Schwartzen silver - kapitel 9 |
(erkänn, jag har blivit SÅ mycket bättre på att skriva kapiteltitlar :D Aja, här e nr. 9 iaf. Ingen aning om hur lång denna lilla grejsimojjs kommer att bli. Vet inte ens hur den ska sluta *flin* Aja (känner jag mig beroende av det ordet lr vad?) här kommer iaf denna del!) (hade en plan på vad som skulle hända nu, men det kommer nog inte förrns i nästan kapitel. Bara en smaskig liten grejjs i varje!)
*En för avslöjade hemlighet*
/Nästa kväll, efter spelningen. Ca 22.30/
(Ylva)
Pennan raspade mot pappret, för en kort stund lyfte hon den och bet eftertänksamt på toppen. Sedan började hon skriva igen, samtidigt som hon nynnade med i melodin.
” I’m crying for a saint to come and help me. Come and save my life, come and rescue me…” En ensam tår faller ner från hennes kind. När en skarp knackning på dörren avbryter henne, rycker hon till. I tron att det är hennes syster som kommit för att fråga någonting reser hon sig och går ditåt.
”Mhm?” säger hon samtidigt som hon öppnar dörren.
”Eh, hej. Måste prata med dig om en sak.” Ylva hoppar till, ser allmänt chockad ut.
”Vad?” säger hon sedan med kall röst. Tom ser bedjande på henne.
”Snälla, får jag komma in?” frågar han lågt. Hon himlar med ögonen, men öppnar sedan dörren mer, så att han kan komma in.
”Varför ska alla prata med Mig helt plötsligt,” muttrar hon lågt för sig själv. Tom ser bara nervös ut och verkade inte ha märkt något. ”Vad ville du då?” säger hon sedan, irriterat.
”Eh, jo… Säga förlåt,” mumlar han lågt, men Ylva hör. Hon tittar skeptiskt på honom. ”Ja, alltså för att jag var så… eh, otrevlig?” fortsätter han och rodnar lätt. Han tittar ner på sina fötter och hoppas att hon inte ska slå till honom, eller något. När han hör ett kvävt fniss tittar han upp. Hon ler mot honom, för första gången.
”Haha, kanske inte världens bästa ordval, men… Om du slutar är du förlåten,” flinar hon. Nu ler han också, lättat.
”Vad var det du sjöng på förresten?” frågar han. Hennes leende slocknar direkt.
”Inget, du borde nog gå nu,” säger hon snabbt, nollställt. Han inser sitt misstag, men förstår inte varför, och går ut.
/en halvtimme senare/
(Agnes)
Bill, kär i henne? Visserligen brukade Ylva kunna se sådant ganska bra, och dessutom hade han SAGT det till henne (?). Nu förstod hon faktiskt ingenting, varför hade Bill pratat med henne. Kunde han inte bara ha frågat Agnes vad hon kände? Tydligen inte, nu var hon i alla fall på väg till hans rum, efter en utskällning från syrran. Han hade tydligen suttit och sett helt förälskad ut vid frukosten också, Agnes förstod fortfarande ingenting, men jaja. Nu stod hon framför hans dörr, hur hade kommit dit? Fan vad snabbt det gick, fotsteg hördes från andra sidan kröken. Nu fanns det ingen återvändo, nervöst lyfte hon handen och knackade lätt på dörren. Ett ”kom in” hördes och hon tryckte försiktigt ner dörrhandtaget. Bill låg på sängen, såg att ha funderat på något innan hon avbrutit honom. När han fick syn på henne flög han dock upp, med en lätt rodnad på kinderna.
”Eh, hej,” sa han förläget.
”Hej.” Agnes röst var knappt mer än en viskning. ”Eh, alltså. Ylva tvingade hit mig,” fortsatte hon sedan, och insåg direkt hur konstigt, fel, puckat det lät. Bill tyckte tydligen samma sak för han tittade oförstående på henne.
”Ylva?” sa han förbryllat, sedan verkade ett ljus gå upp för honom. ”Ah, just det.” Rodnaden spred sig och Agnes kunde inte låta bli att le lite inom sig.
”Du, jag vet faktiskt inte varför,” ljög hon. ”Ylva sade att hon pratat med dig, och att vi borde snacka eller något.” Bill ryckte till, för ett kort ögonblick speglades något sårat i hans ögon, han blinkade en gång och det var borta.
”Du vet inte vad vi pratade om?” frågade han förbryllat. Han hade alltid föreställt sig Agnes och Ylva lika tajta som han och Tom. Hon skakade på huvudet.
”Bara lite,” sa hon. Och det var sant, hela samtalet hade hon inte hört. Inte det där Ylva missuppfattat och Bill överdrivit. Han gick och ställde sig framför henne.
”I förrgår,” viskade han med blicken fäst i hennes ögon. Hon höll kvar blicken och såg rakt in i hans ögon med de där snälla, varma ögonen. ”Menade du något med det?” Bill, som har blicken fäst på hennes ögon ser inte leendet som växer fram på hennes läppar. Långsamt, med mjuka rörelser, ställer hon sig på tå och möter hans läppar. Han stelnar först till av chocken, det var inte vad han hade väntat sig. Men möter sedan hennes kyss. En hand letar sig fram i hennes nacke, lägger sig runt den och trycker henne närmre honom. Hon slår armarna om honom och ryser till av välbehag när hans tunga försiktigt letar sig in i hennes mun.
(Bill)
Med ett ryck drar han henne ifrån sig, han ser den sårade blicken i hennes ögon. Själv är han för chockad för att kunna säga något. När dörren slår igen med en smäll tittar Agnes ditåt. Hennes blick är oförstående när hon ser tillbaka på honom.
”Jag måste gå,” säger Bill snabbt och springer ut.
(ooh, vad händer nu? Hehe, bara jag vet! Iaf, jävligt långt kapitel. O sorry, var på liite flumhumör :P)
|
|
|
|
