Ett ödesdigert beslut - prolog |
Jag vet, jag är konstig. Jag menar, jag är den ENDA i min klass/stadsdel whatever som är tjej och INTE lyssnar på Tokio Hotel. Erkänn att det gör mig ganska udda? Att jag dessutom bor i samma stad som dem (ibland + vet det tack vare mina små groupie-vänner) gör ingenting bättre. Fast måste erkänna att den udda-faktorn det ger mig, jag gillar den. Även om jag gillade musiken är jag inte säker på att jag skulle lyssna på dem, bara för det. Kanske skulle beskriva mig också? Ehm, glömde bort det i min iver att förklara hur speciell jag är (lol, mamma säger att jag fått det från pappa och tvärtom, egot alltså). I alla fall, är 18, fyller år den 1:a september (oj fan vad nån bryr sig?), heter… eh, är nog den enda i universum som kan glömma det (skojar INTE). Andrea är det, nog, ja det är det. Andrea Schmidt (århundradets fulaste efternamn, men vad gör man?). Bor i en villa utanför Berlin, tillbringar dock ungefär all ledig tid inne i centrum eller i parken typ femhundra meter bort. Aldrig hemma, inget ont mot mina föräldrar, men känner mig otroligt instängd. Ska bli otroligt skönt att få flytta hemifrån (Ja, jag får göra det nu, men har inte råd + pluggar fortfarande), om, eh, tre månader, nåt sånt.
Tillbaka till lilla ämnet Tokio Hotel, vet att jag tjatar men mina kompisar har verkligen tryckt in bandet + bandmedlemmarna i hjärnan på mig. Ganska irriterande, eftersom jag dessutom får deras låtar på hjärnan alldeles för ofta (kan flera utantill…). Whatever, på något konstigt sätt känner jag mig ändå dragen till dem, åtminstone Tom och Bill, kan NÅGON förklara för mig varför? Ingen jävla aning själv i alla fall, måste dock säga att det är ganska irriterande. Då Gustav faktiskt är min favorit (om jag måste välja någon, vilket min lilla kompis (även kallad Sofie) tvingade mig till), fråga mig inte varför. Kanske för att jag stör mig något oerhört på tvillingarna?
Känns som att det här är något man måste ta upp om man presenterar sig själv, att man är adopterad. Fick reda på det för, öh (mobba mig inte för att mitt minne suger), två veckor sedan (?), kom som en liiten chock, även om man typ anat något. Ingen aning om vad jag anat, men man känner det på sig? Eller tja, jag gjorde det i alla fall, alltså kände på mig att det var Något. Sedan är jag en sådan, något, trög människa som inte förstod något förrän dom sade det rakt ut. Men jaja, jag måste, eh, typ sluta nu. Så… ha det kul tills jag skriver igen!
Hon klickade på ’lägg-ut’-knappen och väntade medan datorn laddade. Så dök det upp, hennes första inlägg på sin nya blogg. Hon tänkte först läsa igenom vad hon nyss skrivit, men hennes ’mammas’ rop från nedervåningen fick henne att istället klicka ner rutan och stänga av datorn.
|
|
|
|
