Schwartzen silver - kapitel 2 |
(okej, andra kapitlet nu då… VILL HA MÅNGA KOMMENTARER!!!! Btw sorry om namnet inte är typ grammatiskt korrekt… :P)
*6 månader senare*
(Bill)
Jag vankade av och an i rummet, lätt irriterad på vår manager som släpat hit oss så tidigt utan att ens berätta varför. En blick på Tom sade mig att han var något mer avslappnad än vad jag var, han sov. Smått avundsjuk blängde jag på honom, jag kunde ju inte sova i de här kläderna! Toms däremot var ju som ett täcke, jag vet, för jag har provat. Ibland var faktiskt min stil mer än något frustrerande, men självklart skulle jag Aldrig ändra den mot en annan.
”Lugna ner dig Bill,” sa Georg lågt, fast jag kunde se att han också hellre varit i Toms kläder, fast kanske inte bokstavligt.
”Jag är irriterad, jag är trött och jag tänker INTE sitta still…” sa jag, väl medveten om hur barnslig jag faktiskt lät, och hur lite jag brydde mig om det. När jag hörde någon öppna dörren fick jag, helt omedvetet, ett elakt flin på läpparna, dags att väcka brorsan! Georg och Gustav verkade inse vad mitt flin betydde och himlade med ögonen båda två. Jag gick fram till Tom och skakade honom lätt, han grymtade till och när jag ”lågt” sade ”Tomiii…?” i hans öra verkade han vakna. Lätt besviken över att det gått så lätt att väcka honom såg jag på Tom när han gäspade och sedan lade märke till både mig och den öppna dörren. Där stod det, till min stora fasa, tre tjejer, OCH vår manager. Tjejerna, som såg ut att vara i ungefär min och Toms ålder, stod, lätt chockade, i dörröppningen och stirrade på oss. Så märkte jag att det fanns en tjej till, som stod bakom de andra. Hon såg snarare uttråkad, och lätt skeptisk ut. Ganska snart märkte jag att Tom upptäckt henne också, när han snabbt reste sig och försökte fånga hennes blick. Själv var jag mer intresserad av Vad I Helvete de gjorde här, och varför det kunde vara så viktigt att jag var tvungen att gå upp klockan nio en Ledig Dag! Så steg min manager fram och skulle tydligen säga ’det viktiga’.
”Killar,” började han, vänd mot oss. ”Det här är tjejerna i Schwartzen Silver,” det kände jag igen, ett ganska nytt tyskt band som spelade, typ rock? ”Tjejer,” fortsatte han, nu vänd mot dem. ”Det här är killarna i Tokio Hotel. Fast det antar jag att ni redan vet…” tillade han muttrande efter att ha sett de tre främsta tjejernas miner. Sedan, vänd mot båda grupperna tillade han. ”Ni ska turnera tillsammans…”
(Ylva)
Halv nio var jag tvungen att gå upp, för vi ”skulle träffa några ’personer’”. Tidiga morgnar började man väl vänja sig vid, men det här var en lördag och vi skulle föreställa lediga! Men nej, tydligen inte. Klockan nio satt vi alltså i bilen, på väg in till Nürnberg där vi skulle ses i studion. Gissa om jag var irriterad när vi kom fram halv tio. Jag är ingen morgonmänniska, och får jag inte frukost blir jag grinig, riktigt grinig. Det kanske var delvis därför, delvis för att jag aldrig gillat dem som min syster och mina vänner gör, som jag inte reagerade särskilt glatt, jag reagerade knappt alls, när vi helt plötsligt stod öga mot öga med Tokio Hotel. Dock reagerade jag när vår manager kläckte ur sig att vi skulle Turnera Tillsammans! Jag lyfte blicken förvånat, bara för att möta Toms ögon, som så uppenbart flirtade med mig. Med iskalla, kanske något beroende av sömnbristen, ögon blängde jag irriterat på honom och flyttade blicken till Simon, vår manager som stod och fånlog. Tydligen trodde han att det var glada nyheter. Resten av vårt lilla band, Mia, Vanja och, så klart, Agnes, min syster stod fortfarande och stirrade, chockade. Jag vara bara glad att de inte skrek. Med en suck vände jag om och gick mot en stol jag sett på vägen dit. Med trötta ben satte jag mig ner på den obekväma trästolen och lutade mig framåt. Jag gnuggade mig i ögonen för att få sömnen ur dem och brydde mig faktiskt inte om ifall sminket kletade sig. I tron att vi skulle träffa några, något mer, intressanta personer hade jag sminkat mig snabbt innan vi stack. Jag hörde steg komma, tunga, lite släpande steg som definitivt inte tillhörde nån i mitt band, snabbt torkade jag mig under ögonen för att inte se ut som ett lik. Jag är ju trots allt fåfäng…
”Vilken chock…” sa Tom långsamt medan han satte sig på en stol bredvid mig. Som jag redan har påpekat, ett par gånger, är mitt morgonhumör inte det bästa och jag var på väg att säga något dräpande när jag insåg att vi troligtvis skulle tvingas att ”umgås” under en tid framåt. Alltså tvingade jag fram ett leende och svarade, så glatt jag kunde.
”Ja, verkligen…” sa jag, krampaktigt leende. Tydligen gick han på det, vilket verkligen höjde mina tankar om honom, för han log tillbaka.
(Tom)
Så fort dörren öppnades hade min blick dragits till den äldre tjejen, det såg åtminstone ut så, som stod bakom de andra. Liite mer ointresserad av oss än vad de andra tjejerna var. Kanske var det därför jag blev lockad att söka ögonkontakt med henne. Kanske var det bara för att jag tyckte hon var snyggare, ingen aning. I alla fall, när hon till slut tittade upp, om det var pga mig eller inte vet jag inte, blängde hon på mig med iskall blick. Sådant kan man ju inte bara låta passera, så därför trängde jag mig förbi min staty till brorsa och de gapande tjejerna och följde efter henne när hon försvann. Jag hittade henne på en stol en bit bort, hon såg inte direkt pigg ut.
”Vilken chock…” orden kom ur min mun, jag lovar att det inte var meningen. Jag menar, vilken kille skulle säga något sådant i det läget? (Ja, jag vet… Bill, men han gälls inte…) När jag satt mig ner på stolen bredvid henne såg jag hur hon tvingade fram ett leende.
”Ja, verkligen…” svarade hon i ett försök att låta gladare än hon var. Jag flinade innan jag insåg att det kunde missuppfattas (ganska grovt dessutom).
”Trött?” frågade jag lågt, en tämligen ofarlig fråga i mina öron, tydligen inte i hennes för hon blängde tillbaka på mig med trötta ögon.
”Nein, jag är Alltid så här glad och pigg,” sa hon irriterat. Det tog jag som ett ja och funderade på om jag borde gå, när resterna av våra band och Simon kom. Jag såg Bills förebrående blickar och flinade så passa osynligt att ingen annan Kunde ha sett det. Inte han heller, tydligen, för han gav mig en sista skarp blick och vände sig sedan mot Simon. Jag såg att det var vad de andra också gjort och skämdes lite (men bara lite) för att jag var så ofokuserad. I alla fall, nu såg det ut som om Simon tänkte förklara mer då han fick den där minen han alltid hade innan han skulle säga något.
(btw, stor bokstav i början av ordet är typ som fetstil i vanlig text, men pallar inte koder så…)
(Btw2, blev lite lång. Men varning, dom andra kommer bli längre xD)
|
|
|
|
