Ett ödesdigert beslut - kapitel 2 |
(Så, ny del. Kul, eller hur? Alltså, hittar på helt och hållet hur det ser ut, för jag har ingen jävla aning :P)
/En vecka senare, kl. 17.28/
Hon satt och bet sig nervöst i ena läppen medan musiken strömmade in genom hennes öron. En knuff i sidan fick henne att reagera och vända sig om mot sin mamma.
”Sänk lite,” väste hon, Andrea himlade med ögonen men klickade ner volymen två steg.
”Nästa station: Magdeburg, Magdeburg nästa,” klingade i högtalarna och Andrea kände nervositeten växa. Nu fanns det ingen återvändo, imorgon skulle hon hem till sin biologiska mamma. Och hennes nya man, tydligen hade hon inte bara en ny mamma och pappa, utan en styvpappa också. Hon blev nästan yr av tanken, skulle hon behöva åka hem till sin biologiska pappa en gång också? Eller, hon behövde ju inte, frågan var om hon inte borde. Det Sofie sagt hade etsat sig fast i huvudet, hon Skulle ångra det ungefär hela livet om hon inte gjorde det. En knuff till i sidan sade henne att de var framme, och hon reste sig, plockade upp jackan och väskan och gick av tåget. Tio minuter senare satt dem i en taxi som skulle ta dem till hotellet.
/Ett par timmar senare/
”Jag går ut.” Utan att vänta på svar stängde Andrea dörren och började gå mot hissen. Hon visste att hennes mamma inte gillade att hon var ute så sent, framförallt inte i en okänd stad, men Andrea kände hur hon höll på att kvävas av hotellrummet. När hon klev ut ur hotellet slog den friska vårluften emot henne och hon kände hur allt genast verkade enklare nu när hon fick andas. Hon var glad att hon tagit jackan, det var sent och trots allt det var ju bara april, och kallt. Men trots den kände hon hur hon började huttra lite, ett djupt, friskt andetag till övertygade dock henne om att det var värt det och hon började gå mot de träd en bit bort som tydde på en park. Hon mindes mammans alla förmaningar om att hålla sig borta från folktomma ytor sent på kvällen, men en parkbänk, där hon kunde titta på himlen, drömma sig bort och tänka, kändes alltför lockande för att hon skulle bry sig. Till hennes stora glädje fanns där en parkbänk i närheten, en hel till och med, och hon sjönk ner på den, lyfte blicken tills månen kom in i hennes synfält.
”Ein halber Mond versinkt vor mir...“ började hon lågt sjunga och förbannade sina kompisar, det var ju trots allt deras fel att Tokio Hotels låtar hela tiden dök upp i huvudet.
”War der eben noch bei dir?“ Hon vände förskräckt ner blicken när hon hör någon sjunga. Rösten känns bekant men hon kan inte komma ihåg varifrån. En lång, smal kille (tror hon i alla fall) dyker upp i hennes synfält, först ser hon bara konturen men när han kommer närmare kan hon urskilja ett ansikte.
”Hej, bra låt,” säger han leendes. Hon kan inte hjälpa det, men ett leende dyker upp i hennes ansikte också.
”Hej, nej inte särskilt,” säger hon, med en något ursäktande ton. Hon ser hans ögonbryn höjas i en förvånad gest och hon känner sig manad att förklara. ”Mina kompisar lyssnar på dem, Tokio Hotel, så jag kan flera låtar utantill och så såg jag månen, och då kom den låten upp i hjärnan,” förklarar hon. Hon vet inte om hon inbillar sig, men ser killen lite sårad ut?
”Okej, jag lyssnar inte heller på dem. Men deras musik betyder ändå något speciellt för mig,” säger han lågt, eftertänksamt och sätter sig bredvid henne. ”Vad heter du förresten?” Andrea tvekar en sekund innan hon svarar.
”Andrea… Du?” Killen öppnar och stänger munnen, och ser med bekymrad min på henne. I samma ögonblick ringer hans mobil, och Andrea, som anser att det inte är mödan värt att kämpa för ett svar, reser sig upp och börjar gå därifrån samtidigt som han svarar.
(So, ny del alltså. Hon träffar mamman i nästa del (typ imorrn :P)
|
|
|
|
