Schwartzen silver - kapitel 11 |
(Öh, den här blir bara svårare och svårare att skriva på… Whatever, pallar inte dra ut på det mer, nu händer det!)
/två dagar senare/
*Det är inte rätt sätt att visa det på*
(Ylva)
Hon stod, som vanligt, på balkongen. Enda anledningen att hon inte var på hotellet var hennes syster. Av någon konstig anledning ville Agnes ha med Ylva på någon fest efter konserten, åtminstone de dagar hon själv ville gå. Alltså stod Ylva där, med blicken fäst på ingenting ute i natten, med den glasartade hinna som låg framför hennes ögon när hon tänkte och egentligen inte såg någonting.
Skulle du ha trivts här? Skulle du ha trivts med att båda dina döttrar var kända och åkte runt över hela landet, ett land du knappt ens varit i? Vad skulle du ha tyckt om Agnes och Bill? Kan du se tårarna jag gråter för dig varje natt? Kan du se Agnes smärta när sorgen blir för stor? Vill du tillbaka till oss, pappa, eller är du nöjd däruppe i himlen? Hur kunde du lämna oss så kort efter morfars död? Orsaka mamma ännu mer smärta och sorg. Hur kunde du lämna oss fri…
Hennes tankar avbröts av att dörren bakom henne öppnades. Någonstans långt inne fanns en önskan om vem hon ville skulle komma ut till henne, men nej.
”Hej,” sa han lågt och såg in i hennes ögon. Hon kunde läsa något ur dem, men var inte säker på om det verkligen var vad hon trodde. Det kunde det väl inte, inte efter allt hon hört om honom, det hade ju gått så kort tid.
”Hej,” svarade hon, och mötte hans blick.
”Förlåt för inn…” började han men Ylva satte upp en hand och tystade honom.
”Jag överreagerade, inga problem,” svarade hon, trots att det egentligen var vad hon tyckte. Skådespelare hade hon alltid varit.
”Okej.” Han gick och ställde sig bredvid henne och hon vände sig ut mot natten igen.
”Du älskar natten?” frågade han, också med blicken vänd framåt. Hon skrattade till för en sekund men leendet stannade kvar.
”Ja.” Skrattet fanns fortfarande i hennes röst, han tittade förbryllat på henne.
”Vad är så roligt?” Men det hördes i hans röst att han knappast var besviken över det.
”Bara det att jag pratade om samma sak för ett par dagar sedan, också på en balkong faktiskt.”
”Jaha.” Det hördes något besviket i rösten, men med en antydan till hopp när han fortsatte. ”Med vem?”
(Tom)
”Gustav,” svarade hon och hoppet försvann direkt. Till och med Tom hade lagt märke till Gustavs blickar på henne, och blickarna han fick tillbaka var varmare än de Ylva gav Tom. Men trots allt hade han bestämt sig, ikväll skulle han säga det. Visserligen hade Bill mer eller mindre tvingat honom, men det var ju trots allt något mentalt han själv måste klara av.
”Ylva…” började han och hon mm:ade, fortfarande vänd mot natten. ”Jag måste berätta något för dig.” Hon vände sig mot honom med långsamma rörelser, månskenet lyste upp halva hennes ansikte och fick henne att se dolsk, mystisk ut. Hennes ögon förvånade honom, inte kunde hon väl redan veta vad han tänkte säga?
”Jo, jag…” Han klarade inte av det, de ögonen förtrollade honom, fick honom att tappa talförmågan. Plötsligt styrde han inte längre sin egen kropp, men förbannade den, och älskade den samtidigt, när den böjde sig fram och hans läppar mötte hennes. När hon stelnade till återfick han kontrollen, han visste att nu kom det. Örfilen, eller ännu värre, att hon sade att hon hatade honom.
”Tom…” började hon lågt, dock inte med särskilt förvånad röst. Han visste vad som skulle komma, ’det skulle inte funka mellan oss’ eller ’jag är ledsen, men jag har inga sådana känslor för dig’. Allt han ville var att vrida tillbaka tiden, till innan hon kommit in i hans liv, till innan hans korkade kropp hade kysst hennes mjuka läppar. Värmen från dem satt fortfarande kvar och elektriska stötar for igenom hans kropp.
”Det där är inte rätt sätt att visa det på. Du förstår det, eller hur?” Han ryckte till, vad var det hon sade? Kanske, kanske fanns det hopp. Han nickade, avlägset, orden kom till honom säkert en evighet efter att de lämnat hennes läppar och slog ner i honom. Det tonfallet, nej, hon kunde inte ha samma känslor.
”Och jag.” Hon suckade. ”Det här måste vara svårt för dig att förstå, du vet ju inte.” Tom undrade febrilt vad det var han inte visste, och han ville veta. ”Men, jag får inte känslor för någon så fort. Det tar tid, och vi fick inte världens bästa start. Bara ge mig lite tid, okej?” Hennes röst var så låg, hon verkade så bräcklig och allt han ville var att krama om henne och säga att allting skulle bli bra. Men det kunde han inte, inte efter vad hon nyss sagt. Istället nickade han långsamt.
”Ja, och snälla kom ihåg. Jag är där om du vill prata.” Hon log ett flyktigt leende, men som verkligen verkade äkta. Tom kände ett lyckorus genom kroppen, hon hade lett äkta mot honom. Hennes sorgsna ögon drog honom tillbaka till verkligheten.
”Kan du säga till Agnes att jag gick?” frågade hon och han nickade innan han ens insett vad hon sagt. Som en skugga, med den svarta kappan slängandes bakom sig, försvann hon och han hörde först då orden. Han stod kvar på balkongen, förvånad över känslorna han hade inom sig. Känslor som han aldrig innan upplevt, inte på samma starka sätt åtminstone.
(Jao, det blir kanske inte så likt mig :S Men aja, långt kapitel :P KOMMENTERA!!)
|
|
|
|
