Schwartzen silver - kapitel 1 |
*Allting börjar, en introduktion*
(okej, mobba mig INTE för kapitelnamnet, ok? Jag suger på sånt :P)
(Agnes)
Det var kallt ute för att vara slutet på augusti, det skulle kunna bero på blåsten som rev och slet i de ensliga träden på den öde skolgården. En flicka, hon såg ut att vara i femtonårsåldern, kom gående över den med raska steg. Hon såg ut att vara försenad till, vart hon nu skulle, troligtvis skolan. Snart var hon framme vid den stora porten som, till hennes stora lättnad, var olåst. Den svängde upp med ett knarrande och hon grimaserade över ljudet. Hon smög in och stängde försiktigt dörren bakom sig.
(ehm, den blev i andra person. Resten kommer vara i första, hoppas det inte gör nåt?)
(Mia)
Lektionen hade precis börjat, första dagen på terminen, på gymnasiet, på den nya skolan, när det hördes ett försiktigt knackande på dörren. Läraren tittade något irriterat på den, som om det var dörrens fel att någon ville komma in, för sent.
”Ja…?” sa han irriterat, med sin hemska dialekt som jag redan börjat störa mig på. Dörren öppnades och in kom en tjej, som redan innan hon öppnat munnen, sade mig att vi skulle bli kompisar. Det var väl, dels bara en känsla jag hade, och dels det faktum att hon, precis som jag och till skillnad från alla andra, var svartsminkad, udda.
”Hej, förlåt att jag är sen…” sa hon med mörk röst, det slog mig att det lika gärna kunnat vara en kille som pratade. Dessutom hade hon en intressant brytning (men söt! Eh, missuppfatta inte det där tack…) Läraren rynkade på näsan och såg smått sur ut. Jag kunde se hur tjejen bet sig nervöst i sin piercade underläpp.
”Agnes Schwartz?” frågade han barskt och hon nickade.
”Gut, sätt dig där,” sa han fortfarande argt, men med ett något mjukare tonfall. Jag hade inte lagt märke till att det var platsen bredvid mig han menade förrän tjejen satte sig där.
”hej…” mimade hon till mig och log. Jag mimade tillbaka och flinade. Nu visste jag säkert, vi skulle bli vänner.
(Ylva)
Första skoldagen hade börjat, egentligen skiljde den sig inte så mycket från de andra. Jag var mer orolig för hur min syster skulle klara sig, hon hade inte gått i skolan på två år nu. Själv gick jag hit enbart för min mammas skull. Hon ville så gärna att jag skulle växa upp ’normalt’, gå i skolan, ha kompisar och allt det där. Trots att både hon och jag visste att det inte var så. Dörren öppnades och avbröt lärarinnans sövande tal om regler. Hennes blick vändes genast ditåt. Ett svartsminkat tjejansikte dök upp i dörröppningen.
”Hej, är det här 3C?” frågade hon glatt. Lärarinnan granskade henne ett par sekunder innan hon svarade.
”Ja… Vanja Müller?” lade hon till efter en snabb blick i sin papper. Tjejen, som tydligen hette Vanja, nickade.
”Då har jag kommit rätt!?” frågade hon med blicken fastspänd i lärarinnans ögon.
”J…ja,” svarade Maria, min, något nervösa, lärarinna. ”Eh… du kan sitta där,” sa hon snabbt och visade med en handgest på platsen bredvid min. Jag suckade lågt, men när hon kam närmare insåg jag att det kanske inte skulle bli så hemskt. Kanske kunde vi bli kompisar.
Jag vet inte varför jag kände så, bara en känsla jag fick…
|
|
|
|
