riddare är alltid ensamna - prolog |
Tomma ögon med lite för stora pupiller söker efter en måne som inte finns.
Medan de trasiga skorna pulsar fram, släpper in lite för mycket snö.
Jag sticker in handen i jackfickan, i hopp om att de röda fingrarna ska förlora lite av den där kalla, stickiga känslan, och skyndar på mina små fötter, såna fötter som brukar få folk att le och utbrista ”Shit vilka små, söta fötter!” Och visst är de söta, men kanske inte så praktiska eller bra på att gå snabbt.
Genom den mörkblonda luggen betraktar jag den fallande snön, och kan inte låta bli att låta den handen som inte ligger i fickan fånga en snöflinga, och sedan låta den smälta mot min hud. Trots kylan kan jag inte låta bli att tycka att det är fint. Nästan som en sån där tavla som mormor har i vardagsrummet. En sån som visar verkligheten från sin bästa sida.
Min mormor är inte direkt sån som har bilder på sönderskjutna städer i sitt hem, för där ska det vara fint. Men är vi inte alla så?
Gömmer det fula, det obekväma och riktar strålkastare mot det fina, det enkla.
Mina fötter fortsätter gå, bildar fotsteg som täckt under det fallande snön och jag kommer på att jag inte har en aning om vart jag är på väg.
Om du träffade mig på stan skulle du inte bry dig särskilt mycket om mig. Jag är inte så där vacker att du stirrar på mig helt fånigt, men inte heller så där ful att jag drar uppmärksamhet till mig. Jag bara är, helt enkelt.
Kort, mörkblont, eller ljusbrunt, det beror på hur du ser det, hår och ögon som ser gröna ut i ett visst sken och blåa i ett annat. 1,63 lång, alldeles för kort enligt vissa och alldeles lagom enligt mig. Visserligen betyder det att jag oftast måste kolla upp på folk, men jag trivs med att vara liten, smal och att ha små fötter. Trivs när folk säger ”LillCordelia” till mig, låtsats att jag är så där liten och söt.
Jag kollar upp mot himlen igen, konstaterar att det inte är några stjärnor uppe och bestämmer mig för att klockan måste ha hunnit blivit ganska mycket. Så pass mycket att jag skulle försova mig imorgon, och komma inspringande till Franskan med rufsigt hår och en ursäkt som lät dålig till och med i mina öron.
Och plötsligt slås jag av en sån impuls att skrika, skrika ut allting och sedan klippa sönder den där himlen som vägrar visa sig fin ikväll, men istället fortsätter jag gå,
Nerböjt huvud
Och skoskav
okeeej...fick bara lust att skriva nånting, trots att jag redan har för mkt att skriva på, men om ni tycker om det fortsätter jag på den, annars lägger jag ner den direkt :)
och gärna konstruktiv kritik, hörni!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 maj 08 - 06:49- Betyg:  | | jätteunderbart <3<3<3 | | glasbubblan - 23 mar 08 - 13:18 | du skriver:O
<3 | | awkward - 12 feb 08 - 09:06 | | Herregud så bra. Du skriver verkligen levande och... fint. | | Rosapapper - 9 feb 08 - 12:13- Betyg: | | Verkar vara spännande :) Tkr absolut att du ska fortsätta :D | | Lora - 8 feb 08 - 23:01 | ooo bra!^^ bra språk! älskar dina meningsuppbyggnader!:D
du skulle bara våga lägga ner den!*blänga* jag skickar mina drakar på dig!
xD
jag och mangasagan kommer utsätta dig för hämskheter involverande lillebrors t-shirt direkt efter träningen samt hans gympaskor.. skulle inte vilja vara i dina kläder om jag inte får en fortsättning!xD | | Mangasagan - 8 feb 08 - 21:35- Betyg: | Du skulle bara våga lägga ner den här... Du vill inte veta vad som händer xP Moahahah xD hehe xD
Jättebra iaf<3 |
|
|
|
