I have a secret for you - Prolog |
(Skriver denna tillsammans med xABeautifulDream, vartannat kapitel. Jag är Samuel och hon Dennis)
*kanske, kanske, kanske, kan…*
(Samuel)
Skolklockan ringde in, till en ny jävla termin med skolarbete. Med tunga, släpande steg började han gå mot den stora dörren in till den betongklump som skulle föreställa en skola, hans skola. Och självklart, självklart var Dennis sjuk idag, var han inte alltid sjuk första dagen? Med en suck klev han in genom dörren och började långsamt gå mot rätt klassrum, det var något sorgligt över skolan. Kanske var det att senaste gången han såg den hade den varit full av diverse julpynt och skrattande barn som sprang ut, tumlade runt i snön. Sådant hade han slutat med för länge sedan, och killarna i hans klass, vars favorithobby var att mula skrikande tjejer… Han förstod inte poängen, kanske för att han aldrig gillat snö, eller att visa sig överlägsen alla andra, framförallt inte tjejerna. Tjejer, kanske var det bara bra att Dennis inte var där idag. En dag mindre han var tvungen att gömma det på, stoppa ner känslorna i en liten låda långt, långt inne och låtsas som om ingenting. Låtsas som om hans hjärta inte bultade lite extra när Dennis var i närheten, som om hans stammande vid presentationen av grupparbetet före jul inte alls handlat om nervositet (för första gången i hans liv) utan om att Dennis stod där bredvid. Kanske var det bara skönt att slippa det en dag? Kanske, kanske, han hatade det ordet, och plötsligt hade det blivit så många kanske i hans liv. Och om, många om, vad skulle hända OM jag berättade? Tanken var närmast skrattretande, om han berättade för Dennis? Tja, antingen skulle han bli av med en kompis, få en kompis som var rädd för honom eller, eller en pojkvän. Fast den tanken, den var förbjuden, den fick han inte tänka, för då kunde han råka göra något, och det fick han inte. Och vad som skulle hända om han berättade för sin familj, det visste han redan. Han skulle dö, i princip i alla fall, om han hade tur skulle han det. Annars var det väl invalid, förlamad eller nåt liknande, för livet. Det fanns ju trots allt en anledning till att tillbringade nästan all tid hemma hos Dennis istället för hemma hos sig själv, hans pappa. Men om man han en pappa som slår en så fort man spiller ett riskorn på bordet, har TV:ns volym ett snäpp för högt eller något annat, så blir det väl så. För vad skulle han göra hemma? Där alla bara var rädda hela tiden, det kändes som en lagom lockande framtid, fast i det där jävla, fula huset med den där jävla gubben som skulle föreställa hans pappa och det vrak han hade till mamma. Han hatade honom, men han föraktade henne. Föraktade samtidigt som han älskade och tyckte om synd om, och det gjorde allting ännu värre. Att han nödvändigtvis skulle älska henne, känna ett sting av dåligt samvete över att lämna henne ensam hemma med Honom, framförallt när han druckit. Men han visste att det inte skulle göra någon skillnad om han var där, det enda skulle vara att han råkade illa ut själv också. Tanken att han skulle döda henne medan han var hos Dennis hade slagit honom, men han visste att pappan bara skulle antingen döda honom också, eller få honom att hålla käft om det.
Hans tankar avbröts av att han slog tån i dörren till klassrummet, och med en låg svordom och en suck öppnade han dörren och gick in.
|
|
|
|
