Ett ödesdigert beslut - kapitel 3 |
*En överraskande överraskning*
”Är du klar snart?” Andrea drog med kajalen en sista gång under det högra ögat och ropade sedan tillbaka.
”Ja, kommer nu!” Hon gick ut ur badrummet och stängde dörren bakom sig.
”Vi måste gå nu,” sade hennes mamma, Andrea bara nickade. Tillsammans gick de ut genom dörren, Andrea väntade medan hennes mamma låste dörren, och ut från hotellet. Under tystnad satt dem som sig i taxin, som stått och väntat på dem, och det var även knäpptyst i bilen under färden. Andrea kände nervositeten, och tvivlet komma, var det här en bra idé? Tänk om hon, kvinnan som hade fött henne, var en hemsk kvinna, bitchig, otrevlig, och… hon stoppade sig själv just där, ingen anledning att jaga upp sig mer än nödvändigt. Hennes… mamma, var säkert en jättetrevlig människa. Det slog Andrea vad hon egentligen var mest rädd för, tänk om de var jättelika? Hon hade ju redan sin mamma, hon som satt i bilen med henne nu, hon ville inte ha någon främmande person som var jättelik henne, det skulle ju kännas helt fel!
”Andrea, vi är framme.” Utan att märka det hade hon tydligen slutit ögonen, men nu när hon öppnade dem vid ljudet av sin mammas röst märkte hon att bilen stannat. Hon nickade långsamt, det kändes mer som om den verkliga Andrea svävade flera meter över marken utanför kroppen och att den som följde efter mamman ut ur bilen och mot huset bara var ett skal. Men när hennes mamma knackade på dörren slog sig ’kropparna’ ihop, och nervositeten kom tillbaka. När hon hörde fotstegen inifrån, och dörrhandtaget som långsamt trycktes ner, kände hon paniken växa, hon skulle inte klara av det här. Det var lika bra att bara sticka direkt, springa därifrån. Men benen kändes som fastlåsta så när dörren öppnades stod hon fortfarande kvar. En medelålders kvinna med mörkblont hår dök upp i dörröppningen, till Andreas stora förfäran var de identiska.
”Hej, jag heter Violette Schmidt, och jag är ledsen att jag inte har ringt,” började hennes mamma förklara och Andrea kunde bara stirra chockat på henne. Hade hon inte ringt och förvarnat? Visserligen borde hon inte ha väntat sig det heller, med hennes virriga mamma. ”Men det är jag som har adopterat din dotter.” Hon visade med en handgest på Andrea som kände kinderna bli rödare, hennes ’mamma’ i dörröppningen tittade bara chockat på henne. Andrea kände sig manad att presentera sig själv, så hon klämde fram ett leende.
”Andrea,” sade hon, och när det slog henne hoppades hon att kvinnan här inte hade fördomar mot, eh, udda utseenden. Kvinnan verkade ha tagit sig samman lite, för hon log mot dem.
”Oj, liten överraskning. Men kom in,” sade hon med skakig röst. Andrea blängde på sin mamma, men log sedan tillbaka mot kvinnan (som hon fortfarande inte visste vad hon hette, självklart hade hennes mamma glömt berätta det för henne) och gick in.
Tio minuter senare satt dem i ett hemtrevligt, om än ganska trångt, kök och väntade på att kaffet skulle bli klart. Till Andreas stora glädje, och lättnad, var Simone (som hon tydligen hette) väldigt trevlig, när den första chocken försvunnit.
”Ja, det kom ju som en liten chock det här. Men, du kanske borde få veta…” Hon tog en kort paus, och Andrea kände paniken växa, vad var det? Hade dem någon farlig sjukdom i släkten eller något? ”Du har två bröder, ni är trillingar.”
”Duns!” Andrea upptäckte att hon låg på golvet, hade hon trillat av stolen? Hon gned sitt ömma bakhuvud och log urskuldande mot de två kvinnorna, sina två mammor, som stod oroligt lutade över henne. I samma ögonblick som hon kände att mer var det sista hon behövde just nu, kom det in fler i köket.
”Vad hände?” frågade en röst hon kände igen från gårdagen, hon lyfte försiktigt på huvudet, allting snurrade, men hon lyckades i alla fall urskilja två personer, en trodde hon var samma som hon träffat förra kvällen.
”Ja, här är dem…” Hördes Simones röst, som långt bort ifrån. Allting blev klarare en sekund, och hon kände plötsligt igen de två killarna framför henne, sedan svimmade hon.
(WIHI! Spännande, eller hur?)
|
|
|
|
