Schwartzen silver - prolog |
(okej en viktig grej i början, ok? Det här handlar till en del om min syster och mig. Dvs inget av det har hänt, men, framförallt, mig själv och min syster är lika hur vi egentligen är. Och det där om att vi förstår vad den andra tänker och vet vad den ska säga ibland är sant! Däremot har jag överdrivit det lite, för jag vet att det är vad som skulle hända om någon så nära dog. Vi skulle komma mycket närmare varandra på det sättet… GLÖM INTE KOMMENTERA!!! Båda bra o dåliga saker!!)
(Ylva)
När jag var 15 flyttade vi till Tyskland, det som var kvar av oss det vill säga. Mamma orkade inte stanna kvar, inte efter det som hänt, när pappa dog. Du undrar säkert, för det borde du, hur jag kan skriva så lätt om det här. Det kan jag inte, tårar droppar ner på pappret medan jag skriver, trots att jag försöker hålla tillbaka dem. Jag är 17 nu, går i gymnasiet och borde ha börjat komma över honom. Men på något sätt går det inte. Inte så att jag är totalt nedbruten, nej, men han finns alltid där, och hindrar mig från att glömma honom. Klart jag inte vill glömma bort honom helt, men lite? Så att det blev lättare att bära? Men jag vet att det inte kommer att hända, inte än på ett tag åtminstone.
Och så borde jag kanske berätta lite om min syster, Agnes? Vi är som tvillingar, och då skojar jag inte, trots att det är två år mellan oss. Klart vi bråkar ibland och vi har ju olika kompisar och så, men vi kan alltid prata om allting mellan oss. Och, det här är faktiskt ganska coolt, vi vet vad den andra ska säga innan den öppnat munnen ibland (knatte, fnatte och tjatte-syndromet). Vi vet vad den andra tänker och om Agnes dåligt kan jag direkt se det på henne.
Ganska spooky ibland, men användbart!
(Agnes)
Jag har bott här i Tyskland i två år nu, sedan jag var tretton, imorgon ska jag börja gymnasiet. Det är förvånande hur lätt det faktiskt var att lära sig tyska. I och för sig var det, det enda jag gjorde när jag satt hemma. Oj, det blev rörigt… Min pappa dog dagen innan min trettonårsdag, vi flyttade från Sverige efter det. Jag har varit hemma sedan dess, även om det inte riktigt är hemma utan honom. Jag tror att det är svårt att förstå varför om man inte förlorat någon som stod en så nära. Men aldrig att jag tänker skriva om det här, jag kan bara säga att det är hemskt. Du orkar inte göra någonting, framförallt inte träffa människor. Nej, nog om det nu, hjärtat börjar värka av sorg. Det börjar bli en vana nu, att krypa ihop som en boll i sängen och stänga ute omvärlden, försöka tänka på bra saker i livet och få bort smärtan. Snart kommer det att knacka på dörren, jag vet det. Min syster är nog på väg just nu, det band vi hade innan Det hände har blivit starkare. Det är ganska fantastiskt det här bandet, trots allt är det ju två år mellan oss, ändå är vi som tvillingar, delar känslor och tankar och sånt. Nej, nu knackar det på dörren, jag kan nästan känna hennes oro.
|
|
|
|
