Ombytta roller (kapitel 23) |
(Sorry att det tog ett tag, men datorn pajade + hade läxa så hann inte sitta efter maten =( Eh, igår alltså xD)
(Denise)
Hennes ljusa skratt klingade högt över sorlet från de andra i kön. När hon först fått veta vart de skulle hade hon varit skeptisk, hur kul skulle det vara, skulle de överhuvudtaget komma fram eller skulle dagen tillbringas med att hon stod och såg på när dem skrev autografer? Men när hon och Gustav, endast förklädd i keps och solglasögon, kom ner hade hon fått en chock. Hon hade trott att de var förklädda på flygplatsen, men nej. Peruk på Bill, och på något sätt försvunna dreadlocks på Tom, linser, inga piercings, och sminkade på något konstigt sätt, vilket gjorde dem helt olika sig själva. Georg var dock lika tråkigt utklädd som Gustav, men hon trodde inte att risken var så stor på dem två. När de åkt till tivolit hade hon förvånats av Bills plötsliga humörförändring, men det var inget mot vad Gustav och Georg verkade vara, han skrattade, log och PRATADE frivilligt. Så hade hon inte sett honom sen den dagen de först träffats, och då hade han till och med varit mer reserverad. Hon kunde inte undgå att få för sig att det var något med henne som gav honom det dåliga humöret, då han fortfarande var kyligare mot henne än de andra. Fast hon intalade sig själv att hon bara var paranoid, de kände trots allt inte varandra.
”Du skulle ha sett Tom,” fnittrade hon, och Bill nickade instämmande, och såg ut att bryta ihop när som helst.
”Helvete att jag missade det,” flinade han. ”Fotade du?” Denise nickade, Tom gav henne en mordisk blick när hon halade upp mobilen ur fickan och bläddrade fram till rätt ställe.
”Här,” sade hon och räckte den till Bill. Alla såg på honom medan hans ögon växte, och brast ut i ett gapskratt.
”Så roligt var det väl inte,” muttrade Tom.
”G…gustav,” fick Bill fram mellan skrattattackerna och Denise insåg att hon visat fel bild.
”Sorry,” kved hon och tittade på Gustav som såg ut att kunna mörda henne när som helst. Men Denise hade glömt mobilen och snart stod Georg och Bill lutade mot varandra och skrattade. Efter vad som kändes som en evighet, och två meter längre fram i kön, hade de slutat skratta.
”Men alltså, läppglans!” sade Georg, vilket fick ALLA att börja skratta, utom Gustav.
”Dom höll fast mig,” sa han bestämt, vilket fick Denise att börja skratta ännu mer.
”Du spelar trummor!” utbrast hon. ”Borde inte du kunna slita dig loss från Honom?” Det blev tyst, och Denise kände oron växa i och med Bills, Georgs och Gustavs oroliga blickar på henne.
”Vad sa du?” frågade Tom hotfullt, och Denise insåg vad hon gjort.
”Eh, jag menade bara att, eh, det är ju ganska jobbigt att spela trummor. Inget personligt, eller så…” pladdrade hon men tystnade när hon såg hur de andra började skratta. ”Va? Vad?”
”Du gick på det!” flinade Tom segervisst, Denise blängde på honom.
”Du ska få igen,” muttrade hon på svenska.
”Va?” hördes i kör från alla fyra.
”Inget,” sade hon med ett leende. De fyra killarna utbytte menande blickar mot varandra, men sade inget. I samma ögonblick upptäckte dem att de stod längst fram i kön, och att det var deras tur. Bills leende drog direkt, men innan han hunnit säga eller göra något hade Tom dragit med honom in i en av vagnarna och satt honom där. Denise följde med Gustav till den bakom, kort därefter startade bergochdalbanan.
/Fem minuter senare/
(Bill)
”Gud, det var ju sjukt kul!” skrattade Denise. Bill själv var ganska blek, men Denises leende fick honom, på något sätt, att må bättre igen. Det hade varit skönt att berätta det för Tom, eller tja, rättare sagt hade ju Tom gissat rätt, och det var som om han kunde vara mer avslappnad i hennes närhet nu. Det han varit mest rädd för hade ju inte varit att Denise skulle få veta, utan Tom, Gustav eller Georg. Nu var en avklarad, och han undrade om han någonsin skulle berätta det för Georg, Gustav var utesluten. Kändes onödigt att förstöra deras relation bara för att han skulle få berätta det. Han såg på henne när hon skrattade, log och skuttade runt med Gustavs hand i sin. Självklart ville han ingenting hellre än att det skulle vara han som gick där och såg på henne, med hennes hand i sin, med ett leende på läpparna, nästan som när man betraktar ett barn man älskar. Och det var väl lite så hon betedde sig nu, som ett barn. Han visste inte hur gammal hon var, men att hon var yngre än Gustav, och han själv för den delen, märktes tydligt. Dem hade gått en bit nu, Bill visste inte riktigt vart de var på väg, bara det inte var till en annan bergochdalbana brydde han sig inte nämnvärt.
”Osså sjöng han FEL!” sade Tom, lite för högt tyckte bill då han insåg att dem pratade om honom.
”Hey, vad pratar ni om?” frågade Bill förolämpat, och möttes av fyra par roade ögon.
”Dig,” sade alla samstämmigt och Bill bara blängde på dem.
(So, pallar inte mer :P Whatever, ni fick en del på den här iaf. Har ju så otroligt (läs: ingen alls) inspiration till Emilia Kaulitz… så vi får se när en ny del kommer!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 7 feb 08 - 07:57- Betyg:  | | Jättebra<3<3<3 MERA!:D | | woops - 6 feb 08 - 21:45 | HAHAHHAHAHAHHAH, satt och skrattade högt här x'D Och som jag säkert har nämnst så skriver du jättebra :)
Är jag typ konstig, men jag ser aldrig dina noveller under novellkategorin och måste gå in på din sida för att hitta dem? Svar: jag är konstig. Då har vi klargjort det.
Men mycket bra novell <3 | | M-424 - 6 feb 08 - 21:13 | | Mycket bra:) <3 | | knowyouhateme - 6 feb 08 - 20:09 | | bra :D väldit kort |
|
|
|
