Schwartzen silver - kapitel 8 |
*Och följderna av detta…?*
En hård knackning på dörren väckte den ena av de två flickorna som låg och sov i varsin säng. Den äldste, Ylva, muttrade något irriterat och reste på sig. Med släpande, trötta steg gick hon fram till dörren, gnuggade sig i ögonen, och öppnade.
”Hej, jag måste prata med dig,” sa Bill snabbt, lågt och något nervöst.
”Vad är klockan?” stönade Ylva trött.
”8…” svarade han som om det inte alls vore tidigt om man gått och lagt sig vid halv två förra natten. Ylva suckade.
”Får jag klä på mig först?” Bill blev med ens pinsamt medveten om att hon bara hade en, visserligen ganska stor, skjorta på sig. En lätt rodnad steg på hans kinder och utan att vänta på svar stängde Ylva dörren. Ett par minuter senare kom hon ut i jeans, linne och sin svarta TRIPP – kappa. Hon såg på Bill med en blick som ville veta vad han ville, så att hon fick sova igen. Han såg sig nervöst om och drog sedan med sig Ylva bort, upp på taket. Det blåste däruppe och hennes kappa flög i vinden. Det var däremot bara Bills hår som flög runt, hennes var alldeles för kort för det.
”Skyll dig själv om jag är otrevlig…” muttrade Ylva. ”Vad vill du?”
”Du vet vad som hände igår kväll?” frågade han och tittade nervöst på Ylva, som suckade, igen.
”Ja?”
”Eh, du känner ju din syster…” fortsatte han. Ylva tittade på honom som om han var totalt konstig. ”Äh, skit samma. Vet du om hon menar allvar eller inte?” sa han snabbt, glad över att få det ur sig. Ylva ryckte till.
”Va?” sa han chockat, med ens pigg.
”Du hörde. Snälla, jag måste få veta!” sa han bedjande.
”Du kanske skulle fråga Henne?” sa Ylva nollställt, fortfarande lite förvånad. Bills nervösa, bedjande blick fick henne att sucka, då hon såg något i den.
”Jag tror det,” sa hon och himlade med ögonen. ”Seriöst, PRATADE inte ni igår? Vi var ju kvar säkert en halvtimme efter…” Båda visste vad hon menade utan att hon behövde säga det. Bills kinder blev röda, så mycket att det även syntes i den mörka, disiga soluppgången.
”Okej, jag fattar. Vill inte veta,” sa Ylva irriterat. ”Kan jag gå tillbaka nu?”
”Ja visst, men Simon kommer och väcker alla om en halvtimme i vilket fall…” sa Bill, fortfarande lätt röd, och ryckte på axlarna. Ylva gav honom en mördande blick och gick ner, med kappan svepandes bakom sig. När hon försiktigt stängde dörren till rummet vaknade hennes syster.
”Var har du varit?” frågade hon morgonhest.
”Vaknade och kunde inte somna om. Så jag stack ut ett tag,” ljög hon och log mot Agnes. Hon gav henne en blick som tydligt visade att hon inte trodde ett ord av vad hennes storasyster sade. Men hon lät det vara och gick istället upp för att duscha. Precis som Bill sagt knackade det på dörren en halvtimme senare.
”Dags att gå upp tjejer, där nere om tjugo minuter!” ropade han till den stängda dörren och försvann sedan.
/Tjugo minuter senare, i hotellets matsal/
”Okej, nästa ställe vi ska till är Bayreuth, det är inte så långt härifrån och vi sticker om en timme. Ute på parkeringen då, och inte en minut senare! Där ska vi intervjuas klockan två, båda banden och sedan är det soundcheck klockan fyra och konsert klockan åtta. Först Schwartzen Silver och sedan Tokio Hotel. Okej?” sa Simon med auktoritetsfylld röst. Alla nickade. Tjejerna var de första som rörde sig efter att Simon gått iväg, tillsammans gick de och började ta av frukostbuffén som stod framdukad. Fem minuter senare satt alla vid samma bord, ätandes. Ylva sneglade lite mot Vanja, för att fånga hennes ögonkontakt, och lyckades. Hon gav sin kompis ett skeptiskt ögonkast som fick Vanja att titta sig runt. Synen var verkligen intressant, förbluffande. Georg och Mia satt och pratade, som om de känt varandra hela livet. Bill och Agnes åt, och sneglade nervöst på den andra ca var femte sekund. Tom satt, knäpptyst, och åt sina våfflor med en otydbar min i ansiktet. Och Gustav, ja han åt. Men på något sätt var det något konstigt med honom också. Vanja tittade tillbaka på Ylva och flinade, samtidigt reste Ylva sig upp. Sex par ögon vändes mot henne, alla utom Tom.
”Jag ska packa,” sa hon förklarande, som till ett par småungar och tittade menande på Agnes. Hon förstod direkt vinken och reste sig upp, tillsammans gick de ut ur matsalen.
(yey, ÄNTLIGEN! Nästa kapitel blir något enklare, så kommer nog mer snart!)
|
|
|
|
