Jag och Alexia ( del 12-13 ) |
D E L 12
Långsammare hade jag nog aldrig gått till skolan. Jag ville inte träffa Lina. Hjärtat dunkade hårt i mitt bröst. Att vara osams med Lina var ibland det värsta jag visste. Hon kunde komma med massa lögner om mej så hela klassen blev emot mej. Egentligen var vi ju inte osams, men man visste aldrig vad som pågick i Linas hjärna. Hon kunde mycket väl komma och säga att det var jag som gjort fel nu. Jag stannade utanför skolan och suckade. Som för att hämta mod långt in i mej. Det kändes som om alla tittade när jag gick förbi. Jag ruskade olustigt på mej och sprang in i klassrummet, och i samma stund som jag klev in tystnade alla och blickarna vändes emot mej. Man behövde inte vara smart för att förstå vad dom pratade om. Alla var där, utom Bea, men det var inget ovanligt.
Man blev förvånad om man inte såg hennes bänk gapa tom.
"Vad tittar ni på?" Jag fick rösten att låta säkrare än vad jag egentligen var, och det var jag glad för.
Mickan, den mest nyfikna varelse jag någonsin träffat öppnade genast munnen.
"Är det sant att du är lesbisk?" Hennes ord kom som en bomb. Nog visste jag att klassen skulle fått reda på det förr eller senare, men det var inte såhär jag tänkt mej att dom skulle få reda på det. Jag stod stum och flackade med blicken. Tillslut landade den på Lina. Hon såg mej rätt in i ögonen, lite för oskyldigt. Jag såg åter på Mickan. För ett ögonblick tvekade jag och funderade på att neka, men då mötte jag Alexias blick. Den blick som gav mej mod, styrka och kärlek. Hon log. Kanske log jag också, jag märkte det inte. Det enda jag märkte var att jag såg på Mickan igen. Jag tog ett djupt andetag.
"Ja, det är sant." Jag sa det högre än vanligt, för att alla skulle höra svaret ordentligt. Tystnaden kunde nästan ha tagits på, innan Mickan åter avbröt den.
"Fan vad coolt." Sa hon drömmande. Förvånat såg jag på henne. Drev hon med mej? Men nej, Jag hade nog aldrig sett henne allvarligare. Jag log och såg på Alexia. Hon log också. Ett leende
som sa mer än tusen ord. Hon var stolt över mej. Utan att jag förstod vad som hände reste hon sej upp och gick rakt fram till mej. Tysta stod vi och såg på varandra. Men sen kunde jag inte hålla mej längre. Jag slöt ögonen och lät våra läppar möta varandra.
D E L 13
Terminen gick och klassen accepterade mitt och Alexias förhållande mer och mer. Mamma och pappa hade också insett att jag faktiskt var lesbisk. Alla utom Lina hade förstått sanningen, och mitt hjärta
skrek av sorg. Min bästa vän sedan dagis. Vi hade aldrig gått skilda vägar. Lina hade flyttat och satt nu brevid Carro. Carro, som täckte ansiktet av smink och som fick busvisslingar av killarna. Carro,
som jag och Lina tillsammans hade hatat. Alexia hade flyttat bak till mej. Just nu var hon min enda tröst. Med henne glömde jag nästan bort att känna saknaden efter Linas vänskap.
Alexia satt brevid mej i min säng med armen om mej. Tungt lutade jag huvudet emot henne. "Kommer hon någonsin att kunna se på mej som en normal människa igen?" Alexia förstod att det var
Lina jag pratade om. Hon drog ut på svaret och jag känd hennes tvekan inför att svara. "Jag vet inte, Sofia, jag vet inte." Viskade hon. Alexia reste på sej och såg ut genom fönstret. Länge stod hon
och bara tittade på regnet som slog som pisksnärtar emot rutan. Det var som om hon ville säga något, men inte visste vart hon skulle börja.
"Alexia.." Sa jag tyst. Hon vred på huvudet och lät sin blick möta min. Fortfarande blev jag knäsvag så fort hon fångade min blick. Hon öppnade munnen för att tala men stängde den igen. Hon tog ett djupt andetag som för att hämta andan.
"Jag hade en kompis.. " Började hon tveksamt.
"Hanna heter hon. Vi har känt varandra sedan vi var två år gamla, gick i samma klass precis som du och Lina." Jag nickade och svalde, men sa inget. Jag ville inte avbryta henne. Alexia la blicken på fönstret igen.
"Vi gjorde allt tillsammans och man såg aldrig den ena utan den andra. Det var hon som fick mej inse att jag var lesbisk." Hon tystnade igen. "Hur..?" frågade jag försiktigt.
Alexia såg på mej igen. "Jag blev kär." Hon slöt ögonen och suckade. "Jag blev kär i Hanna. Jag ville så gärna berätta för henne, men samtidigt så var det så svårt. Tillslut berättade jag och.." Alexia
sa inget mer. Tårarna rann från hennes vackra ansikte. Jag sa inget. Jag förstod vad som hänt. Sakta gick jag fram till henne och kramade försiktigt om henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 4 feb 08 - 17:33- Betyg:  | | Jättebra<3 MERA!!<3:) |
|
|
|
