Schwartzen silver - kapitel 12 |
(Tjoho, mycket mig! Men kom ihåg, jag e faktiskt huvudpersonen (trots att det blir mindre o mindre likt mig själv för varje kapitel, tror jag skippar det nu :S) Ööh, iaf. VILL HA KOMMENTARER!! Inga små mesiga tjuvläsare här inte!)
(Den här blir int som den skulle va överhuvudtaget, hoppas du förlåter mig syrran :P För du e inte längre en huvudperson :P)
*Jag orkar inte nu*
(Ylva)
En kall vind smekte hennes kind där hon stod på taket, med benen fritt dinglande ner mot marken. Hennes grå-blå ögon blickade ut över staden, följde bilarna med blicken från de att de kom in i hennes synfält, tills de att de försvunnit ut igen. Orden kom ur hennes mun, det var nästan den av deras sånger hon bäst kunde relatera till.
”Looking at the peace from the night. Cars, that is slowly driving by. Under me, where I sit on the top of a house that is soon going to collapse.” Hon hörde någon komma, och kunde nästan gissa sig till vem det var. Dock sade hon inget utan fortsatte sjunga, tyst, medveten om att ‘någon’ hörde. ”I feel safe in the dark. Where I can’t be seen, nothing bad will ever happen to me. I feel calm in my night, where nothing can distract, me thinking. About this.”
“And long ago this was a quiet place.” Hon vänder sig om med mjuka rörelser och ler ett närmast obefintligt leende.
”Hej Tom.”
(Tom)
Det första han märkte när han kom upp på taket var sången, en sång han kände igen. När han såg vem det var som satt och sjöng kunde han inte hålla sig från att sjunga med, trots att han visste att det inte skulle låta så vackert. Hon vände sig om och han kunde nästan tyda ett leende i hennes ansikte.
”Hej Tom,” sa hon lågt.
”Du har skrivit den?” frågade han direkt och gick långsamt närmre henne, hon nickade.
”Ja, jag har skrivit nästan alla våra låtar,” svarade hon, lika lågt. Han var framme vid henne nu och satte sig bredvid henne.
”Hur mår du?” Han visste att frågan nog skulle chocka henne, och förbannade sitt dåliga ordval. Som väntat såg hon ut som ett levande frågetecken.
”Du har skrivit allt det där. Och du åtminstone säger att du alltid skriver direkt från hjärtat. Jag har inte hört Agnes sjunga en enda glad låt av er. Alltså, hur mår du?” Totalt oväntat fnissade Ylva lite innan hon svarade.
”Jag mådde bättre när jag skrev de där låtarna än vad jag gör nu,” svarade hon, nu med allvarligare röst. Nu var det Toms tur att bli förvånad, han såg på henne med bekymrade ögon.
”Du mår Sämre nu?” Han tittade förvånat på henne. ”Inte för att jag vill det, men varför hoppar du inte bara då?”
”Jag kan inte,” sa hon sorgset, som svar på hans frågande blick fortsatte hon. ”Du förstår, jag har ofta tänkt på att begå självmord. Även innan Det hände, men jag klarar det inte. Jag är för stark, här inne.” Hon lade en hand på hjärtat. ”Dessutom mår Agnes så dåligt, jag kan inte bara lämna henne.” Det blev tyst, en ensam tår kröp fram i hennes ena öga och hon lät den ligga och sedan långsamt rinna nerför kinden.
”Det?” frågade Tom när han äntligen fick tillbaka talförmågan. Hennes plågade blick sade honom att det var en fråga han inte borde ha ställt.
”Tom, jag orkar inte nu. Snälla, kan jag få vara ifred?” Hennes plågade, sorgsna röst sved i Toms hjärta, mer än vad orden gjorde. Han nickade stilla och reste sig, utan ett ord, och gick iväg. I dörröppningen stannade han till, hon hade börjat sjunga igen. Den här gången på en sång på ett språk han inte kände igen. Hela han skrek efter att få gå tillbaka och fråga henne vilket språk det var på, vad ’det’ var, varför hon mådde så dåligt. Men hon hade bett om att vara ifred, och då skulle hon få vara det också.
”Jag går längs en stig, en väg jag inte kan se. En känsla, så stark, den leder mig. Mitt här i är tomt, men ändå letar sig drömmar fram. Jag hör hur det blåser, ett andetag nära mig.”
|
|
|
|
