Schwartzen silver - kapitel 13 |
*Syskon*
(Agnes)
Att Ylva brukade gå tidigt var inget hon var ovan vid. Men ikväll hade hon en känsla av att hon borde vara där för sin syster. Så, kort efter att Ylva lämnat festen och Tom sagt det till henne, gick hon också. Utan att riktigt veta varför tittade hon inte efter på hennes rum först, kanske för att hennes syster alltid trivts bättre utomhus än inomhus, framförallt på natten. När hon öppnade dörren ut till taket hördes ingenting förutom blåsten som slet i parabolantennen, något som oroade henne mer än något annat. Ylva sjöng alltid så fort hon fick tillfälle, varför var hon i så fall tyst nu? Med tveksamma, men samtidigt beslutsamma, steg började hon gå mot den svarta konturen som satt på kanten.
”Ylva?” frågade hon, som svar på hennes fråga ryckte hennes syster till och vände sig om.
”Hej Agnes,” svarade hon lågt, vinden bar med orden bort till där Agnes stod och hon gick långsamt närmre.
”Hur är det?” frågade hon försiktigt, väl medveten om hur känslig hennes syster var för sådana frågor.
”Jag vet inte,” suckade hon till svar, och Agnes kände sig något lättad långt in.
”Vad har hänt?” Nu var hon framme och satte sig bredvid henne. Ylva tittade menande på henne och hon förstod delvis. ”Dem?” Ylva nickade.
”Ja, det känns som om allting har blivit helt upp och nervänt.” Ylva blev tyst för en stund och Agnes följde hennes exempel, att bara sitta och titta ut på natten. ”Tänker du på honom ofta?” Hennes fråga bröt den fridsamma tystnaden och Agnes förstod direkt vem hon pratade om.
”Ja…” Det blev tyst igen, dock inte lika fridfullt denna gången.
”Jag går längs en stig, en väg jag inte kan se,” började Ylva sjunga, Agnes ryckte till. Den sången kände hon igen, hennes syster hade skrivit den för så länge sedan. Och trots att det var före Det speglade första versen och refrängen verkligen känslorna hon hade efter.
”En känsla så stark den leder mig.” Agnes stämde in i sången och de satt och sjöng båda två, på det språk de svurit varandra och sin mamma att inte prata. ”Mitt här i är tomt, men ändå letar sig drömmar fram. Jag hör hur det blåser ett andetag nära mig. Men jag vill inte se, vill inte veta, vill inte förstå. För det du gjorde är en gåta som inte kan nås.” Agnes tystnade och såg på sin syster, hade hon ändrat sången? Så att den skulle passa ännu bättre? Var det vad hon gjorde alla dessa kvällar när hon försvann, satt och sjöng låtar på deras modersmål i natten.
”Varför gjorde du så?” Avslutar Ylva sången och ser på Agnes med en tår i ögat. ”Varför gjorde han så?” Nu sjunger hon inte längre och Agnes ser tårarna som runnit nerför hennes kinder. Det smärtar henne att hon inte kan svara, inte kan trösta sin syster.
”Jag vet inte,” viskar hon lågt. ”Jag vet inte alls.”
(Bill)
Han hade blivit hindrad av sin bror på vägen upp till taket, tydligen ’borde han inte gå dit’. Men just nu struntade han faktiskt i det och började gå förbi Tom. En hand tog tag i hans tröja och stoppade honom.
”Ylva och Agnes är där uppe nu. Skärp dig, du kan ju inte bara klampa upp då,” sa Tom irriterat och drog tillbaka Bill.
”Öh, nej, kanske inte,” sa han lågt, men förstod att han var tvungen att ta vägen någonstans. I ren frustration slet han sig loss från Tom och började gå mot motsatt håll, ut på gatan.
/nästa dag, i turnébussen/
(Ylva)
Hon försökte dölja känslorna som strömmade genom henne där hon satt på sin plats och skrev. På en ny låt, vad annars. Allt annat skrivande hade fått pausas, läggas åt sidan, nu när de snart skulle släppa en ny skiva. Tankarna for genom hennes huvud, blandades med de miljoner känslor hon inte kunde kontrollera och fick koncentrationen att brista. Helst av allt ville hon bara skrika rakt ut, men eftersom hon satt i en buss tillsammans med 10 andra personer insåg hon att det var en dålig idé. Idéerna flög runt, krockade och hon kände att hon hade för många idéer som inte kunde blandas. Som hon ville skriva låtar om, allihopa, men inte hade inspiration nog att skriva en hel låt om varje. Hon suckade men märkte inte att någon reagerade.
(Tom)
Han hade haft blicken mer eller mindre fäst vid Ylva hela tiden. Han kände att han, även om det säkert verkade fånigt i andras öron, ville gå fram och fråga henne vad som störde henne. Vad det var för fel? Vad Det var? Miljoner frågor kretsade i hans huvud, och han ville ha svar på alla. Och han ville kyssa de där läpparna igen, han följde dem när de formade sig till ord. Han antog att hon skrev på en ny låt, när de tröttsamt suckade och när hon tankfullt bet sig i dem. En tår dök upp i hennes ögonvrå, och hon verkade inte märka den, ens när den långsamt rann nerför hennes kind. Det som förvånade honom var att hennes syster inte ens reagerade, hon måste ha sett det, för just då hade hon lyft blicken och sett sig om. Han visste att han var fånig när han med telepati försökte få henne att le en av hennes härliga leenden, men han kunde inte låta bli.
(Gud, tråkigt slut. Men visste inte vad jag skulle skriva, och den börjar bli ganska lång så…)
|
|
|
|
