Vem vill inte vara någon annan [del 11] |
Ännu en del.
Kanske sisat för helgen, vi får se.
Kommentera gärna
•~~•~~•~~•
Jacob
Han kunde inte fatta att han hade gjort det!
Han hade pratat med Alicias kompis,
Han hade tagit reda på var hon bor,
Eller, han hade inte frågat.
Han hade bara fått veta,
Men ändå,
Han hade gått hem från skolan redan vid lunch.
Och nu stod han utanför hennes dörr.
Han hade till och med ringt på.
Väntade bara på att någon skulle öppna.
Han hörde steg innifrån,
Och plötsligt slog paniken till.
Vad skulle han säga?
Han visste ju inte ens själv varför han var där?!
Han var precis påväg därifrån,
När dörren öppnades.
- Ja?
Det var för sent att fly,
Han var tvungen att komma på något att säga.
- Jo... jag undrar, eller, är Alicia där?
Kvinnan såg till en början förvirrad ut,
Som om hon inte var van vid att folk kom dit och sökte Alicia.
Men vad visste han, hon kanske inte var det heller?
Han visste ju egentligen ingenting om familjen.
Hon granskade honom en stund.
Sedan mjuknade hennes ansiktsuttryck och hon sprack upp i ett stort leende.
- Naturligtvis ska du få träffa henne. Kom in bara så ska jag se var hon håller hus.
Hon steg åt sidan,
Och han gick in.
Följde henne med blicken när hon graciöst trippade fram till en trappa och lågt ropade på flickan.
- Alicia!
Inget svar.
- Alicia gumman? Du har besök.
Inte heller denna gång fick hon något svar.
Han såg på hennes annsiktsuttryck att hon började bli orolig och undrade varför,
Fanns det något där,
Som han inte visste om,
Något allvarligt?
Eller överreagerade hon bara?
- Ett ögonblick bara.
Han nickade kort.
- Du kan gå ut och sätta dig i köket så länge.
Med en gest visade hon vart köket låg och sedan gick hon upp.
Alicia
Hon hade kunnat undvika detta.
Hon hade kunnat svara på moderns tilltalande direkt.
Men hon orkade verkligen inte.
Hon förstod inte meningen.
Inte var det någon som väntade på henne där nere,
Det kunde hon inte tro.
Det kom aldrig hem någon till henne.
Säkerligen var det ett av moderns trix för att få ner henne att umgås med familjen.
Hon kände till dem,
Visste hur det brukade vara.
Det var därför hon inte trott moderns ord från en början.
Men nu stod dom där, och bråkade som vanligt.
Det ovanliga var,
Att även Jacob befann sig där.
Hon kunde inte för allt i världen förstå vad han gjorde där?
Hon var först med att upptäcka honom.
När även modern insåg att han stod och lyssnade, tystnade hon.
Han såg besvärad ut.
Och hon förstod honom.
Han harklade sig.
- Ehh, ursäkta… jag skulle stannat nere men… jaa. Förlåt. Jag tror det är dags att gå.
Jacob
Han var precis på väg ner,
När både Alicia och kvinnan ropade tillbaka honom.
Först vände de sig mot varan,
Häpna över att ha kunnat enas för en gång skull.
Sedan började de gapskratta båda två.
Det började som ett fniss,
Men snart var de i gång båda två.
Jacob kände sig förvirrad,
Visste inte vad han skulle säga,
Eller göra.
Så han hamnade bara att stå där och glo tills de båda lugnat ner sig.
Kvinnan var först med att återgå till sitt proffsiga graciösa jag.
- Nej, Ni får ursäkta mitt uppförande, Jag är förresten Elisabeth, Alicias mor, så oartigt att jag inte pressenterade mig innan.
Hon gick fram mot honom och skakade hand.
Han mumlade fram sitt namn.
Förundrades över Elisabeths storhet.
Kunde denna kvinna verkligen vara Alicias mor?
De som verkade så olika!
Men det var väl därför de hade bråkat med,
De verkade inte komma så bra överens…
- Nåja, nu lär jag gå ner och förbereda för middagen ikväll.
Med de orden gick hon därifrån.
Stegen ekade i trappan.
Nu var de ensamma.
Och han visste fortfarande inte vad han gjorde där.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | JessicaKarlsson - 4 feb 08 - 18:06 | jättejättebra :D
fortsätt och maila :) | | BlackEyeliner - 3 feb 08 - 16:44 | Tackar *buga* :D
Haha, jadå, du ska få meddelande nästa gång det kommer en ny del :P | tjoh - 3 feb 08 - 16:28- Betyg:  | så otroligt bra !!!!! :D:D:D:D::D:D:D:D:D:D:D jag älskar det !
(du vet vad du ska göra ! ;) ) | Selleberg - 3 feb 08 - 16:07- Betyg:  | | Oh, fortsätt? |
|
|
|
