Ombytta roller (kapitel 22) |
(Hmm, får se om det blir lite sorgligare nu :/ Iaf lite mer allvarlig än de förra flummkapitlena xD Får se om slutet kan räddas (datorn kraschade) eller om jag får skriva om det. Iaf är det nog inte JÄTTElång tid kvar till dess :P)
(Tom)
(tyska)
Han VAR orolig, trots att han försökte dölja det. Men, som han valde att uttrycka det, vem FAN hade inte varit orolig om ens tvillingbror gick från glad till deppad hela tiden? På sistone hade det dessutom varit mer åt deppad-hållet, något som INTE var bra, och absolut inte likt Bill, på semester. Så, därför stod han nu utanför Bills rum med handen lyft, som för att knacka. Men han tvekade, och det oroade honom mer än något annat, sen när tvekade han för att snacka med Bill?
”Eh, vill du nåt?” Han ryckte till vid ljudet av Bills röst bakifrån, och vände sig skuldmedvetet om, men han blev snabbt allvarlig igen.
”Ja, måste prata med dig.” Bill såg länge på honom, men ryckte sedan på axlarna och gick förbi Tom, öppnade dörren med hjälp av nyckelkortet, och in i rummet. Tom tvekade ett par sekunder, men följde sedan efter.
”Vad vill du prata om då?” frågade han kort.
”Bill, försök inte. ALLA har märkt det!” Det var inte meningen att låta så arg, men det började faktiskt bli irriterande.
”Vad?”
”DITT HUMÖR!” Nu skrek han nästan.
”Eh, Tom, åtminstone just nu är det Ditt humör som behöver skärpas lite…”
”Kanske, men kan du åtminstone inte berätta för mig vad som är fel?” Det blev tyst, knäpptyst.
”Nej…” mumlade Bill efter ett tag.
”Varför inte?” Tom var förvånad, det hade visserligen gått ett tag, men brukade inte de prata om allt?
”För… jag vet inte,” sade Bill uppgivet. ”Konstigt?”
”Sen när är något för konstigt för att du ska berätta det för mig?”
”Jag vet,” mumlade Bill lågt, och slog ner blicken. ”Men du kommer att tycka att jag är totalt konstig, värre än vanligt, plus att det kommer förstöra allting. Så snälla, låt mig bara vara?” Bill lät så bedjande på rösten att Tom först tänkte göra som han sade, och lämna honom ifred. Men sedan slog det honom vad det var som hänt.
”Du är kär i Denise,” sa han konstaterande, häpet. Rodnaden som steg på Bills kinder var svar nog för honom.
(Gustav)
Han fyllde händerna med iskallt vatten från vattenkranen och kastade upp det i ansiktet, när han upprepat det ett par gånger tog han handduken och torkade av ansiktet. Han visste att Denise satt där ute, fullt medveten om vad som hade hänt, igen. Det var inte det att han inte klarade av det, han var mest bara rädd för att hon skulle gå med på nåt hon inte ville, bara för hans skull. Med en suck öppnade han dörren och gick ut, bara för att mötas av en bekymrad Denise, som dock inte sade något, bara satt och tittade på honom med oroade ögon.
(Usch, orkar inte skriva mer på detta deppiga kapitel, så det får bli en kortis osså en gladare :D Kommentera?)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | knowyouhateme - 5 feb 08 - 20:02 | | bra :D kort men jaja tyckte int de va så deppit | M-424 - 5 feb 08 - 19:21- Betyg:  | | GAAAW mycket braa:D Nu vill jag ha mer! <3 |
|
|
|
