[TH-FF] Out of view - 12 |
Ahh, alltså jag är medveten om att den här nu plötsligt vart otroligt lik en scen i "There's no turning Back", med Bill som blir kidnappad, Tom som följer efter och... ja, nu ska vi inte avslöja för mycket, utan ni ska få läsa ist xD
Men ah, hoppas det inte gör något iaf. Och glöm för allt i världen inte kommentera!!<3 :D
____________________________________
12. – Tom
”Bill, neeeeej!”. Jag slår upp ögonen och sätter mig hastigt upp i sängen, ser mig vilt omkring i det mörka rummet. Bara opersonliga hotellrumsmöbler och mina egna utspridda ägodelar möter min blick, ingen Bill. Långsamt låter jag mig falla tillbaka mot kudden igen, medan jag trött gnider mig i ögonen. Både jag och lakanen är alldeles blöta av klibbigt kallsvett, och jag skakar som i frossa. Men jag fryser inte, nej, är bara för jävla nervös och orolig för Bill för att kunna fungera normalt.
Jag ligger alldeles stilla och stirrar upp i taket medan jag känner hur skakningarna långsamt avtar, hur andhämtningen sakta börjar låta normalt igen.
Men sedan, minst lika häftigt som första gången, sätter jag mig kapprak upp i sängen igen. Hastigt trasslar jag mig ur sängkläderna, svänger benen över sängkanten och sätter mig upp. Jag tänder sänglampan, blinkar mot det plötsliga ljuset, och sträcker mig sedan efter min mörkblå- och svartmönstrade mobiltelefon på nattduksbordet. Jag fäller upp den, suckar. Inga nya meddelanden, inga missade samtal. Ingenting ifrån Bill, och ingenting om Bill. Argt fäller jag ihop mobilen och slänger ifrån mig den på sängen, som om det är dess fel att min bror är borta. På tal om ”Borta”, förresten, så är det verkligen ett grymt obehagligt ord, särskilt när det används för att beskriva rena rama sanningen. Min sanning, Bills sanning, vår gemensamma, förjävliga sanning.
”Bill…” viskar jag ut i rummet. Jag får inget svar, om det nu är det jag väntar mig. Men äsch, gud vad dumt förresten. Jag menar, jag hade ju förmodligen hoppat ur skinnet av rädsla om någon faktiskt hade svarat.
Jag kastar en blick på det lysande orangea siffrorna på digitalklockan, 05:26. Efter att, med en trött suck, ha konstaterat detta, och dessutom att jag inte är ett dugg trött, reser jag mig upp från sängkanten. Eller nej, lögn där, jag är visst trött, grymt jättetrött om jag ska vara ärlig. Men oron för Bill har liksom tagit över allt annat, och jag vet att jag omöjligt kommer att kunna somna om nu. Med ännu en suck över detta dystra men sanna faktum, börjar jag håglöst leta efter något att ta på mig i röran av kläder, läskburkar, väskor, skor, godispapper, tidningar och kepsar, som jag redan lyckats åstadkomma på golvet. Till slut bestämmer jag mig (inte för att jag varken funderar eller lägger särskilt stor vikt vid saken) för ett par faktiskt ganska normalstora, men ändå säckiga jeans, och en extra stor, liksom som kompensation, svart XXL-tröja, och en svart keps + vitt pannband till. Efter att hastigt och lustigt dragit på mig dessa plagg, stegar jag fram till sängen och lyfter på täcket i jakt på mobilen. Jag hittar den först efter att ha skakat täcket kraftigt några gånger. Då passar det sig minsann för den att skyldigt, som om den försökt gömma sig från mitt urusla humör, falla ner på det vita lakanet. Surt sliter jag åt mig den och stoppar ner den i jeansfickan, innan jag går mot dörren. Innan jag går, gör jag en snabb sväng in på toaletten, bara för säkerhetsskull.
Och jag klarar till och med av att inte glömma att låsa dörren efter mig, otroligt. Men vi kan väl skylla på att jag tänker för mycket i vanliga fall, och att Bills försvinnande nu har fått mina tankar att stängas av, så att kroppen tvingas handla på egen hand – vilket den tydligen klarar bäst utan hjälp från hjärnan.
Jag struntar i att ta hissen, eftersom jag inte är särskilt förtjust i hissar, eller andra instängda utrymmen heller för den delen. Men också för att jag helt enkelt inte orkar vänta på att den ska ta sig ner från nionde till tredje våningen. Dessutom kan det ju vara bra med lite motion, som Bill brukar påpeka (utan att för den delen börja motionera själv). Alltså, tar jag trapporna ner till receptionen, där en sömnig receptionist tittar upp från morgontidningen. En ny igen, denna gång en medelålders man med ölmage och begynnande flint, som ser ut att vara bäst på det han håller på med just nu – att sitta och slöa med en kaffekopp och en nyhetsspäckad tidning inom räckhåll.
”God morgon” hälsar jag mekaniskt, mer av rutin än artighet, eller ärlighet heller för den delen, eftersom jag ger blanka fan i om han har en god morgon eller inte. ”Morrn, morrn” nickar han och prasslar med den uppslagna tidningen till svar. ”Är det till att vara morgonpigg, unge herrn?” frågar han sedan och ser på mig, med något som skulle kunna tolkas som både ett vänligt leende och en okontrollerbar muskelryckning i ena mungipan. ”Nej” svarar jag kort, medan jag börjar gå i riktning mot dörren. ”Nehepp, men då är det plikten som kallar?” fortsätter han, och jag suckar trött inombords. Vissa människor verkar inte förstå att man faktiskt inte är intresserad av att prata med dem, utan de bara mal vidare och vidare och vidare, tills man antingen ber om ursäkt och hittar på någon nödlögn för att sedan kunna dunsta, vrålar åt dem att hålla käften och pekar fuck you, eller så diskret som möjligt drar sig undan. Själv väljer jag det sista alternativet.
”Jo, precis, plikten kallar” instämmer jag, och höjer sedan ena handen och vinkar lite, för att liksom understryka att samtalet därmed är avslutat, åtminstone för min del. Han nickar förstående och höjer själv handen i en avskedsvinkning, innan han nöjt återgår till tidningen och kaffet.
Om jag inte är mig själv, så är det väl inte så konstigt om jag inte beter mig som mig själv heller? Just nu beter jag mig nämligen faktiskt mest som Bill. Kanske för att mina tankar och känslor, ja, hela mitt väsen kretsar just kring honom. Och vad jag menar med det, att jag beter mig som honom alltså, är att jag inte tänker efter, bara handlar. Jag kopplar helt enkelt bort hjärnan och låter hjärtat styra kroppen, som Bill alltid gör.
Därför kan jag väl också skylla på hjärtat när jag märker att mina ben har fört mig till Steinengränd. Tveksamt stannar jag upp i grändens mynning, glor moloket på den sneda träskylten som är formad som en pil som pekar in mot gränden, med gatans namn ingraverat. Lite gammalmodigt, eller är det bara jag som ligger före min tid? Nej, nog är det något skumt alltid.
”Tom, din patetiska jävel! Nog för att det är konstigt med breven, Bills försvinnande och blodfläckarna och den svarta rocken vi hittade igår. Men en gata, eller inte ens det… en GRÄND, kan ju för fan inte ha något med saken att göra!” fnyser jag argt. Och för att övertyga mig själv om det, att det här bara är en gränd bland alla andra, som vilken som helst, stegar jag in i Steinengränd.
Jag kommer fram till planket, och står först som ett fån och stirrar på det, som om jag förväntar mig att det ska visa upp en lönndörr bara jag stirrar tillräckligt mycket och länge på det. Sedan låter jag blicken glida ner till marken framför mina fötter, och den fastnar på blodfläckarna som fortfarande är kvar där, fast nu har de mörknat, liksom smält in i stenläggningen. Blod, vad kan det betyda? Ja, det är klart att jag fattar att någon har blivit skadad, men vem? Inte Bill väl…? Snälla, inte Bill, INGEN får skada Bill utom jag! Fan, detta går jag inte med på!
Återigen känner jag vreden bubbla upp inom mig. Vrede mot den som kan göra något sådant här, något så vidrigt jävla fel, och mot BILL av alla människor! Vem skulle kunna skada Bill? Jag menar, Bill är ju… Bill. Räcker inte det som svar?
Men suck… ja, jag vet. Jag vet att det finns många som ”hatar” Bill och hans stil, kanske just på grund av hans stil. Men jag förstår dem inte, förstår dem fan inte. Ingen som känner Bill kan hata honom. Och alla de som är för idiotiska för att vilja lära känna honom, som valsar runt med sina förutfattade meningar livet igenom, kan ta och dra åt… någonstans.
”Bill…” viskar jag för andra gången den här morgonen. Men om jag förväntade mig ett svar förra gången, så gör jag inte det nu. Vill bara höra min egen röst. Vill höra Bills namn, och på så vis kanske få lite tröst. Men det vette fan om jag lyckas med. Nej, jag känner mig nog bara mer hopplös, längtar bara mer efter honom nu. Fan.
Fortfarande på ren impuls, sticker jag handen i byxfickan och drar fram mobilen. Fingrarna hittar de rätta knapparna av sig själva, trycker långsamt in Bills nummer. Jag rycker till då ett pipande ljud hörs alldeles bakom mig, och snurrar häftigt runt. Och där ligger den, Bills mobil. Jag går sakta fram och böjer mig ner, plockar upp den svarta telefonen och kramar den hårt i handen.
Ett oidentifierbart ljud bakom mig får mig att återigen rycka till. Sakta, fylld av onda föraningar vänder jag mig om. Jag stelnar till och spärrar upp ögonen, om det är av förvåning, chock, skräck eller något annat, vet jag inte, och jag får inte tid att tänka över saken heller.
”Tom? Är du Tom Kaulitz?”, mannen som står bara någon meter bort, har en hes, obehaglig röst, och alldeles döda svarta ögon, under en uppfälld huva till en rock som är otroligt lik den som Bill brukar använda. Men vänta… hade han inte på sig rocken igår? Igår när… när han försvann!?
”Ja, jag är Tom Kaulitz”. Jag vet inte varför jag säger det, eftersom det förmodligen är otroligt dumt. Jag har ju redan konstaterat att något är fel, ändå avslöjar jag mitt namn! Hur jävla dum får man bli egentligen?
”Bra” väser han, och innan jag hinner reagera kastar han sig fram mot mig. Jag skriker till och vacklar baklänges, i ett senkommet försök att komma bort från honom, men han är för snabb. En hård spark träffar mig i magen, och all luft går ur mig. Jag viker mig dubbel och kippar efter luft, vilket gör mig till en ännu lättare måltavla. Ett slag träffar mig i bakhuvudet, och jag faller ihop till en liten hjälplös hög. Och plötsligt ser jag Bills ansikte framför mig, och om det är verkligt eller bara min hjärna som spelar mig ett spratt vet jag inte. Men det viktigaste är att den synen, synen av min älskade bror får mig att känna mig lycklig. Jag hinner vara lycklig i högst ett ögonblick, innan en grov svart stövel kommer farande och träffar mig hårt över munnen. Sedan bleknar synen av min bror bort framför mina tomt stirrande ögon, och allting blir svart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 30 mar 08 - 10:52- Betyg:  | guud va bra! du är bäst! ;D
;P | | wtb483 - 20 feb 08 - 14:43 | :O
ehm..
jättebra ? :) | | Solstorm - 9 feb 08 - 12:43 | woops: ahh, shit *prestationsångest* xD
Men jajja, då får du skylla dig själv :P för vill du att hela skiten slutar LYCKLIGT, d.v.s. utan död "vissa personer", så lär du få vänta några år innan nästa kapitel kommer x'D eftersom jag liksom råkar sitta TOTALfast utan inspiration eller fantasi nog att komma på någon bra utväg... x) sry. | | woops - 9 feb 08 - 10:54 | Fan, jag får köra med omvänd psykologi då x'D
DÖDA TVILLINGARNA!
DÖDA DÖDA DÖDA!
DÖDA DÖDA DÖDA DÖDA DÖDA DÖDA DÖDA!
Gör så att det blir jätteolyckligt, för det är det ändå du är bra på. Lyckligt tror jag att du ALDRIG skulle klara av att skriva. Så gör som du brukar, det blir bäst så, för vi tror inte att du klarar av att inte döda någon av dem.
(det här var alltså en vink på att du ska tycka tvärtom och besluta dig för att INTE döda dem, fattar du?) | | Solstorm - 8 feb 08 - 19:56 | AHAHHAHAHAHHAHAHA, shit pomfritt (stavas inte så, JAG VET!) jag dööööör xDxDxD
woops, du är.. du är... du... HAHAHAHA xD alltså allvarligt, det är nästan värt att döda nån av/båda tvillingarna bara för att se vilken megaeffekt det kommer ha xD shit, snacka om att det skulle vara kul xD INTE att döda tvillingarna FÖRSTÅS, men att läsa vissa *host* följdkommentarer xDxD hahaha xD
gud, du är rolig du xD
men *harkla sig + ordna till anletsdagen (inte för att någon här kan SE mig, men ändå xD)*
ja, nästa del kommer.. så fort som möjligt, och hur FAN det nu ska gå till, så ska jag försöka lösa detta, helst UTAN att några övernaturliga krafter blir inblandade xD men *host* förvänta er inte för mkt bara xD
<333 | | woops - 8 feb 08 - 18:43 | | Gud, vilken verrückt kommentar. | | woops - 8 feb 08 - 18:41- Betyg: | Förlåter dig INTE (lögn) om du dödar någon av dem! Hur kan du stå ut med dig själv om du dödat en av dessa underbara tvillingar?! Eller ja, låtsastvillingarna då xD
Så jag har en übersmart plan! En jättebra plan! Verkligen! Tycker jag i alla fall! Så lyssna nu och sen skriver du PRECIS som jag säger, okej? OFTA man kan LYSSNA på vad jag SKRIVER - IQ >< I alla fall - min smartaste plan (nyss sagt att jag inte hade någon IQ, så det var nog värre med den saken än jag trodde) (och ÅH, man kan inte SÄGA något man SKRIVER; råkade skriva så igen xD) I ALLA FALL - MIN PLAN! Så här, så här, så här ska det vara! : Tom vaknar (?) och han och Bill träffas vid lite mer medvetande, och så gör du en Harry Potter -grej, att kärleken hindrar all ondska - TOM OCH BILL FÅR SUPERKRAFTER! Eller så får de trollsstavar och så gör de så att "mannen" börjar kräka sniglar... Ah, nu har du TVÅ alternativ. Det första förresten, så ska de slå ned honom och bara mosa ned och gahhahahahahah, mohhahhaa , du vet, och så sticker de i väg (A) för att de älskar varandra så mkt.
Nu gör du som jag säger (MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ÅÅh, inte SÄGER) okej? (A)
Och för att inte glömma det - du skriver GRYMT bra :O Älskar det du skriver (nu var jag på väg att säga älskar DEJ - HAHAHHA, vad PINSAMT).
GAH, förlåt för idiotiskt konstig kommentar, men det var bara för att jag (och en kille i klassen) råkade välta ned en hel sån här plintgrej och jag skrek som en verrückt idiot x'D Så nu vet du det >.< Den gick inte sönder, men den flisade sig lite.
ÅH; vad jag ville komma till : älskar det du skriver, och du skriver mkt bra! (HAHHA; nu vad jag på väg att säga (GAAAH; INTE SÄGA!!!!!!!!!!!!) att du älskar bra x'''D JAHHAHAHAHAH)
FÖRLÅT. | | LisaHoglund - 7 feb 08 - 23:21- Betyg: | | Du äger så jävla mycket på att skriva!!! AAAH, jag dör x) <333 | | Solstorm - 7 feb 08 - 18:08 | heh, ta't lungt hörni, annars dödar jag Bill eller Tom bara för å jävlas xD *hota*
Men aa, vi får se hur det blir^^. Jag har kört fast en aning, så vem vet - i slutändan kanske det blir lättast att döda dem ändå, beklagligar verkligen xD
men okey, ska försöka lösa det på något sätt.. hur det nu ska gå till? x)
tack<33 | | Mangasagan - 7 feb 08 - 17:28- Betyg: | | GAAAAAAAAHW!!! MERA NU MÄNNISkA!!! Du äger!!<3 | | EmelieCarlsson - 7 feb 08 - 17:22- Betyg: | | Gaaah! Om Tom eller Bill dör blir jag arg. :/ Eller nej, inte på riktigt. Eller jo. Eller du fattar xD Vill läsa mer nuuuuu!!!!! <33 | | FortessOfTears - 7 feb 08 - 00:03 | OM DU DÖDAR TOM NU SKA DU ALLT FÅ SE PÅ RUTTNA BANANER! :O
Du kan omöjligt döda honom efter att han var så modig och gick efter Bill, han hittade Bills mobil och allt! Nej!
Lilla söta människa, hur underbart du är skriver blir jag galen om Tom dör, eller BILL! Lever Bill?! Ohmygod!
Sluta skräm mig! Var är dom?!
Eh... vad jag försökte säga med den här kommentaren vad att du skriver underbart och jag vill ha mera <333 | | KleineTomi - 6 feb 08 - 23:36- Betyg: | | OMG!är helt stum! :O fortsätt snart!^^ |
|
|
|
