Hemligheter, skådespel & lögner, del 10 |
Fiddeli reste sig upp och började gå runt i rummet. Jag sökte ögonkontakt, men lyckades inte fånga hennes blick.
”Fidde?” upprepade jag och hon satte sig ner på sängkanten.
”Vi gör det!” utbrast hon och jag slog armarna om henne med ett leende. Jag reste mig upp och packade ner mina kläder i min svarta väska. I samma sekund kom Malin in och undrade vad vi höll på med. När jag berättade gapade hon stort.
”Rymma?!” nästan skrek hon och jag slog handen för hennes mun.
”Inte så högt!” sa jag en gnutta irriterat och började bråka med dragkedjan på min väska.
”Oj, förlåt, men menar du allvar? ska du rymma?” frågade hon, denna gången knappt hörbart.
”Ja” sa jag bara kort och la mina armar runt henne och gav henne en stor kram. ”Jag kommer sakna dig Malin” sa jag och snart la hon sina armar runt mig.
”Jag kommer också sakna dig Shane, hoppas du och Fiddeli kan finna lyckan tillsammans” Jag log emot henne och gav henne en lätt puss på kinden, sen fattade jag Fiddes hand och vi begav oss mot uteplatsen.
Vi gick och satte oss på några gråa plaststolar lite längre bort ifrån dem andra, mest för att inte fånga någon onödig uppmärksamhet och jag flackade med blicken längs staketet, letade efter ett hål, en dörr, något som jag kunde ta mig igenom.
”Där!” viskade Fidde och pekade mot ett hål där de planterat några blommar. Jag lös upp när jag insåg att det var nog stort för mig att ta mig igenom.
”Vi ska verkligen göra det!” sa jag glatt och gav henne en lätt puss på pannan. Hon fattade min hand och gav den en lätt tryckning. Jag vände mitt ansikte mot henne så våra näsor nuddade varandras.
”Du är så underbar” sa hon lågt och jag fattade hennes andra hand.
”Nu gör vi det här” viskade jag och gav henne väskan. ”Vi möts vid den där björken sen, okej?” Hon nickade, tog min väska och gick ut den 'vanliga vägen', medan jag tufsade till blommorna och kröp ut igenom det trasiga stängslet. Som tur hade alla på uteplatsen gått in, så ingen hade sett mig. Nöjt sprang jag till björken och gömde mig bakom dem, och efter blott några sekunder kom Fidde.
”Åh Fidde, vi klara det här!” utbrast jag och omfamnade henne. ”Kom!”
Jag visste inte vart vi skulle, bara bort härifrån. Bort ifrån socialens klor, bort ifrån barnhemmets plaststolar och bort ifrån ångestens näste. Våra armar och hjärtan skulle läka, och det skulle de göra tillsammans. Jag höll stolt Fiddes hand i min högra, medan jag höll ett fast grepp runt väskan med min vänstra. Vi begav oss mot busshållsplatsen och skådade alla bussarna som stod där. Skulle vi ta någon? Jag ställde ner väskan och började känna i fickan efter pengar, och fann några hundralappar. Jag följde Fiddes blick, och såg hur hon överblickade hela stationen.
”Vi sticker till Göteborg! Jag har en släktning där vi kan bo hos!” sa hon glatt och jag nickade. Vi gick på bussen och en sur busschafför sa att det skulle kosta 500kronor. Suckande skulle jag precis rota upp mina sista pengar, innan Fidde redan langat fram en femhundring. Vi gick och satte oss längst bak och jag kunde inte låta bli att undra vart hon fått de där pengarna ifrån.
”Det du” sa hon retsamt och lipade åt mig. Jag suckade och la mitt huvud på hennes axel. Hon la snart sitt huvud på mitt och fattade min hand.
”Du är verkligen min prinsessa Shane”
Efter flera timmar vaknade jag till av att bussen gjorde en tvärnitning som fick mig att slå i huvudet i sätet framför.
”aj” sa jag lågt och gnuggade mig i håret. Jag vände blicken mot Fiddeli som lagt sig ner på tre säten. Jag log emot henne, hon sov sött som ett litet barn. Snart krasslade högtalarna till och jag spetsade öronen.
”Då gott folk, var vi strax framme vid Göteborgs terminalen” Jag lutade mig ner över Fidde vilket fick en gubbe som satt lite längre fram att stirra på oss.
”Fidde” viskade jag och kysste henne på kinden. Hon slog sakta upp ögonen och mötte min blick.
”Uh?” sa hon sömndrucket och jag la mitt huvud på hennes bröst.
”Vi är framme” Jag tog hennes händer och hjälpte henne att resa sig upp. Hon kröp närmare mig.
”Jag längtar tills vi ligger i en varm och skön säng tillsammans” sa hon nästan lika sömndrucket som innan och jag kysste hennes huvud.
När vi kommit av bussen tog Fidde upp sin mobil och slog ett nummer, vilket jag antar var till den där släktingen hon pratade om förut.
”Hej morbror Ben!” sa hon glatt. Jag gick och satte mig på en bänk, kände hur ångesten började komma krypande. Jag blev alldeles yr och fick otroligt svårt att andas. När Fidde avslutat samtalet for hon ner på marken och fattade min hand.
”Shane, herregud, hur är det med dig?” Jag försökte få luft och kände paniken som rev och rev. Jag drog upp min ärm och började plötsligt riva upp mina sår, vilket fick dem att börja blöda. Fidde reagerade snabbt och drog fort bort min hand och kramade om mig.
”Scch, Shane, allt ska bli bra nu” Jag hulkade till och kände folks äcklade blickar. ”Shane, det är okej nu, jag är här, allt blir bra, lita på mig”
Efter att ha samlat mig tog vi varandras händer och gick emot spårvagnarna.
”Ben sa att det bara var att vi kom” sa Fidde, mest för att lätta upp stämningen.
”Så bra” sa jag frånvarande och kände mig helt vilsen. All lycka tycktes vara bortblåst? Varför kändes något, som egentligen borde kännas mer än rätt, fel? Varför var jag inte glad över att vara här, med min älskade Fidde? Varför all denna plötsliga ångest? Jag satte mig ner på ett skitigt säte och spårvagnen började åka. Jag lutade mitt huvud mot Fiddes axel och slöt mina ögon. Då började minnena snurra och jag bet mig oroligt i läppen.
”SHANE!” hörde jag någon skrika, vart var jag? Jävla tankar, låt mig vara! Jag slog upp ögonen, andades ut, okejokej, lugn, vi är fortfarande på spårvagnen. Jag gjorde ett nytt försök och slöt ögonen, men minnena vägrade låta mig vara ifred. Jag var hemma hos Henrik igen och jag hörde hur han skrek mitt namn på nytt. Jag låg i min säng och drog täcket över huvudet. Jag visste vad han ville. Snart öppnade han försiktigt min dörr och jag bet mig i läppen. ”shane, du kan inte gömma dig” sa han med äcklig röst och drog undan mitt täcke. Han hade bara kalsonger på sig och jag såg att han hade stånd, vilket fick mig att få kväljningar. Han slängde ner täcket på golvet och började knäppa upp min blus och jag bet mig bara hårdare och hårdare i läppen för att hålla tillbaka tårarna. för om jag började gråta slog han mig. Snart låg jag där naken och han började kyssa och smeka min kropp. '
”Shane?” jag slog panikslaget upp ögonen och mötte Fiddes blick. Hon höjde fundersamt på ena ögonbrynet och tog min hand. ”Vi ska av på nästa” Jag nickade, drog ett djupt andetag och kröp upp i hennes famn. Spårvagnen stannade och vi reste oss upp. Jag såg mig oroligt omkring, det var hyreshus precis överallt. Solen stod som högst på himlen och Fidde mötte min blick. Hon gav min hand en lätt tryckning och jag försökte andas.
Efter en promenad som kändes hur lång som helst, kom vi fram till en stor röd villa med vita knutar.
”Åh Fiddeli!” hörde jag en mansröst säga och jag försökte lokalisera vart ifrån ljudet kom.
”Åh morbror Ben!” Sa Fidde och släppte min hand. Hon sprang in i armarna på en gammal man med grått hår som stod åt alla håll. ”Vad underbart att se dig!” Sa han med ett leende på läpparna och jag som stod lite längre bort visste inte om jag skulle möta hans nyfikna blick eller inte.
”Kom Shane” sa hon lågt och jag gick fram till dem. Fidde fattade min hand och jag tittade förvirrat på Ben. ”Ben, det här är Shane, min flickvän” Sa hon rakt ut och gav mig en kyss på kinden.
”Välkommen” sa han och log emot mig. Han bjöd snart in oss i det gigantiska huset och sa att vi fick ta gästrummet. Fidde nickade och vi begav oss upp.
Jag la mig genast på sängen, utmattat. Fidde la sig bredvid mig och jag kröp upp i hennes famn.
”Jag är så glad över att jag har dig” sa hon och kysste min panna. Jag kände hur svetten rann och jag drog genast av mig min tröja, då jag insåg att såren syntes då. Jag var precis påväg att ta mig den igen då Fidde hindrade mig. ”Det är okej Shane.. Du behöver inte gömma det.. det där för mig” sa hon lågt och svalde. Jag la mig tillrätta igen och kände hur hennes fingertoppar började smeka mina sår. Jag bet mig lite lätt i läppen och kände hur jag äcklade mig själv.
”Shane?” pep Fidde och jag tittade upp, mötte hennes oroliga blick. ”Hur är det?” Jag reste mig upp med en suck och hon la sina armar runt mig.
”Vad håller vi på med egentligen?” sa jag lågt och insåg att verkligheten hade kommit ikapp mig. ”Soc kommer hitta mig, förr eller senare och placera mig långt långt bort ifrån dig och och.. fan” sa jag lågt och kände hur tårarna började rinna. Jag hatade att visa känslor. Fidde mötte min blick igen och såg sorgset på mig.
”Vi fixar det här Shane, jag lovar” sa hon lågt och jag slog bort hennes armar och slet mig ur hennes grepp.
”Hur fan kan du lova mig något sånt? INGEN, och då menar jag INGEN kan lova mig något sånt! Jag vill inte ha massa falska förhoppningar, jag vill inte leva i någon jävla bubbla, i någon jävla fantasi!” Skrek jag, utan att veta varför jag skrek. Det var ju inte Fidde jag var arg på, utan systemet jag var fast i. Fidde såg sårat på mig, och jag bet mig i läppen när jag såg hur hennes ögon tårades.
”Det var inte min idé att du skulle rymma...” sa hon surt och suckade. ”Förlåt om jag förstörde ditt perfekta liv” Hon reste sig upp och jag insåg hur idiotisk jag var.
”Fidde, Fidde, förlåt, det var inte så jag mena” sa jag och försökte greppa hennes hand.
”Låt mig va” sa hon lågt och stängde dörren bakom sig. Jag suckade och la mig försiktigt ner i sängen. Varför höll jag på så här? Ingenting av det som hänt var Fiddes fel, tvärtom, det var hon som stod för lyckan i mitt liv! Så varför behandlade jag henne som hon var boven i det hela dramat? Idiot, tänkte jag för mig själv och blickade ner på mina armar. Fan, vilken idiot jag är.
Efter en lång stund hörde jag hur dörren sakta öppnades. Jag, som tydligen somnat slog försiktigt upp ögonen och in steg Fidde.
”Fidde” sa jag trött och bet mig i läppen. ”Förlåt för förut” Fidde nickade och jag såg tårarna i hennes ögon. Panikslaget såg jag hennes röda armar och bandagen runt dem. ”Söt” sa jag skärrat och satte mig upp. Jag la mina armar runt henne och hon brast ut i gråt.
”Förlåt..” sa hon bara, gång på gång medan jag vaggade henne fram och tillbaka i mina armar.
Vi gick till badrummet där jag hjälpte henne av med dem blodiga bandagen. Hon klädde av sig och satte sig försiktigt ner i badkaret. Jag hade lovat henne att hjälpa henne att tvätta hennes sår och när jag såg hennes nakna kropp såg jag att det inte bara var på armarna som hon hade sår den här gången. Dem var nästan överallt! Jag bet mig hårt i läppen och försökte att inte fråga varför hon förstört sig själv så. Jag satte på vattnet och när det nuddade hennes sår pep hon till.
”För varmt?” sa jag försiktigt och hon nickade med tårar i ögonen. Jag sänkte värmen, men såg hur ont det gjorde för henne ändå.
Efter att ha tvättat hennes sår, hjälpte jag henne upp och lindade in hennes skakande kropp i en handduk. Hon kysste mig på pannan och jag log lite försiktigt mot henne.
”FIDDELI!” Hörde jag Ben ropa ifrån trappan. Fidde suckade och öppnade dörren.
”Ja, morbror?” Svarade hon något tröttsamt.
”Vill ni ha pizza?” Fidde vände sig mot mig och jag nickade glatt, pizza, åh va underbart! Fidde log mot mig.
”Ja tack gärna!” ropade hon till svar och stängde dörren. Hon släppte handduken så den hamnade på golvet och gick sakta emot mig. Jag log upphetsat mot henne och hon log tillbaka.
”Shane, du är mitt allt, vet du det?” Jag slog mina armar om hennes nakna kropp och andades in hennes lukt. Nu kunde inte ångesten som hennes sår gav mig, nå mig. Men så fel jag hade.
Efter maten kände jag hur paniken började komma krypande, och kravla sig emot ytan. Fidde som låg och halvsov på sängen med sina armar runt mig, märkte inte hur jag sakta smög upp och trippade in i badrummet. Efter en stunds rotande i skåpet fann jag ett par rakblad och satte mig försiktigt ner på golvet innan jag gjorde det där hemska igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 7 feb 08 - 20:24- Betyg:  | | jättejätte bra skrivet, mera! :*<3 | | diktskrivaren_ - 7 feb 08 - 16:32- Betyg: | | Jätte, och då menar jag verkligen JÄTTE bra skrivet!<3 | | Mangasagan - 6 feb 08 - 20:36- Betyg: | | Jättebra<3<3<3<33 MERA!!!! | | Knipetimagen - 6 feb 08 - 19:01- Betyg: | FORTSÄTT!!!!!!!!!!!!!!!
GAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!!!
NU!!!!!!!
Skriv när nästa kommer! | | sofiiie - 5 feb 08 - 23:00 | | otroligt bra :) | | gullunge_92 - 5 feb 08 - 22:10- Betyg: | I never find the words^^ <3
mejla gärna vid nästa:) | | linsan92 - 5 feb 08 - 19:38- Betyg: | Man kan läsa allt du skriver om och om igen
utan att man blir less på dom.
Jätte bra skrivet.
Ha en bra dag :) | | prickigthallon - 5 feb 08 - 17:31- Betyg: | | Helt underbart, som vanligt :D | | NotJoyJustSorrow - 5 feb 08 - 16:48- Betyg: | | Den var så spännande, skriv när nästa kommer:) | | engeliin - 5 feb 08 - 16:17 | | Bra :) !! fortsätt | | glasbubblan - 5 feb 08 - 14:36 | ja du, du skriver rent fantastiskt bra!
och det är så mycket kännslor och tankar med,
så att jag bara sitter här och tittar igenom allt igen,
läser den en gång till för att se allt det som jag inte
såg första gången jag läste den..
för det här är en sån novell som man kan läsa
ett tusen gånger och ändå hitta nya saker i!!
bra du, bra bra bra!!! | | Selleberg - 5 feb 08 - 13:53 | Bra novell, men på något sätt känns det som om du inte är frisk från självskadningen
Visst, riktigt frisk kan man aldrig bli
Man kommer alltid ha de där hemska åren i sina hjärna,
men man måste lära sig att kunna sluta med det. Hur svårt det än är så lovar jag,
man kan sluta , bara man försöker tillräckligt mycket.
Och det finns de som inte bara skär sig med rakblad.
Det finns de som skär sig med olika sorters knivar och till och med glas.
Därför är det inte för bra att skriva om sånt här, ut i fall minnena för andra kommer tillbaka.
Det är ju liksom det sista man vill, men ändå tror jag att du behöver skriva av dig.
Det är klart, det behöver vi alla ibland.
Och jag kan inte påstå att jag aldrig gjort det heller, skärt mig alltså
Men man måste vara aktsam i dagens samhälle och se till så att så lite personer som möjligt skär sig.
Annars så kommer inte världen vara lika vacker längre.
Som sagt, bra, men tänk lite på konsekvenserna.
Och om du har en lillasyster eller lillebror'
Försök se till att hon aldrig gör det
Om min storasyster hade sagt det här till mig så kanske jag aldrig börjat
Vem vet, det här kanske kan stoppas, eller så är det redan försent
I alla fall, bra och hoppas du själv slutar om du inte redan slutat.
Det är helt enkelt inte värt det.
Med vänliga hälsningar Sara.. |
|
|
|
