[TH-FF] Out of view - 11 |
EEEEY, känner mig megastolt över att ha lyckats skriva ett HELT kapitel REDAN! :D:D
Läs + kommentera, så blir jag megastolt över er också, ey? ;)
____________________________________
11. - Bill
Tom, det är Toms röst som hörs på andra sidan planket. Jag blir så glad att jag nästan börjar gråta, och ska precis öppna munnen för att ropa tillbaka, då mannen framför mig kastar sig mot mig, tar tag i min arm och drar mig omilt mot sig. Han lägger armen om min hals, med en stor näve hårt för munnen på mig. ”Inte ett ord!” väser han i örat på mig, vilket jag tycker är en otroligt idiotisk och onödig order, eftersom jag inte skulle kunna säga något ens om jag hade velat, eftersom hans hand verkligen gör ett effektivt jobb som talförmågeförstörare.
Och eftersom det nu är omöjligt för mig att ge svar på tal, så nöjer jag mig med att sprattla villt med benen, samtidigt som mina händer flyger upp till ansiktet och desperat börjar slita och dra i hans arm för att försöka få bort handen som hindrar mig från att förenas med min bror. Men det är lönlöst. Jag skulle lika gärna kunna ha stått och boxat på en gammal tjock, djupt rotad ek – mannen rör sig inte ur fläcken för mitt ynkliga kämpande. Han tar bara tag med andra handen om mina handleder, klämmer åt hårt så att jag inte kan röra armarna. Förtvivlat försöker jag frambringa något ljud, vad som helst som kan få Tom att höra mig, men det låter bara som ett otydligt ”mmmm, hmmmm, mmmmmmmh!”, som självklart är för svagt för att höras till andra sidan planket. Återigen får jag lust att sätta mig ner och gråta som ett litet övergivet barn, och den här gången inga glädjetårar, snarare bittra tårar av vanmakt.
Plötsligt hör jag fler röster än Toms i gränden utanför – plågsamt välbekanta och älskade röster. Tom, Gustav och Georg har kommit för att leta efter mig. Och detta faktum får mig bara att känna mig ännu hjälplösare. Så nära, men ändå så långt bort. Fan, jag måste LOSS!
Villt börjar jag kämpa igen, tar till alla medel jag kan, även om det bara är benen som fortfarande är fria att använda. Jag sparkar och slingrar mig som en mångstyrig boaorm, och lyckas faktiskt få in några rätt bra träffar på hans smalben. Men vad hjälper det att jag så tappert kämpar på, när inget av mina rymningsförsök lyckas? Det är hopplöst, totalt hopplöst.
Och tillslut ger jag upp, står stilla i hans fasta grepp med hängande huvud och flämtar efter luft. Hans hand för min mun gör det svårt att andas, särskilt samtidigt som man kämpar för livet.
Jag hör deras oroliga och undrande röster komma närmare. De verkar befinna sig precis på andra sidan planket. Jag rycker till då Toms brutna röst plötsligt hörs alldeles tydligt. ”Bill!” ropar han, och jag kan höra hur förtvivlad han låter, ja, kan faktiskt känna hans förtvivlan lika tydligt som jag känner min egen. Men mitt namn ekar bara tomt tillbaka från de dystra stenväggarna, obesvarat. Jag vill ju svara, vill ge mig till känna, självklart vill jag det. Men jag kan inte, kan inte, kan inte!
JÄVLA SINNESSJUKA ÄCKEL, SLÄPP MIG! JAG VILL TILL MIN BROR! TOM, TOMI!
Men som jag nog redan sagt några gånger vid det här laget, så är det lönlöst. Jag kan inte göra någonting annat än att förkrossat stå och höra hur min bror blir allt mer förtvivlad och orolig på andra sidan planket. Jag hör hur Gustav och Georg, de pålitliga trogna vännerna, försöker lugna och trösta Tom. Men tyvärr, så hör jag också att deras ord inte når fram. De är helt enkelt inte tillräckligt starka för att rå på bandet mellan mig och Tom – ingenting är förresten starkt nog för att göra det. Jag och Tom är oskiljaktiga, och nu försöker någon idiot sära på oss… HUR KAN MAN GÖRA SÅ!? Tom, jag vill till min Tom, NU!
Allt mer förtvivlad, både över min egen och mina vänners situation, hör jag hur deras röster sakta avlägsnar sig. Jag kan riktigt se för mig hur G och G, nästan omilt, men självklart väl menat, släpar bort Tom medan de meningslöst försöker lugna honom, säga att det säkert inte är någon fara med mig. Det är inte sant. Jag befinner mig förmodligen i mycket större fara än någon av dem, ändå kan jag inte tänka på något annat än dem, på att de sakta försvinner bort, bort, bort från mig, lämnar mig ensam med… det här äcklet! Jag vet ju för fan inte ens vad han heter, eller vad han vill!
Gud, eller Satan om ni så vill, vad har jag här att göra? Varför skulle jag överhuvudtaget komma hit? Breven, ja, självklart. Allt är de där förbannade brevens fel!
”Nej, Bill. Skyll inte ifrån dig på dem. Du hade lika gärna kunnat slänga dem, struntat i att lyda råd från någon sinnesrubbad främling. Du kunde helt enkelt, vilket förmodligen hade varit det normalaste, ha struntat i hela alltet, fortsatt med ditt liv som Bill Kaulitz, som vanligt” viskar en enveten röst inom mig. Men jag vill inte höra, vill inte veta vad jag borde ha gjort, när jag redan insett att jag gjort fel. Intensivt försöker jag ignorera de små svidande sanna orden inom mig, men det är svårt, eftersom det förmodligen är mitt samvete som talar. Har du en aning om hur svårt det är att fly ifrån sig själv och sitt eget samvete?
Skuldkänslor och ånger måste vara något av det värsta man kan känna. Ja, jag tror till och med att sådana extremt psykiska känslor är mycket svårare att stå ut med än sparkar, slag och annan fysisk smärta.
En lång stund efter att rösterna försvunnit står vi kvar i samma position – jag med ryggen tryckt mot honom, med hans arm om min hals och grova näve för min mun, och han som stenhårt tornar upp sig ovanför mig. Eller nja, egentligen är han ju inte SÅ mycket längre än mig. Men hans karisma, eller vad det nu brukar kallas, får honom att verka stor, större. Och min egen, berömt leende Bill Kaulitz-fasad har visst sprungit och gömt sig, lämnat mig ensam, liten och ynklig i jämförelse med mannen som håller fast mig.
Men nu verkar han visst ha försäkrat sig om att de är borta och att kusten är klar, för han släpper plötsligt greppet om mig. Det kommer så oväntat att jag vinglar till då jag plötsligt blir tvungen att stå upp för egen maskin.
”Din bror?” säger mannen i ett halvt frågande, halvt konstaterande tonfall. Jag svarar inte, blänger bara trotsigt på honom till svar. Aldrig, aldrig att jag tänker ge honom några upplysningar. Och aldrig, aldrig att jag överhuvudtaget tänker göra någonting för att underlätta för honom. Äckel.
Men han verkar tolka min tystnad som ett ja trots allt, och nickar långsamt, med vad jag tror är en fundersam min, men det är svårt att avgöra då huvan sveper in hans ansikte i förvillande skuggor.
Jag förstår mig inte på honom. Jag menar, han verkar ju kapabel att både sparka, slå och skada mig fysiskt, och dessutom psykiskt genom att hålla mig borta från Tom. Inte låta mig koma till honom när han var så nära, så nära… Men vad vill han då? Varför ville han ha hit mig? Han måste ju vilja ha någonting av mig. Eller kanske är det MIG han vill ha till något? Men vad, isåfall?
Och vad fan betyder orden i breven: ”Jag vet allt om dig, alltid”? Vad fan vet han om mig? Och HUR kan han isåfall veta? Tänk om det bara är en stor jävla fet bluff alltihop!
Sitter jag fast i den här smeten helt i hela jävla onödan!? Nej. Eller jo, det är klart det är i onödan, men vad jag menar är att jag inte går med på det. Jag står inte ut med tanken på att JAG utsatt mig själv och alla andra för något sådant här – I ONÖDAN!? Det är ju så att man inte vet om man ska skratta eller gråta, kämpa emot eller bara… bara låta det hända?
Eller nej, förresten. Nog för att jag är förvirrad så det räcker och blir över, men en sak vet jag i alla fall: Jag tänker INTE bete mig som en passiv sengångare utan varken hjärna eller handlingsförmåga. Om JAG orsakat den här förjävliga situationen, så ska jag för i helvete reda ut den också!
Exakt hur det ska gå till, vet jag ju nu inte, men det är inte det saken gäller. Saken är den, att det handlar om att kämpa. Inte ge upp, aldrig ge upp.
Handen på hjärtat: Jag tänker inte, ska inte, ska aldrig ge upp förrän jag återförenas med min bror igen. Tom, jag ska kämpa för dig, för mig, för oss. Det kallas Kaulitz-power, och med den ska jag stå ut, för dess skull SKA jag stå ut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | wtb483 - 20 feb 08 - 14:32 | | anow.. så fint bill! jättebra skrivet :D | | FortessOfTears - 6 feb 08 - 00:23 | Försöker du långsamt ta livet av mig? o.O xD
SLÄPP BILL FÖR I BAJSKOTTA! :@
Hm, ja, jag jag försöker säga är att du skriver som en jag vet inte vad och jag totalälskar dina noveller ^__^
ÄLSKAÄLSKAÄLSKA <3333333 | | Solstorm - 4 feb 08 - 21:38 | ah, Kaulitz-power 4-ever ^^ <33
Tack alla<33 :D | LisaHoglund - 4 feb 08 - 18:53- Betyg:  | | MEEEER! <3333 | | M-424 - 4 feb 08 - 18:53- Betyg: | | NAAAw Kaulitz power:'3<3 fortsätt snart!:) | | EmelieCarlsson - 4 feb 08 - 18:02- Betyg: | | Mej vill läsa mera, NU!!! xD <3 | | Solstorm - 4 feb 08 - 17:23 | KleineTomi, jorå, jag står ut ändå, för du skriver bra :D <3
Till alla: tack<3 Har NP imorron, så jag orkar inte skriva mer ikväll, är för nervös xD + har ont i huvet. Så vi får se när nästa del kommer :)
som sagt - tacki<3 | | KleineTomi - 4 feb 08 - 16:22- Betyg: | | haha kaulitz-power!den var bra! jag såg att du kommenterat min FF och jag vet att jag inte har mellanslag där det egentligen borde vara,men det är så här att jag skrivit på word innan och kopierar ganska mycket åt gången, och just därför så måste det få vara så.Jag tycker inte alls att det är kul att du ska störa dig på det, men jag kan inte ändra...Men jag visste däremot inte att man inte brukar ha talestreck och cita-något-tecken när någon talar.Såg bara bra ut tyckte jag! Jag kan tyvärr inte ändra som sagt,men jag ska komma ihåg det när jag skriver något annat!^^Hoppas det går att läsa ändå... | | woops - 4 feb 08 - 16:14- Betyg: | | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH, Kaulitz-power/Kaulitz-kärlek , fyfan vad underbart! <333 | | Tonks - 4 feb 08 - 16:11- Betyg: | | MERA (KLAPPKLAPPKLAPP) MERA (KLAPPKLAPPKLAPP) :D:D:D Kraamar Evve<3 | | Mangasagan - 4 feb 08 - 15:20- Betyg: | | GAAAAHW!! Sjukt bra<3<3<33 MERA!"!!!<3 |
|
|
|
