Schwartzen silver - kapitel 10 |
(Jao, här kommer nästa kapitel… KOMMENTERA!)
*Ett konstigt kapitel…*
(Gustav)
Han kunde inte få henne ur tankarna, det hade varit något sorgset i hennes blick den kvällen. Och han ville få reda på vad. Han avbröts av någon som sprang i korridoren utanför och Bill som skrek gällt.
”TOM!” Hans röst ekade genom hotellet, den var nästan panikartad. Gustav reste sig upp och gick ut. Han krockade nästan med Agnes, som kom gåendes från samma håll med förvånad, nästan chockad, min.
”Vad har hänt?” frågade han henne bekymrat.
”Jag, eh, var inne hos Bill.” En lätt rodnad steg på hennes kinder och Gustav kunde gissa sig till vad som hänt. ”Men, tja, han sa att han var tvungen att gå och sprang iväg,” fortsatte hon och ryckte på axlarna. Hon kunde dock inte riktigt dölja hur sårad/chockad hon var. Gustav suckade.
”Det var i alla fall inte ditt fel. De två har bråkat jättemycket nu på sistone,” sa Gustav tröstande. Det var så det slog honom, som en klubba. Bill och Tom hade börjat bråka efter att tjejerna, Schwartzen Silver, kommit in i deras liv. Det kunde väl inte vara en slump, eller? Agnes såg på honom med sina stora ögon och gick sedan iväg. Gustav suckade ännu en gång och gick sedan tillbaka till sitt rum.
(Tom)
Han vet att han inte borde ha reagerat sådär. Men Bill borde också ha vetat bättre, de delade ju rum! Jävla hotell för det förresten, Ylva och Agnes hade ju fått varsitt. Han visste att Bill skulle komma ikapp honom när som helst, nackdelen med hans klädstil var att det var omöjligt att springa. Bill, däremot, var ganska snabb.
”Tom, stanna!” han ropade igen, gud den killen hade verkligen kraftfull röst. Men inte att han tänkte lyda, om Bill nu skulle skälla ut honom eller något tänkte han inte låta honom göra det inne på hotellet. Så, så fort han kommit ut och en bit bort från entrén stannade han. Bill kom bara sekunder efter runt kröken och tvärnitade.
”Vad vill du?” frågade Tom tjurigt. Bill såg på honom och suckade.
”Varför sprang du iväg?” kontrade han med lugn röst. Tom blängde på honom.
”Du verkade lite upptagen. Ville inte störa.” En tår letade sig fram i Bills öga.
”Tom…? Vad har hänt?” frågade han lågt och gick långsamt närmre. Då verkade det som om något brast för Tom. Han började gråta, Bill var genast framme och höll om honom.
”Jag försökte Bill, jag försökte. Men… så sa jag något. Och hon blev sur, IGEN,” snyftade han.
”Sch, lugna ner dig nu. Och berätta för mig vad som hände,” sa Bill lugnt och drog med sig Tom ner på gräset.
(Ylva)
Hon var inte arg egentligen, det var bara så onödigt att han skulle dra upp det. INGEN fick se hennes låttexter före Agnes, och sedan bestämde dem om den skulle spelas in. Eller ja, de fick ju kolla med Simon först. Men hittills hade han aldrig sagt nej till en låt. Hon avbröts i sina funderingar av en knackning på dörren. Eftersom hon insåg att inte ens Tom var så korkad att han kom igen reste hon sig med en suck och gick fram till dörren. Hon låset upp med ett svagt klick och öppnade. Därute stod hennes syster med ett frånvarande uttryck. Utan ett ord ledde Ylva in henne i rummet och stängde, låste, dörren om dem. Med varsamma händer placerade hon henne på sängen.
”Agnes,” började hon sedan allvarligt. ”Vad hände?” Agnes ryckte till, och såg på Ylva. Nu verkade hon ha kommit tillbaka till verkligheten.
”Jag gjorde som du sa. Och, och… vi kysstes,” börjar hon och rodnar svagt. Ylva ler uppmuntrande mot henne. ”Och, sen… Han bara drog sig ifrån mig. Sade att han var tvungen att gå och sedan sprang han iväg. Och ja, just det. Det var nog någon därinne, för jag hörde dörren slå igen,” avslutar hon, med en förbryllad min i ansiktet. Ylva ler mot henne.
”Nu vet du i alla fall att Bill känner likadant för dig,” säger hon mjukt.
”Men…” börjar Agnes protesterandes, Ylva håller upp en hand för att tysta henne.
”Vi får fixa det imorgon. Killarna får reda ut det själv först,” säger hon. Nu går det upp ett ljus för Agnes som ler tillbaka och nickar.
”Jag ska nog gå in till mig nu. Det börjar bli sent, och jag är…” Hon avbryter sig för att gäspa.
”Trött…” avslutar Ylva meningen åt henne. De ler mot varandra och sedan går Agnes iväg.
(Lol, aja. Weirdo kapitel men det får ni leva med :P)
|
|
|
|
