Drömmar och kärleksbekymmer (del 1) |
Det var morgon, solen hade nyss stigit ovanför horisonten och på gatorna låg snö och slask blandade. Klockan var 6.27, om tre minuter skulle den med ett pip väcka hela familjen. Men nu var bara jag vaken, redan uppe men långt ifrån påklädd. Efter en blick i spegeln uppgav jag ett stön som skulle kunna komma från vargen i de tre små grisarna. Håret stod rakt upp och ögonen var rödkantade. Jag hade gråtit mig till sömns igår, men just nu mådde jag rätt så bra. Jag hade väl fått ur mig tillräckligt med tårar för ett par dagar. Men det hjälpte inte mina ögon, de var fortfarande lika röda. Och håret.. Det finns inte ord för hur jobbigt mitt hår är. Det är lockigt, fluffigt och absolut inte något som jag trivs med på något som helst sätt. Hade jag orkat klippa mig så skulle jag ha rak-permanentat det. Jag har gjort det förut, fast då hade jag en riktigt dålig frisör kan jag ju bara säga. Jag letade fram min plattång som låg under en hög av kläder och satte igång med att försöka få ordning på mitt fluff. Då kom pappa in, han sa hej då och stack sedan till jobbet. Jag hörde hur ytterdörren slog igen efter honom och återgick till hårplattningen. När jag nästan var klar kom mamma in i mitt rum, hon hade äntligen dragit sig ur sängen och gav mig en god morgon-kram. Hon gick ut för att äta frukost och jag drog plattången över de sista lockiga hårstråna. Så, nu var det klart. Dags att sminka sig. Jag plockade fram min neccesär som låg på golvet bredvid min säng och hällde ut innehållet på soffbordet. Jag började med eyeliner, sedan ögonskugga, mascara, foundation, puder och concealer. Snart färdig för frukost, måste bara klä på mig först. Klädvalet var inte speciellt svårt eftersom det inte var speciellt mycket att välja bland. Antingen en grå t-shirt med tryck eller en randig svart- och lilarandig, till en svart tjocktröja med dragkedja. Och självklart svarta jeans till, vad annars? Jag halvsprang till köket och snubblade nästan på min lillebror, Dennis. Han blev sur så klart. Han har inget vidare morgonhumör. Inne i köket satt Helena, min syster, men hon var nästan klar. Jag kollade i kylskåpet.
- Men, har vi ingen fil? Var är filen!? Sa jag lite småsurt. Hon bara ryckte på axlarna.
- Skit samma, sa jag, jag får väl ta macka istället. Fast det ville jag egentligen inte. Jag vet inte varför, men jag mår illa av mjukt bröd på morgnarna, och ibland annars också. Men av någon anledning så går det bättre att äta dem med leverpastej på, och som tur var så hade vi det hemma. Jag tog några tuggor av smörgåsen och märkte sedan hur tyst det var. Ingen i familjen är speciellt pratsam vid den här tiden på morgonen.
- Jag slår på radion, sa jag och gjorde det. Precis då var det ett radioprogram som jag brukade lyssna på rätt ofta, så jag sjöng med i signaturmelodin. Helena log retsamt mot mig och hängde med i en mening men gav sedan upp. Hon lyssnar inte så mycket på radio, i alla fall inte lika mycket som jag. Jag fortsatte äta upp mackan medan jag lyssnade på radion. Min blick fastnade sedan på någon konstig drickyoghurt som stod på bordet. Något nytt konstigt som mamma köpt för att försöka få mig att gå upp i vikt antar jag. Det stod någonting med protein på den och flaskan var rosa. Jag öppnade den för att smaka. “Man måste vidga sina vyer och prova något nytt för att kunna hitta det man gillar mest“, jag mindes ett visdomsord som någon sagt till mig någon gång för länge sedan. Jag öppnade munnen och drack en klunk, i nästa sekund var jag nära att spy. Det var bland det äckligaste jag någonsin smakat. Okey, kanske inte riktigt så äckligt, men som pappa brukar säga: det smakade mindre gott. Jag skruvade på korken och ställde in yoghurten i kylskåpet och påpekade att det var bland det äckligaste som finns på denna jord.
- Jaså, det var synd för den var väldigt billig, svarade mamma med en stressad min i ansiktet.
- Mhmmm.. Grymtade jag, och gick in i mitt rum. Jag la ner alla böcker i min gråa väska. Matte, SO, Engelska. Skit också! Nu har jag ju glömt att göra matteläxan. Jag låg efter med matten rätt mycket. Inte så att jag var speciellt dålig på det, jag orkade bara inte med att göra läxorna. Men det fanns inte någon tid för det. Jag och Helena var tvungna att gå nu om vi inte skulle missa bussen. Jag drog på mig jackan och såg att Helena redan stod och väntade på att jag skulle bli klar.
- Kan du skynda dig? Sa hon stressat.
- Jaja, jag skyndar mig så mycket jag kan.
- I så fall är det här ännu ett bevis för att du är otroligt seg, sa hon surt
- Skit på dig, blev mitt svar, som i de flesta fall då jag inte vet vad jag ska säga.
Vi gick ut genom ytterdörren och jag låste dörren medan Helena gav kaninen mat. Jag bryr mig inte så mycket om den, kommer knappt ihåg vad den heter. Vi skaffade den i somras och eftersom den inte verkade gilla mig så gillade inte jag den. Faktum är att den gillade min kompis Karolina mer än mig, är inte det lite taskigt? Jag är ju trots att dens ägare eller nåt sånt. Fast jag antar att det är rätt åt mig, jag tycker i stort sätt bara att kaniner är tråkiga. Våran kanin är så fet att den knappt kan hoppa, vilket gör den ännu tråkigare. Vad är det för kul med kaniner som bara går runt och käkar gräs?.. Och nu finns det inte ens gräs som den kan äta. Jag har ingen aning om vad den gör egentligen, men jag bryr mig inte heller. Eftersom jag är allergisk mot pälsdjur så har jag aldrig varit någon vidare djurvän. Jag och Helena gick/halkade oss fram på vår väg till bussen. Slasket hade frusit på så nu var gatorna täckta med is av den värsta, halkigaste sorten. Jag tror jag höll på att halka typ 17 gången på hela vägen, och den är inte speciellt lång. När vi väl stod vid busshållplatsen så tog det inte lång tid inne bussen kom. Det var rätt konstig, för när det är snö och halt ute så brukar den alltid vara försenad. Men inte idag, som tur var. Vi klämde oss in. Jag vet inte om det är såhär för alla som åker buss på morgnarna, men vid oss så vill alla verkligen in först, jag också. Man vill ju inte precis bli stående, och helst inte heller sitta bredvid en främling. Men jag kom, för ovanlighetens skull, in bland de första och fick ett ledigt säte med plats för Helena bredvid mig. Vanligtvis brukar jag sitta bredvid Maria, min bästa vän, men hon var inte med på bussen idag. Varför vet jag inte. Helena kom in bland de sista, och när hon satt sig så tog hon fram sin iPod, och vi lyssnade på musik tillsammans. Jag har också en iPod som är likadan som hennes, men jag orkade inte ta fram den. Jag är för lat. Men när Helena gick av, för hon går i en annan skola än jag, så tog jag fram min iPod och började lyssna på lite bättre musik. Helena har helt okey musiksmak, men hon lyssnar mer på Rn’B och jag lyssnar mer på punk och rock. Rise Against - Paper wings började spelas och jag lutade mig belåtet mot bussätet. En av mina favoritlåtar, faktiskt. Det tog kanske 20 minuter och sedan var vi framme vid skolan. Jag gick ur och började gå mot ingången. När jag är kanske 3 meter ifrån glasdörrarna så ser jag en välbekant person därinne. Johan Berggren. Hans ögon möter mina i en blick som får mina ben att kännas som spagetti. Efter två superkorta sekunder vänder han sig och går in i en korridor. Min hjärna står stilla och mitt hjärta klappar, men som av ett under så fortsätter mina ben gå. Jag som trodde att de skulle vikas under mig.
__
Min första novell på länge. Ska jag forstätta?
Kommentera och skriv vad ni tycker är bra och dåligt så lovar jag att bättra mig :P
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | JessicaKarlsson - 6 feb 08 - 18:41- Betyg:  | bra bra bra :)
fortsätt :D |
|
|
|
