Schwartzen silver - kapitel 5 |
(ingen lööv, men en del känslor iaf :P)
*konsertdag och början på en vänskap*
(Bill)
På konsertdagar, framförallt den första på en turné, klarade jag aldrig av att stanna på rummet. Alla stressade fram och tillbaka och det låg en tryckt stämning över, tja, allt? Det var vid sådana tillfällen jag brukade fly upp på taket, det gick på de flesta hotell. Där uppe blåste det, fast inte för kraftigt, precis som det alltid brukade göra. Det kanske var därför jag hörde henne före jag såg henne, kanske för att hon satt i motljus.
”Jag går längs en stig, en väg jag inte kan se
En känsla, så stark, leder mig
Mitt här i, är tomt
Men ändå letar sig drömmar fram
Jag hör hur det blåser
Ett andetag nära mig…”
Har INGEN aning om vad hon sjöng, men det var vackert och jag kände igen det.
”Agnes…?” frågade jag fundersamt. Tjejen vände sig om småskrattandes, de grå-blå ögonen glittrade i solljuset.
”Nein…” svarade Ylva flinandes, när hon vände sig helt mot mig försvann solen från hennes ansikte och visade ett par tårfyllda, sorgsna ögon. Jag måste ha fått ett frågande uttryck i ansiktet för hon suckade och sa:
”Vad är det du undrar?” Hennes röst var mycket ljusare när hon pratade än när hon sjöng, det hördes till och med i den grova tyskan.
”Vilket språk var det du sjöng på?” började jag, hon såg rakt in i mina ögon.
”Ett språk jag bara pratar eller sjunger på när jag är ensam,” sa hon långsamt. Jag försökte flytta bort blicken, men det gick inte. Så jag mötte hennes ögon istället.
”Varför då?” frågade jag djärvt och hoppades att hon inte skulle gå iväg. Hon suckade igen.
”För att jag inte vill att någon ska se mig såhär…” sa hon lågt och log svagt. Hon såg så bräcklig ut att jag bara ville gå fram och krama henne. Nej, jag var inte förälskad, jag bara brydde mig om den här tjejen väldigt mycket.
”Förlåt…” var det enda jag kunde få fram när jag skamset tittade in i hennes ögon.
”Du har fler frågor…” sa hon lågt och släppte min blick, hon vände sig från mig och tittade ut över staden. Trots det hade jag inga problem med att prata med henne. Jag nickade, fick en känsla av att hon märkte det trots att hon inte såg, något förundrad över den här tjejen som kunde läsa min tankar nästan lika skickligt som Tom.
”Varför är det inte du som sjunger? I ert band,” sa jag och sneglade försiktigt på henne. Hon vände sig om och log, det var ett gladare leende, men inte lika äkta.
”Agnes… kan sjunga fler tonarter bättre, och hon har en vackrare röst. Men jag sjunger med i nästan alla låtar,” lade hon tveksamt till. Jag visste inte om jag höll med om det första påståendet, men jag nickade.
”Vad handlade låten om?” sa jag snabbt och ångrade mig direkt då jag såg hennes ansiktsuttryck. Dålig idé, hon vände sig om igen, men svarade.
”Just den biten… om att gå ensam och ledas av sitt hjärta. Att vara ledsen, men att gå vidare. Själva låten är mer om att inte förstå. Allt som händer i världen, krig, svält, mord…” hon pratade långsamt, fundersamt och så lågt att jag knappt hörde det. Var inte ens säkert på om hon kom ihåg att jag var där.
”Har du skrivit den?” frågade jag, nu var det inte tid att tänka över svaren, det kunde jag göra senare.
”Ja… jag har skrivit alla låtarna,” sa hon lågt och vände sig mot mig. Hennes blick borrade sig fast i min igen. ”Men de andra har hjälpt till på några…” Jag nickade, för typ femtioelfte gången idag.
”Jag frågade aldrig om du lyssnade på oss igår, eller?” Hon mumlade något, flinandes, som kunde ha varit antingen ego eller emo. Jag tror på det första.
”Nein…” sa hon, nu var hennes leende ”äkta” igen. Jag har aldrig tänkt på det innan, men Ylva… hon log med ögonen när det var äkta. Det var som om hennes ögon alltid återspeglade hennes känslor. Har du hört uttrycket, ögonen är själens fönster? Det stämde verkligen in på henne.
”Eh, får jag fråga… varför?” sa jag tveksamt. Hon skrattade till.
”Det har du redan.” Jag fattade inte. Mobbade hon min uppfostran, eller? ”Men, okej… jag tycker inte att ni är särskilt bra,” sa hon och tittade in i mina ögon igen, de speglade ärlighet och, lite, kaxighet. Jag blev först lite paff, men återfick fattningen snabbt igen.
”O…okeej,” sa jag långsamt. Hon spände blicken hårdare i mig, jepp definitivt kaxigt.
”Trodde du att alla tonårstjejer lyssnade på er?” sa hon förvånat. Jag mumlade något som jag hoppas att hon uppfattade som ett nein. Men det fick jag aldrig veta, för i det ögonblicket kom Tom ut genom dörren. Han tvärstannade när han såg oss och missuppfattade situationen ganska grovt.
”Eh, skulle bara… vi har soundcheck om en halvtimme,” sa han snabbt, lite nervöst. Jag nickade.
”Kommer snart,” lovade jag honom och log. Tom nickade och försvann ner igen. När jag vände mig om var Ylva försvunnen. Lätt förbryllad gick jag ner efter Tom.
(Ganska kort, men ville lägga ut den nu ikväll (ehm, tjugo över tolv så tekniskt sett så är det imorgon, men…) Så höll till godo med det lilla! Imorrn blir det mer spännande!!)
|
|
|
|
