sista suck hörs när Andersson lossar den sista slangen till ett kylskåp först i raden av tio boxar. Sen går han till andra änden av rullbandet och tar spjärn med fötterna för att få hela raden i rullning på sina träpallar. Det rasslar och dunkar när träpallarna med sina tunga bördor sakta börjar röra sig över bandet. Thore ville att avsynaren skulle kunna komma igång så tidigt som möjligt nästa morgon. Men dessförinnan måste kopparrören putsas och det tar alltid sin rundliga tid. Åtminstone för vissa som är trötta på industrijobbet och på att göra samma moment varje dag. Alla är heller inte med i ackordssystemet.
Han har baxat ut de färdigfyllda boxarna till huvubanan och därefter till en lång besvärlig kurva på bandet. Där ger han den långa raden av vitvaror en rejäl knuff så att de rullar av sig själva bort till änden av fabrikslokalen, en färd på kanske tjugo meter. Som ett förarlöst tågset rullar 50-talets nyheter fram över stålvalsarna, men hastigheten är låg, kanske maximalt två kilometer per timme. Vid slutstationen, avsyningen före packen, blir det stopp. En ensam box på sin träpall blockerar vägen och det räcker för att alla boxar ska stanna mitt för avsyningen. Rengöraren med sin stålborste blir tvungen att börja därinne morgonen därpå. Om rengöraren skulle glömma några boxar skulle avsynaren snabbt se till att det blev gjort genom att vråla på honom tills han hunnit i kapp med hela raden.
Freonfyllare Thore Andersson plockar upp sin portfölj från det brunmålade skrivbordet han har som sin arbetsplats. Där sitter han ett tiotal gånger om dagen och bokför hur många kylskåp, respektive frysskåp och boxar han fyllt med freon. Freonet är en flyktig vätska som utvecklar kyla vid högt tryck och rören i vitvarorna har förträngningar innan vätskan leds vidare i rörsystemet under tryck av den elektriska kompressorn. Det händer ofta att grabbarna skojar med varandra genom att spruta freon i varandras ansikten. Freonet förgasas då till en ljummen ström av gas som till och med fungerar bra att blåsa bort damm från byxorna med. Det görs ofta också trots att det finns tillgång till vanlig tryckluft. Ett otroligt spill av freon helt enkelt. Men ingen tänker på att det är en mycket miljöfarlig gas som man släpper ut. Det är bara Thore som känner ansvar för slangarna. Han blir fruktansvärt upprörd om någon sprutar freon i onödan, men det är snarare av ansvarsfullhet för kostnaderna än av miljömedvetenhet.
Alla jobbarna har redan stämplat ut och hämtat sina kläder och sedan flera minuter försvunnit ut i regnet. Han letar i fickorna efter nycklarna till klädskåpet. Efter en stund kommer han på att han hade dem i portföljen. Han har inte bråttom och hade det funnits duschar i personalutrymmet skulle han gärna ha sköljt av sig innan han lämnar fabriken. Hemma finns ju varken dusch eller bad. Nu är han tvungen att ta industrilukten med sig hem i kläderna för något ombyte har han inte. Han hänger på sig den gamla grå kavajen och träder galoscherna på skorna. Sen tar han på sin långa svarta regnrock och den grå hatten, låser skåpet noga fastän det nu är tomt. Det är hans skåp och om det står öppet kan någon nyanställd ta över det.
I porten vinkar han vänligt till vakten som lyfte handen igenkännande. Så kliver han på den gröna gamla damcykeln som stått olåst. Det är nog ändå ingen som ville ha den, tänker han. Cykeln är egentligen han syster Tyras, men hon använder den inte längre då de tre systrarna har en gemensam bil.
Thore Andersson har troligtvis ett privat ozonhål över sig för jämnan och när han inte bär hatt blottas hans ständigt flagnande flint. Kanske repar han upp en lång öppen bana i ozonskiktet vart han än går fram. Om solen steker honom svårt på somrarna och det är för svettigt att cykla med hatt tar han min cowboymönstrade snusnäsduk och knyter till med de fyra hörnen. Den får tjäna som solskydd på flinten.
Regnet strilar ner nu. Han ser noga till att sätta sig på rocken så att den inte ska komma in mellan ekrarna i bakhjulet. Han cyklar närmaste vägen hem, förbi Falkmans mekaniska verkstad som konkurrerade med Franssons Iwo om arbetskraften. Många gick över till konkurrenten när det började viskas om försäljning av kylskåpsfabriken till en multinationellt jätteföretag. Men Thore ville vara kvar. Han trivs med sitt arbete och är också intresserad av det, som han säger. Även om det mest är ett intresse i att ha tillvaron inrutad och ordnad. Han är trött på osäkerhet inför framtiden. En inrutad tillvaro, de tio år han har kvar till pensioneringen vill han ha.
Han stannar vid kiosken på Bantorget och köpet snus. Göteborgs Rapé. Det och fisket är de enda nöjen han kostar på sig. Sedan tar han vägen över den lilla stigen förbi Katthavet som leder fram till järnvägsspåret för godstågen till och från fabrikerna. Katthavet är ett sumpområde mellan fabrikerna och innanhavet Vänern. Där växer hög vass och kaveldun, ett grodornas paradis om det kommit tillräckligt med regn på våren. Många använder det som avstjälpningsplats fast det är förbjudet. De flesta barn i bostadsområdena runt omkring är förbjudna att gå dit. Men det gör många ändå. Den lilla stigen utmed sumpmarkens kant, om än krokig och bitvis sumpvåt, är ändå en stig. På andra delar av Katthavet är det omöjligt att ta sig fram. Ett enda litet felsteg och man kan sitta fast i dyn. På andra sidan järnvägsspåret får han lite skydd för regnet under de stora ekarnas och lönnarnas lövverk.
I gläntan före bostadsområdet Karlsholme måste han cykla i sicksack mellan tomma båtvagnar. På vårarna är det alltid liv och rörelse där då alla skrapar, lackar och målar skroven inför säsongen. När Thore kommer fram till husen stiger han av cykeln och leder den sista biten. Gården är nämligen belagd med kullersten och där är det riskabelt svårt att cykla. Innan han ställer ifrån sig cykeln i stället och går in i porten till den stora glasverandan i två våningar hör han hur grannarnas barn hostade hårt i den lilla smala gränden mellan den blekgula rappade bostadslängan och bryggeriets tegelröda förråd. Det ekar mellan husen av ihållande hostningar som aldrig tycks ta slut. Det är kikhostan som spridit sig som en ljungeld i området och snart sagt varje unge har smittats. Ändå springer barnen omkring utan regnkläder i vätan. Turligt nog är det inte särskilt kallt. En del barn har föräldrar som båda jobbar i olika skift på pappersbruket Katrinefors och barntillsynen är det si och så med.
Han går upp för den breda korkmatteklädda trätrappan där korkmattan var bortsliten i stora stycken, upp till den ljusa övre hallen. Direkt till vänster är fönstret och dörren till Anderssons kök. Ingen är hemma när han kliver in, fast dörren inte varit låst. Frugan och sonen är borta.
På köksbordet ligger en lapp: Har åkt till sjukhuset med pojken. Ingen fara. Signe.
Han undrar vad som kan ha hänt.
Jag var ju kruppsjuk och hemma från skolan veckovis. Pappa blev säkert extra orolig trots det något lugnande beskedet på lappen.
I köket står allt i en enda röra. På bordet står tiotalet tomma vinflaskor och mitt på golvet finns en plåthink med saftmaja på och ännu droppade det ner i hinken det från de kokta bären i tygpåsen. Familjen har varit ute i skogen och plockat vildhallon under helgen och nu ska det bli både saft och sylt. Vedspisen är fortfarande varm och en halv gryta med kokta bär står vid sidan om, socker och atamon finns i beredskap och en halvfylld flaska med tratt tronar på bänken. Det framgår tydligt att vi lämnat huset i all hast.
Far har inget annat att göra än att vänta och ifall Signe skulle ringa hem går han till vardagsrummet där telefonen står i ett av fönstren. Den lämpligaste vägen dit var märkligt nog genom skafferiet.
Den normala vägen till vardagsrummet går genom sovrum nummer två. Den passagen är emellertid låst då Signes mor, som vi hyr lägenheten av i andra hand, har ställt in alla sina möbler och pinaler i en enda röra där. Vi har nyckeln dit, men det går ändå inte att tränga sig förbi alla möbler som står på varandra där inne.
Det fanns visserligen en väg till via svalen. Man får gå ut genom köksdörren och vidare till ytterligare en ingång med dubbeldörr in till en stor hall. Därifrån kan man gå in i vardagsrummet eller genom skafferiet till köket. Men passagen genom skafferigången med dubbla dörrar är den enklaste vägen till vardagsrummet om man befinner sig i köket. Nyckeln till halldörren hänger dessutom på en spik inne i skafferiet. Dubbeldörren i hallen står alltid låst och används mycket sällan. Att gå den vägen är onödigt besvär. Thore går följaktligen in i skafferiet och stänger om sig. Sedan öppnade han skafferiets bakre dörr och kommer ut i hallen. Där kan han gå in i vardagsrummet genom ytterligare en dörr till vänster.
Vardagsrummet är mycket stort. Nio meter långt och fem meter brett. Fyra stora fönster finns utmed långsidan och till och med Esters gamla soffgrupp får plats trots att vi har alla våra vardagsrumsmöbler där också. Rummet har därmed två soffgrupper, två soffbord och två stora skänkar, en i mörk ek och en i ljus ek. Den senare är vår. Över vardera soffa hänger en guldfärgad pendyl. Den ena pråligare än den andra. Mormor Esters pendyl har fyra pelare som bär upp den mekaniska klockan. Vår pendyl är mindre och sött pyntad med guldrosor. Därtill finns vår matsalsmöbel i ljus ek och golvet täcks av två wiltonmattor. Den ena rödmönstrad och den andra brunmönstrad. Framför den oanvändbara kakelugnen, som vi slutat elda i, för att det ryker in genom stora sprickor från baksidan, står ett bord med mitt hundraliters akvarium. Fyllt av alldeles för många fiskar av för många arter och ingen cirklulation i vattnet genom luftpump eller syresten. Det har ansetts som en onödig kostnad i ett så stort akvarium. Följden blir att fiskarna ofta dör av syrebrist och grumlat vatten när de fått för mycket mat. Signe byter vatten en gång i veckan, men det räcker inte till det 40-tal fiskar som trängs där bland också alldeles för många växter.
Det är en före detta arbetskamrat till Thore som svetsat ihop akvariet sedan han flyttat över till Falkmans mekaniska. Stommen är av vinkeljärn med baksida av plåt. Allt har grönmålats med båtlack och tätningen i rutorna är vanligt fönsterkitt (silicon är ännu inte uppfunnet) som inte hunnit stelna ordentligt innan fiskarna släppts i. Följden blir att fiskarna får i sig fönsterkitt när de noppar efter alger i hörnen. Antagligen ännu en orsak till ond bråd död bland dem.
Intrycket både i akvariet och i rummet är att det är för mycket av allting. På vår ljusa ekskänk står till och med två fågelburar. Den blå rektangulära buren innehöll två undulater, en grön som heter Maja och en blå som kallades Petter. Den andra buren är rund och hade galler av mässing. I den kivas kanariefåglarna Mats och Mira om maten. Mira äter frön och nate tills hon inte längre orkar flyga. Först då får hennes make smaka på resterna.
I ett fönster ligger den gråvita kattan Silva och blinkar sömnigt i solskenet. Då och då kastar hon lystna blickar åt fåglarnas håll, men hon hade lärt sig att det inte är någon idé att försöka få tag i dem. Det är bara om de händelsevis flyger ut i rummet som kattan blir som galen efter dem.
Pappas favoritplats är en stor gul öronlappsfåtölj invid första fönstret. Den enda möbel som inte finns i dubbla upplaga. Bredvid står Esters röda otympliga Duxsoffa med gulddekorerade rutor i mönstret.
På fönsterbrädan står också den höga svarta bakelittelefonen med vev. Automatväxlar har ännu inte införts i stan och man måste ringa till växeln och beställa samtalet och inte glömma att ringa av efteråt. Gör man inte det låter växeltelefonisten ibland lokalsamtalet vara kopplat ända tills hon långt senare anar oråd och kollar om man ännu pratade på linjen. Det lilla obehaget att kunna avlyssnas av växeltelefonisten får man ta. Mycket skvaller vidarebefordras den vägen. Om man ringer riks får man förbeställa det antal perioder man ville ha. När tiden närmar sig slutet kommer plötsligt växeltelefonisten in i samtalet och meddelar att perioderna strax är över. Då kan man bestämma om man ska fortätta samtalet med flera perioder eller avbryta.
Thore slår upp ortstidningen där han fastnar för en notis om en tioårig pojke i Eskilstuna som bränts till döds i badkaret när en flicka skruvat på varmvattnet på skoj. Där finns också en annan mycket makaber notis om en 14-åring som hängt sig. Han hade sagt till en mindre kamrat att följa med till höskullen. Där skulle han få se hur man gör när man hänger sig. Inför den lille parvelns förskräckta ögon hängde sig 14-åringen i ett rep från en träbalk i taket. Den lille parveln hade chockad rusat därifrån och skrikit att kamraten hängt sig på höskullen. Ingen hade emellertid trott på den lille upprörde pojken. Flera timmar senare fann föräldrarna sin 14-åring död i repet. Strypt och med rivmärken i ansiktet som tydde på att han ångrat sitt tilltag.
Telefonen i fönstret förblir tyst, men efter en timme kommer Signe hem med mej.
– Titta pappa, ropar jag och höll upp ett stort bandage om höger pekfinger. Pappa far upp ur öronlappsfåtöljen och rusar fram. Han tittar oroligt på bandaget och på mor.
– Han stoppade fingret i det heta flasklacket som stod på spisen, säjer hon.
– I samma stund tänkte jag: bara han inte stoppar fingret i lacket. Precis när jag tänkt tanken hade han redan gjort det.
– Vad gjorde du det för? Pappa nästan skrek. Hur fick ni bort det?
– Han var nyfiken och visste inte att det var hett. Jag tänkte inte på vad jag gjorde. Visste bara att det skulle stelna snabbt på fingret som det gör på flaskorna. Jag tog hans finger och vred av lacket över vasken medan det ännu var mjukt. Det gjorde ont förstås, men det gick ju fort, eller hur?
Jag vred på mig och skämdes.
– Sen tog jag pojken på cykeln och cyklade så fort jag kunde till lasarettet. Doktorn sa att det var en snabb och fin operation. Hade jag inte vridit av lacket hade han plågats för de hade blivit tvungna att plocka bort lacket bit för bit på fingertoppen. Jag tänkte inte, det hann jag inte, men det var tur i oturen.
– Pappa, hela nageln följde med, och allt skinnet, snyftade jag som fick gråten i halsen igen trots att det hela var lyckligt över.
Hela vägen till sjukhuset hade jag hållit upp fingret i luften för att kyla av det i sommarvinden.
Pappa bleknade. En sådan snabboperation hade han aldrig vågat göra.
Under tiden hade Signe gått ut i köket och hämtat den lilla burken med det stelnade bruna innehållet, men jag vill inte se.
|
|
|
|
