Jag och Alexia ( del 10-11 ) |
D E L 10
Tystnaden som la sej emellan mej och Lina kunde tagits på. Jag flackade nervöst med blicken och Lina harklade sej lätt.
"Är du.. jag menar.. är ni.. ihop..?" Sa Lina sen efter en evighetslång tystnad. Hon drog nervöst handen genom håret och såg på mej. Utan att möta hennes blick nickade jag. Sakta, som om det var ett stort fel att jag var som ja var. Lina svalde och jag visste att hon febrilt letade efter ord att utrycka sej med. Men tillslut öppnade jag munnen.
"Lina, jag är lesbisk." Det kändes så overkligt på något sätt. Lättnaden över att äntligen ha sagt det till någon var så stor att jag nästan började gråta. Var det inte svårare än så att uttala orden? Det var nästan så jag blev irriterad över mej själv att jag inte sagt det tidigare. Jag såg på Lina, som stum stod och såg på mej som om jag kom från en annan planet, innan jag vände mej om för att gå. Då jag inte hörde Linas fotsteg springa ikapp mej sköljde besvikelsen över mej som en kall våg. Vad gjorde mej annorlunda genom att jag berättat vem jag var kär i? Jag blinkade irriterat bort en tår.
Glädjen över att ha berättat för Lina var som bortblåst.
Jag damp ner i vardagsrumssoffan hemma och zappade frånvarande mellan kanalerna. Nyheter, en brottsling som flydde för livet när han mördat två barn, lejon som parade sej, barnprogram. Jag suckade och stängde av igen. Jag la mej på rygg och såg upp i taket. Varför skulle allt vara så svårt? Kunde jag bara inte få leva mitt liv och alla andra sitt utan att någon lade sej i och sa att man gjorde fel?
Det välbekanta knarrandet från ytterdörren hördes och mammas röst ekade i huset.
"Hallå?!" Jag suckade och svarade hennes hälsning.
"Hej mamma." Mamma kom genast in i vardagsrummet.
"Varför ligger du här?" Hon lät förvånad. Inte så konstigt. Jag låg inte ofta och stirrade upp i taket. Men ändå blev jag irriterad. Det hade väl inte hon med att göra?
"För att jag är lesbisk." Sa jag kort, och sekunden senare fattade jag vad jag sagt. Jag såg på mamma. Kunde ögon växa så var det precis det hennes gjorde.
"V..vad sa du..?" Frågade hon tyst. Jag suckade.
"Jag är lesbisk! Du vet, när en tjej är kär i en annan tjej!" Mamma stod stum och skakade sakta på huvudet. Flera gånger öppnade hon munnen för att tala, men stängde den igen. Men sen var det som om hon fick fram orden. Hon log vagt.
"Men lilla Sofia.. D.. det måste vara ett misstag.. En övergång.. alla kan känna så i tonåren.." Sa hon prövande, som om hon försökte övertala sig själv att hon hört fel. Jag suckade och himlade med ögonen. Varför hade alla så svårt att förstå?
"Nej mamma, det är ingen övergång av något slag. Du får nog acceptera att din dotter är - och alltid kommer att vara, lesbisk." Mamma sa inget mer, men jag hörde att hon gick iväg, och ögonblicket senare hörde jag att hon grät ifrån sovrummet.
D E L 11
Mina ben skyndade snabbt framåt på den regniga gatan. Inte en minut till kunde jag stanna hemma. Mamma grät och när pappa kommit hem hade mamma berättat för honom vad jag sagt. Pappa hade väl inte reagerat som mamma, men självklart hade även han fått en chock. Tårarna tryckte på i ögonvrån på mig, och jag lät dom rinna. Kunde jag bara inte få vara den jag var? Vara lycklig för att någon älskade mej? Ilsket sparkade jag till en sten. Naturligtvis missade jag så den bara flög någon meter. Jag suckade. Varför skulle jag lyckas med något?
Jag brydde mej inte om vart jag gick. Vad spelade det för roll? Ingen brydde sej i alla fall. Förvånelsen var stor när jag såg upp och såg vart jag hamnat. Jag hade kommit tillbaka till den plats Alexia visat mej här om dagen. Jag kunde inte låta bli att le mitt i gråten. Jag satte mej på stenen och vilade huvudet i händerna. Tankarna for runt runt i mitt huvud. Så här skulle mitt liv se ut i all framtid. Folk skulle förstå att jag var lesbisk och rygga tillbaka. Precis som om jag var besatt av ett obotligt virus.
"Jag kände på mig att du var här" Jag for hastigt runt. Där stod Alexia. Jag vände bort huvudet igen och torkade tårarna så gott det gick. Hon av alla behövde inte se mej böla som en femåring. Hon satte sig försiktigt brevid mej.
"Skrämde jag dej?" Hon log sitt vackra leende och tog min hand. Självklart fick hon syn på mina rödgråtna ögon. Leendet försvann och ersattes av en bekymrad min.
"Gråter du, Sofia?" Hon såg mej oroligt in i ögonen. Jag vek undan med blicken och suckade.
"Hur var det för dej..? Jag menar.. när du kom ut med att du.. var lesbisk.. Hur tog folk det?" Frågade jag och låtsade knyta om skon för att slippa se in i hennes blick. På något sätt var det jobbigt att göra det. Alexia blev tyst en lång stund. Kanske funderade hon, kanske ville hon inte berätta. Tillslut såg jag på henne, och det fick henne att svara.
"Den första tiden.. Det var.. hemskt. Mamma skrek och sa att jag var äcklig. Jag var onormal och tänk vad hon skulle skämmas! Vad skulle hon säga till alla? Pappa hade dragit redan då, så han vet fortfarande inte. Men min bästa kompis.. " Alexias ögon fylldes med tårar.
"Hon kunde verkligen inte acceptera att jag inte gillade killar och.. hon sa upp kontakten med mej. Jag saknar henne fortfarande.." Jag lutade tungt huvudet emot hennes axel och smekte henne över kinden. Det var en ynklig tröst, men kanske var den bättre än ingenting. En klump hade bildats i min mage vid hennes ord. Tänk om inte Lina heller kunde acceptera mej?
"Men mamma lärde sej tillslut att jag inte blev annorlunda för att jag gillade tjejer, och relationen mellan oss är lika bra som den var förut." Alexia tröck min hand och jag tröck tillbaka.
Jag slöt ögonen.
"Vi har i alla fall varandra." Viskade jag.
"Ja." Svarade Alexia. "Vi har i alla fall varandra."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | mii - 4 feb 08 - 16:41 | | jätte bra :) du har jätte flytande berättar stil^^ | Mangasagan - 4 feb 08 - 16:25- Betyg:  | | Gud vad bra<3 MERA!!<3 |
|
|
|
