[TH-FF] Out of view - 10 |
Nästa del dårå ^_^, läs + kommentera så blir jag gladigast :D <3
____________________________________
10. – Bill
Slaget träffar mig över käken, och mobilen flyger ur min hand. Jag känner blodsmak i munnen och hela käken ömmar smärtsamt, men jag har inte tid att bry mig om det. Det enda jag är intresserad av, är att lyckas få tillbaka mobilen, få tillbaka min ynka kontakt med Tom, och kanske på så vis kunna skaffa hjälp. Men en grov känga sparkar undan den svarta telefonen, långt utom räckhåll för mina famlande händer. ”Nej, Tom! Nej!” kvider jag och försöker kravla efter den, men en hård spark i magen hindrar mig. Jag skriker till, både av smärta, chock och vanmakt, och kryper ihop med armarna pressade mot magen.
”Du hörde visst inte riktigt vad jag precis sa till dig, Bill? Eller förstod du det inte?” den hesa mansrösten, som låter som den tillhör en livslång kedjerökare, är lågmäld och len, men ändå får man en känsla av att dess lugn döljer en växande vrede. Jag svarar inte, ligger bara kvar på sidan på de hårda stenplattorna, med ögonen hårt slutna. Tom var ju min sista chans, och det enda jag förmodligen lyckades göra, var att få honom orolig i onödan. Idiot!
Nu vet han ATT jag behöver hans hjälp, att NÅGOT har hänt, eller snarare händer, men han vet inte VAD, och inte VART han ska leta för att kunna hjälpa mig. Toppen, verkligen toppen!
”Bill, lille vän, jag pratar med dig, hör du det? Eller är du för dum för att förstå det också?” viskar rösten lent ovanför mig. Jag kan inte hjälpa att jag ryser till, mer av äckel än av skräck eller oro. Får en känsla av att ju snällare och vänligare den här mannen låter, desto mer kan man förvänta sig av motsatsen. Otrevlig typ, minst sagt.
”Och tydligen…” börjar han fundersamt, och trots armarna som jag skyddande håller för magen, träffar ännu en spark mitt mellangärde. ”Tydligen, så är du för dum för att svara också! Eller har du tappat talförmågan, lille Bill? Jag som trodde du ville veta mer, ville ha reda på sanningen? Men tänk, så fel man kan ha” suckar rösten beklagande. Jag vet inte riktigt varför, eller vad som får mig att göra det, men plötsligt sätter jag mig hastigt upp på marken och slår upp ögonen. Jag fäster blicken stint på mannen som står över mig, och öppnar sedan munnen: ”Ja, det vill jag också! Och jag kom hit, som du skrev i brevet – jag gjorde som avtalat. Men DU har inte hållit din del av avtalet, DU har inte berättat någonting för mig!” fräser jag. Hans svarta ögon, som blixtrar fram under den svarta, uppfällda huvan till rocken han har på sig (som förövrigt är väldigt lik min egen), spärras upp av förvåning. Han ser på mig med ungefär samma blick som Tom och Georg gav mig när de såg mig full i … igår? Är det inte längre sen än så? Scheisse, det känns som evigheter sedan.
Men hursomhelst, så måste jag säga att jag känner mig ganska nöjd över mig själv och vilket resultat jag lyckats åstadkomma. Det får mig att känna mig lite mer i överläge, eller åtminstone mer på samma nivå som han. Det känns tillfredställande att se hur han snabbt försöker ordna till anletsdragen efter … chocken? Nej, lite för starkt ord ändå. Men överraskad över min handling blev han då helt klart.
”Nej, Bill, det har du rätt i. Jag har inte berättat någonting. Men vill DU få reda på någonting, så är det också DU som får ta reda på det” säger han långsamt, med ett tonfall som om han talade till en efterbliven. Jag kan inte låta bli att ruska på huvudet åt honom, nästan medlidsamt. ”Undanflykter, kallas det där” fnyser jag torrt, och trots obehaget som kryper innanför huden, så vägrar jag vika undan med blicken från de smala, svarta ögonen. Gud vet vart jag får modet ifrån, men kanske är det bara envishet? Eller rätt och slätt dumhet?
Men saken är den, att jag insett att jag inte får visa mig svag. Har en känsla av att det skulle vara något av det värsta jag kunde göra - att få honom att förstå att han faktiskt får mig att känna mig obehaglig till mods, och liten, ynklig på något sätt. Nej, låtsas jag bara att jag inte är rädd, står på mig och visar att jag minsann också kan bitas, så kanske, KANSKE jag klarar mig helskinnad ur det här (det är förmodligen för mycket begärt, men hoppas kan man ju alltid!).
Som optimisten skulle ha sagt: ”Tro på att du kan lyckas, så gör du det också!”, (och så kan vi ju ignorera det faktum att pessimisten förmodligen skulle säga: ”Tror du på att lyckas, så är du bara övermodig, och misslyckandet blir ännu svårare att ta”).
Det blänker till i de svarta ögonen, och jag hinner inte reagera, hinner inte ens fatta vad som händer. Plötsligt kommer en handskbetäckt, knuten näve farande, och träffar mig hårt mitt i ansiktet. Hela mitt huvud kastas bakåt i ett smärtsamt ryck, och jag känner genom smärtan hur blod börjar rinna från min näsa.
Ett lågt självbelåtet skratt hörs ovanför mig, och hade jag inte varit så upptagen av smärtan, så hade jag förmodligen flugit upp på fötter och slagit tillbaka, suddat ut självbelåtenheten i det där vidriga ansiktet. Men nu lyckas jag bara långsamt sätta mig upp, medan jag försiktigt känner efter med handen i ansiktet, som känns som om det blivit utsatt för en atombombssprängning. Handen blir klibbig av blod, och jag kvider till då jag råkar röra näsan. Kan den vara bruten? Snälla, nej… inte bruten, den får inte vara bruten! Jag är ju Bill Kaulitz, en av Tysklands mest kända och visade killar - jag skulle inte kunna visa mig mer! Herregud, vi skulle måste splittra Tokio Hotel, och jag skulle bli tvungen att stänga in mig för resten av livet, eller kanske tvingas bära någon konstig, exotisk sjal över halva ansiktet, för att dölja katastrofen.
Oj, sorry… jag låter visst lite ytlig och utseendefixerad nu, va? Men faktum är, att jag faktiskt är en aning utseendefixerad. Eller åtminstone så betyder det mycket för mig, om inte att andra gillar mitt utseende, så att jag själv trivs med det.
Men scheisse! Hur kan jag sitta här och tänka på på något sådant, när jag kanske inte ens lyckas ta mig levande ur det här? Skärpning, Bill!
Jag sträcker lite på mig där jag sitter på marken, harklar mig och spottar demonstrativt ut en munfull näsblod som runnit ner i munnen på mig. ”Ville du ha hit mig för att döda mig, så vad fan väntar du på? Slå ihjäl mig då!” spottar jag fram och ser trotsigt upp på honom. Något av belåtenheten verkar gå ur honom, och han lutar sig smått framåt och andas ut i en häftig väsning. Andedräkten träffar mig som en stinkande pust i ansiktet, och jag rynkar på näsan åt stanken, något som gör grymt ont i min stackars näsa.
Men jag sitter still, sitter kvar i samma ställning och väntar på att han ska säga någonting. Men precis när han verkar ha samlat sig tillräckligt för ännu en attack, stelnar han till mitt i en rörelse. Sakta vänder han på huvudet, verkar lyssna i riktning mot grändens mynning. Undrande spetsar jag själv öronen, för att se vad som stört katten i sin lilla lek med bytet. ”Helvete!” muttrar han och vänder sig blixtsnabbt tillbaka mot mig. ”Vad…” börjar jag, men längre hinner jag inte innan han sliter tag i framsidan på min rock och drar upp mig på fötter. ”Nu håller du käften och följer med!” väser han och sticker hotfullt upp ett finger framför ansiktet på mig. Jag svarar inte, men det verkar han inte förvänta sig att jag ska göra heller. Han släpper min rock och tar istället ett stadigt tag om mitt hår, som om han bestämt sig för att det nog är bäst att försäkra sig redan i förväg om att grepp som verkligen skulle göra ont att försöka smita ifrån. Sedan börjar han stega iväg längre in i Steinengränd, med mig stapplande i sidled efter, med huvudet böjt i en konstig vinkel för att undvika att mitt älskade hårs slits loss.
Jag ska erkänna att jag inte riktigt har hunnit fatta vad som händer, men om jag skulle gissa på att någon är på väg hitåt, och att vi därmed måste ”ta skydd”.
Jag tänker inte efter, har knappast tid eller utrymme nog att göra det, utan handlar nog mest på impuls. När han är upptagen med… ja, vad han nu gör? - Står och undersöker planket längst inne i gränden, verkar det som. Vad nu det ska vara bra för? - så knäpper jag hastigt upp den svarta rocken jag har på mig, och när han återigen drar iväg med mig, sliter jag den av mig och låter den falla till marken i gränden. Som sagt, så tänker jag inte efter speciellt mycket, men jag tror att jag gör det för att, på något skumt sätt, lämna spår efter mig. För man vet ju aldrig – kanske Tom, Gustav, Georg, eller kanske någon annan vemsomhelst, kommer förbi här och hittar rocken, någon gång i en avlägsen framtid. Eller nej, så fort som möjligt, får vi väl hoppas.
Det visar sig att återvändgrändsplanket döljer en dörr i högra hörnet. Den är så väl inpassad, så perfekt hopsatt med resten av brädorna, att det är nästintill omöjligt att se att den finns där om man inte vet om dess existens, vilket den här mannen tydligen gör. In genom nödutgången, eller vad det nu ska föreställa, knuffar han mig, och följer sedan efter själv. Snabbt puttar han igen dörren på plats igen, återpassar den som en del av planket, och ställer sig sedan med ryggen mot den och ser ner på mig. Ja, faktiskt – han ser NER på mig. Han är nästan ett huvud längre än mig, vilket borde betyda att han är uppemot två meter lång, och dessutom muskulöst byggd under den svarta rocken och skinnbyxorna.
”Men vad… vad fan!?” morrar han och pekar anklagande på mig, någonstans i midjehöjd. Jag ser lite förvirrat ner på mig själv, men förstår sedan att han måste ha upptäckt att jag inte längre har rocken på mig, utan nu bara en tunn långärmad tröja i något skumt, grå- och svartflammigt mönster.
Han svär en lång ramsa då han inser att jag måste ha lämnat rocken i gränden utanför, och tänker precis öppna den dolda dörren i planket för att skynda ut och utplåna alla spår jag så flitigt lämnat efter mig, då steg och välbekanta röster hörs utanför i gränden. ”Bill? Bill, är du där?”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 28 mar 08 - 16:56- Betyg:  | | jättebra! ska läsa nästa del nu genast! :D | | Solstorm - 4 feb 08 - 21:37 | | tack<3 | | LisaHoglund - 4 feb 08 - 18:47- Betyg: | | MÄSTE LÄSA NÄSTA!!! Så sjukt spännande! | | EmelieCarlsson - 4 feb 08 - 17:51- Betyg: | | superduper überbra! :D <3 | | Solstorm - 4 feb 08 - 09:36- Betyg: | åh, scheisse (är SÅ glad att kunna ett tyskt ord, som dessutom är användbart xD). Blir så glad av era kommentarer, verkligen<3
Vill inte favorisera eller så, men woops - dina kommentarer får mig att le^^.
Tack till alla<3 Ska skriva fortsättning snart, och ja... vi får se hur det går med dödandet *le hemlighetsfullt (+ ganska onskefullt)* xD
<3 | | FortessOfTears - 4 feb 08 - 08:48 | HITTA HONOM DÅ FÖR I HELSIKKE! :O
Alltså, om du dödar Billieboy nu så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Så snällsnällasnälla rädda honom (A)
Du skriver helt underbart och jag vill bara ha mera NUU! xD <333
ÄLSKA <33333 | | Mangasagan - 4 feb 08 - 07:44- Betyg: | MEN GAAAAAAAAAAH MÄNNISKA!!! MEEEEEEEEEEEER!!!!!! omg!! Nu skiver du MERA!!!!!
Så sjukt spännande!! | | KleineTomi - 3 feb 08 - 22:32- Betyg: | | asså jag har sträckläst alla delar å jag vet inte vad jag ska säga!!Shit va bra!! | | LilaCitron - 3 feb 08 - 22:23- Betyg: | | Omg, SPÄNNANDE SOM FAAN , Ah ! MEER FORT SOM ***! , <33333 | | woops - 3 feb 08 - 22:18- Betyg: | GAAAAAH, vet du att du är min absoluta favoritförfattare på dikta?
Förstår inte hur du, gång på gång, får det så SJUKT bra.
Men du, snälla, snälla, snälla, snälla (ah, du har fattat) döda inte Billi eller Toms *blinkblink*
För tänk på att du dödade Tomi i förra novellen och det medförde att jag inte kunde prata med min kompis som ringde, för att jag hade en så stor klump i halsen och jag bara "aah,det är så sorglit och aaah, fan, det är jättesorgligt" och blablabla. Och eftersom vi inte vill att det ska hända igen (håll med!) så tkr jag att de ska överleva (A) |
|
|
|
