30 - Hata är ett starkt ord [TH fic] |
Del trettio – Meningslöst?
(Sofia)
Jag satt på mitt rum och räknade upp de bra och dåliga sakerna som mitt samtal med Gustav hade lett till.
Jag hade blivit sams med honom igen. Bra.
Jag hade gråtit. Dåligt.
Jag hade tänkt, och därmed kanske förändrats lite, och om det ska kategoriseras som bra eller dåligt vet jag faktiskt inte.
Och jag hade lovat det omöjliga. Att be Spretis om ursäkt. Definitivt dåligt.
För det första så skulle hon (okej, han då) aldrig ta emot det, eller ens bry sig om att lyssna på vad jag sa, och för det andra så skulle jag aldrig ens klara av att göra en sån sak.
Gustavs trumslag hördes dovt en bit bort, och plötsligt så ville jag inget hellre än att vara hos honom och bli kramad. Jag ville ha hans armar runt mig. Ville bli värmd av honom, och känna hans andetag i nacken. Höra viskande ord om att jag skulle klara det och att Spretis inte var så farlig som han såg ut. Fast helst ville jag höra att han tyckte Spretis var dum i huvudet, men den drömmen kunde jag lika gärna ge upp. Spretis skulle aldrig vara dum i huvudet i Gustavs ögon, och ville jag ha Gustav, så fick jag nog bita ihop och hålla ut.
Men Gustav ville inte hålla om mig förrän allt hade ordnat sig. Det vill säga aldrig. Allting var totalt meningslöst. Spretis avskydde mig lika mycket som jag avskydde honom. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte. Det var bara så.
Jag suckade och gick fram till min väska som jag genast började rota runt i, på jakt efter en hårborste. Plötsligt kände jag något som kändes som papper.
Jag drog långsamt upp det jag fått tag på, och insåg tillsist att det var tidningen som jag tvinga mamma att betala för på Arlanda flygplats.
”Exklusiv intervju med Tokio Hotel”, stod det på framsidan under bilden på Gustav och hans kompisar. Spretis såg lika patetisk ut som vanligt, med håret på ända och dödskallen på magen. Jag kunde inte låta bli att rysa när jag insåg att det var den människan som Gustav krävde att jag skulle be om förlåtelse. No way. Aldrig. Det skulle inte fungera. Han skulle ändå inte lyssna.
Jag öppnade tidningen och bläddrade fram till intervjun.
Bill, du och Tom har ett starkt band till varandra, stämmer det?
- Ja, absolut. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan tom. Det skulle vara så…
- Tomt, avslutar Tom sin tvillingbrors mening och alla fyra killarna skrattar.
Så, om ni nu allihop skulle ta och sammanfatta Gustav med varsitt ord, vad skulle det bli?
- Gustav… Gustav är, snobbig, säger Tom och vänder sig flinande mot Gustav, som bara himlar med ögonen. Det märks att han är van vid de andra grabbarnas tjafsanden och kommentarer.
- Snobbig, och morgonpigg, tillägger Bill med ett litet skratt.
- Nej, killar. Gustav är generös, oegoistisk och singel, rättar Georg.
- Just det, för oegoistisk och generös är ju verkligen inte samma sak, säger Bill och diskussionen är igång.
Och så mycket längre än så kommer vi inte med denna intervju med det tyska storbandet, Tokio Hotel.
Jag visste ingenting. Jag visste inget om Gustav. Hur kunde jag vara så dömande? Det var ju knappt så att jag kände honom. Det var antagligen så att till och med emosarna i skolan kände honom bättre än mig, och jag var nästan beredd att offra vad som helst för hans skull. Detta stämde inte.
Eller så var det enbart jag som kände honom. jag hade ju ändå lärt känna den ”riktiga” Gustav. Inte Gustav Schäfer… Eller?
Jag reste mig hastigt upp, och visste precis vad jag behövde göra. Jag kunde inte hålla på såhär längre. Jag var ju tvungen att ta reda på mer om killen jag trodde att jag gillade så pass mycket att jag sänkte hela min stolthet. Eller, jag visste det, men hur som helst.
- Anna…? sa jag tyst, och ångrade nästan att jag hade letat mig ner till vardagsrummet. Vad skulle det vara nödvändigt för? Nu var jag ju tvungen att visa min snälla sida, och det var något som jag hade lovat mig själv att inte göra inför min moster. Men, jag var så illa tvungen.
Hon såg upp från tidningen hon suttit och bläddrat i, och gav mig ett av sina fejkade, vänliga leenden, som jag självklart inte stod ut med att se, så jag bet mig hårt i underläppen.
- Ja? sa hon med en så kallad vänlig ton och såg frågande på mig.
- Jo, jag undrar… ni har inte en dator som jag skulle kunna få låna? frågade jag och bet mig själv i läppen. Nu fattade ju Anna att jag hade en bra sida också, jag skulle ju inte vara vänlig mot henne. Jaja, vad gör man inte för kärlek? Eller, kärlek… strunt samma. Jag gjorde det, och det är det jag försöker komma fram till.
- Ja, självklart. Du kan ta den bärbara som står i mitt rum, sa Anna och log ännu större mot mig. Jag nickade och vände mig om för att gå därifrån, men stannade när Annas röst hördes igen.
- Eller nej förresten, jag glömde bort att Gustav lånade den för en stund sen. Men du får säkert låna den av honom.
Jag blundade hårt. Var det bra eller dåligt? Rätt bra, jag skulle få träffa Gustav… men lite pinsamt om han fick reda på varför. Eller egentligen, han var ju känd, varför skulle det vara pinsamt?
Stegen innanför dörren, var sega och tunga, men när den tillsist öppnades stod Gustav där, lika söt som vanligt med håret lite rufsigt och såg förvånat på mig.
- Hej, sa han förvånat.
- Hej, Anna sa att du hade lånat datorn… sa jag lite mer besvärat. Jag kunde inte se på honom i ögonen. Det fick bara mina ben att börja darra, och jag var säker på att i så fall skulle jag ramla ihop i en hög på golvet. Det ville jag inte göra inför honom.
- Ja, visst. Kom in, sa Gustav och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle göra som han sagt. Jag följde efter honom in och såg mycket riktigt datorn stå på sängen.
- Kan jag… öhm, låna den? frågade jag tyst. Gustav nickade.
- Ja, det är klart, sa han.
- Tack, sa jag, tog den med båda händerna och började gå mot dörren igen. Det hade gått snabbt och enkelt. Inga onödiga frågor ställda av Gustav eller prat över huvud taget… kunde han fortfarande vara arg på mig iallafalll?
Nu var jag dum. Jag hade ju inte velat att han skulle prata med mig. Jag kunde ju inte hålla på och vrida det till att det var bra eller dåligt hela dagen. Nu fick jag bestämma mig. Det var… bra att han inte hade pratat mer med mig. Det blev enklare så.
- Sofia? sa han plötsligt. Jag som just hade kommit ut ur rummet stannade upp igen och vände mig mot honom medan jag höll andan.
Snälla inga frågor… bad jag.
- Mm?
- Jag är glad över att du kan tänka dig att snacka med dem… Jag menar, jag trodde faktiskt inte att du skulle gå med på det, sa han och log lyckligt mot mig.
Jag bet ihop tänderna. Var han tvungen att säga det där? Nu gav han mig bara skuldkänslor…
Gustav gick närmre mig och snart stod vi bara några centimeter ifrån varandra.
- Vi kan glömma det här sen, börja om på nytt… sa Gustav i en viskning och strök undan lite av mitt hår som hade fallit ner i mina ögon.
- Mhm… mumlade jag. Jag ville inte att det här skulle hända. Inte nu, när jag ändå inte var säker på någonting. Han gjorde mig bara mer förvirrad av det här. HAN hade ju sagt att han inte ville göra något innan allt hade löst sig. Hade han ångrat sig nu helt plötsligt?
- Det är något med dig, som får mig att må bra. Du gör mig glad, sa Gustav. Han brydde sig tydligen inte om att jag inte svarade honom. Han kom närmre och närmre, och när hans läppar var så nära att hans andetag kittlade mig i ansiktet, kunde jag inte göra annat än att blunda och låta de mötas.
Det var ingen kyss. Ingen riktig. Mer en puss. En sån där töntig sak man gav varandra i lågstadiet och ändå var jätte stolt över när man gick i mellanstadiet. Något man skämdes för att ha som ”första kyss” när man gick i gymnasiet.
Jag drog mig undan. Klarade inte av det där just då. Benen ville bara vika sig under mig och inte låta mig stå där och pussa Gustav. Benen ville inte ha kontakt med honom, och inte hjärnan heller, men hjärtat skrek ut att den ville ha hela Gustav och inte bara hans futtiga små läppar.
Samtidigt kunde någon lika gärna ha stuckit en kniv i mig. Jag skulle aldrig klara av att fixa allting. Det var bara så. Jag skulle bli tvungen att svika Gustav, igen. Och det gjorde så ont att ha den vetskapen så jag ville bara lägga mig ner och dö på fläcken.
- Vi måste… vi måste vänta. Jag måste snacka med Spret… med Bill, sa jag och utan ett enda ord till, vände jag mig om och stegade ut ur rummet. Tårarna brände under ögonlocken, men jag hade ingen aning om varför. Det hade ju inte hänt något mer än att Gustav hade gett mig en puss. Som jag hade avbrutit. So what? Vem brydde sig? Jag borde väl vara glad för det? Det visade ju att han faktiskt gillade mig.
Men ögonen vägrade att vara vettiga, de ville gråta, och de fick som de ville också. Jag orkade inte hålla emot.
Men jag grät inte så värst länge. Redan när jag var tillbaka på mitt rum och hade spolat ansiktet i kallt vatten inne på toaletten, hade det slutat rinna och jag såg bara lite rödgråten ut, men inte mer. Lite smink över det så skulle allt vara bra igen.
Jag tog upp datorn som jag hade fått med mig från Gustav och slog upp Internet. Jag tryckte upp Google och skrev sen med snabba fingrar in bokstäverna som var orsaken till allting. Jag fick in ungefär etthundratjugofyra tusen träffar, så det var bara att börja leta. Jag tryckte upp en av länkarna och en sida med säkert tjugo olika bilder dök upp på skärmen. Över bilderna på den välbekanta figuren, med de välbekanta ögonen stod det med snirkliga bokstäver:
Ich liebe Gustav Schäfer für immer
Nu ska jag äta kära vänner :) tack för hjälpen Annie (prickigthallon) <333
Ni kan ju alltid kommentera, om ni inte har ngt bättre för er... *blinkblink* XD kramar Jamie <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 2 dec 08 - 07:07- Betyg:  | | svArtis<3<3 | | eddra - 28 mar 08 - 15:38- Betyg: | | Älska älska <33 | | foreversacred - 23 mar 08 - 19:38 | | naw du e så duktig den e så bra | | BlodRosen - 13 feb 08 - 20:20- Betyg: | | najjs!^^ | | etsigav - 7 feb 08 - 17:38 | | ähm, jag älskar denna ficen :D:D | | Mp3 - 6 feb 08 - 23:53 | | Myckt bra (men som sagt, jag har mitt ehm engelska prov att *host* plugga till xD ) ås därförfår du inte sdp låmnga kommernterer ^^ :P | | Ifos95 - 6 feb 08 - 19:35 | | Så underbart! | | Solstorm - 5 feb 08 - 20:43- Betyg: | | alltså jag har grymt ont i huvet, så jag orkar inte kommentera motsatsen till onödigt (= nödigt x) ), så jag kan bara säga att jag håller med alla andra kommenterare xD <3 | | JennnyJ - 5 feb 08 - 20:12- Betyg: | Ååååwie! :D
seriöst systra mi, du skriver så så.... åååh! :D :P älskar den här ^^ :D <333JvJ | | woops - 5 feb 08 - 19:33 | | Jävlar, vilken känsla du alltid har :O Gaah, underbart och HAHHA, lilla otäcka Spretis xD Och finaste Gusti (; Sjukt bra i alla fall :) | | tomatface - 5 feb 08 - 19:31- Betyg: | | den är helt jävla superduper bra :) | | M-424 - 5 feb 08 - 19:15- Betyg: | | Det är/var/förblir braaa:D<33 Den blir bara bättre och bättre:)<33 | | FortessOfTears - 5 feb 08 - 19:13 | Din lilla.. SAK! Jag älskar dina beskrivingar och.. allt :) <3
Helt underbart :D <33 Jag blir helt besatt av allt du skriver människa o.O ^^
Gosedjurskramar på dig <3 | | mikaelanystrom - 5 feb 08 - 19:06- Betyg: | Den var jätte bra (SOM ALLTID!) Alltså jag vet inte vad jag ska skriva mer :(
Den är alltid lika bra eller nej, den blir bara bättre och bättre. FAN VA BRA DEN ÄR!:O
Skriv meeer!:D | | prickigthallon - 5 feb 08 - 19:03- Betyg: | HAH, jag har bara franskaläxa att göra, men jag anser detta som något bättre att göra xD
Alltså, jag blir så sjuuukt glad av alla dina små beskrivningar, meningar, ord, liknelser och handling. <33
Helt underbart är det, precis som du<33
Älskar dig, nöten <33 |
|
|
|
