Jag och Alexia ( del 8-9 ) |
Haha förlåt att jag skriver mej istället för mig osv i den här novellen, vet inte varför det blev så :P men jag pallar inte ändra nu.
D E L 8
Det småduggade när jag stod i parken och väntade. Jag kände mej dum. Nu trodde hon säkert att jag skyndat mej hit för att komma först. Jag sneglade på stora torgklockan. Än så länge var det tio minuter kvar tills Alexia sagt att vi skulle träffas. nervöst pillade jag på mina naglar.
"Sofia!" hörde jag plötsligt en röst. Snabbt vände jag mej om och log emot henne. Hon skrattade när hon kommit ikapp mej och gav mej en puss. Jag sneglade mej snabbt omkring, men ingen tycktes ha märkt det.
"Jag var säker på att jag skulle komma först! Gud vad jag skyndade mej" Sa hon med andan i halsen. Jag skrattade.
"Jag med" Sa jag glatt och med ens kändes allt så säkert. Närheten från igår, när hennes läppar mött mina var med ens tillbaka. Alexia tog min hand och tillsammans gick vi, vart hade jag inte en aning om. Alexia måste sett min nyfikenhet, men det enda hon gjorde var att le emot mej. Jag tröck hennes hand, och hon tröck tillbaka.
"Alexia, vart ska vi..?" Försökte jag, men hon låtsades som om hon inte hörde. Utan gick på med samma hemlighetsfulla min som innan. Snart hade vi kommit ut ur staden om skogen växte sig tätare på båda sidor om oss. Sakta började mitt tålamod försvinna, men just som jag tänkte säga åt henne att stanna gjorde hon det.
Min blick svepte över området och jag drog efter andan. Något vackrare hade jag aldrig tidigare sätt i hela mitt liv. Alexia hade fört upp mej på ett berg. Nedanför bredde åker efter åker ut sej och vid horisontens kant lös solens sista strålar. Jag vågade knappt prata, rädd för att krossa sönder den magiska stämningen.
"Kom.." mumlade Alexia och drog med mej ner på en stock.
"Alexia.. det är... underbart.." viskade jag. Alexia svarade inte. la bara försiktigt huvudet på min axel. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och tveksamt lät jag min hand smeka hennes vackra hår. Alexia vred på huvudet och jag lät våra blickar mötas. Henens bruna ögon fick mej verkligen att drunkna. Hon lät sina fingrar röra vid mitt ansikte. Jag blundade. Så länge som jag fantiserat om det här.. Nu var det sant. Försiktigt lät jag våra läppar nuddas.
Jag vet inte hur länge vi var där, men när jag svävande var påväg hem hade solen för länge sen utbytts emot månen. jag var tveksam på om jag skulle orka upp i morgon, men just nu brydde jag mej inte. Allt jag brydde mej om var henne. Alexia. En ängel mitt bland det mörka. Jag var kär. Riktigt kär.
D E L 9
Morgonen därpå när jag gick till skolan var jag gladare än på länge, men vad jag inte visste var, att den glädjen snart skulle rinna av mig. Redan när jag öppnade skolporten kunde jag ana att något
var annorlunda. Det tisslades i varenda hörn. Sakta gick jag genom korridoren. Kanske inbillade jag mej, eller tystnade dom när jag gick förbi? En våg av obehag for igenom min kropp och jag ökade
på steget. Det var nästan en lättnad att dimpa ner vid bänken och öppna svenskaboken. Jag sneglade på Lina. Hon log tillgjort och såg snabbt ner i sin bok. Jag höjde på ögonbrynen. Lektionen hade inte ens börjat, och Lina var väl inte den som älskade att plugga språkets historia.
"Vad är det med dej?" Fråga jag något irriterat. För ett ögonblick såg det ut som om hon tänkte ignorera mej, men sedan mötte hon min blick.
"Jag har hört att Alexia är lesbisk." Sa hon kort och aningen nervöst. Hjärtat bultade hårt i mitt bröst. Nu skulle det komma. Jag var avslöjad. Jag var fel. Jag var lesbisk. En hård klump låg i halsen. Jag svalde och öppnade munnen flera gånger för att tala.
"Jasså...?" Sa jag tillslut, tillgjort och lågt. Jag harklade mej.
"Hur vet du det?" Lina suckade och pillade på sina naglar.
"Därför att.. Saga frågade varför hon såg så glad ut och hon sa att hon var kär. Snacka att killarna såg snopna ut, varenda en av dom gillar ju henne.." Lina log vagt innan hon fortsatte. "Saga frågade vem den lycklige killen var, men då skrattade bara Alexia och sa att det var en tjej. En speciell tjej.." Jag kunde se att Lina svalde. Mitt i oron kunde jag inte låta bli att känna glädjen spridas i min kropp. Hon var kär, kär i mej! Hon var verkligen det!
Jag tvekade, men ställde sedan frågan.
"Sa hon vem det var..?"
Just som Lina skulle svara klampade Pingvinen in i klassrummet och alla tystnade genast. Han la som vanligt ner sin svarta väska på katedern och sträckte på sej. Som om han var stolt över att än en gång få plåga oss genom en skoldag. Hela lektionen satt jag som på nålar och hela tiden vände sig folk om och såg på mig. Eller inbillade jag mej fortfarande? Jag lät blicken vila i Alexias nacke, för
att slippa allas blickar. Som om hon kunde känna mina glödheta blickar vred hon på huvudet och log emot mej. Det var just det leendet som jag älskade. Det började lite blygt och försiktigt för att
sen lysa upp hela henne. Jag hoppade till när det ringde ut, och skulle just gå ut ur klassrummet när Lina högg tag i min arm. Jag kunde se Alexias ryggtavla försvinna ut ur klassrummet i ögonvrån. Lina lät blicken vila i min. Sorgsen, men ändå full av respekt.
"I dej. Hon sa att det var du."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 4 feb 08 - 16:07- Betyg:  | | Jättebra<3 MERA fort!!<3 | | Flowerless - 4 feb 08 - 16:04 | | ååh, modigt:3 verkligen bra, och lämnar ganska mycket rum för egna tankar. |
|
|
|
