när man måste välja |
När man måste välja.
Det finns inget svårare än att skriva. Inte minst om sådant som man inte vill minnas. Minnas att jag valde fel och att har jag mig själv att skylla. Att bo med ett fyllo som ska föreställa min egen pappa.
Allt var mitt eget fel, eller så var det meningen att det skulle bli så här.
Jag var kanske en av de som gud inte älskade därför gav mig det här livet som jag var rädd för att leva. Mamma älskar mig. Men om pappa gör det, tvivlar jag på. Så som han behandlar mig kan han knappast älska mig. Ändå valde jag honom när de skulle skiljas. Eller valde, det var ju egentligen den förbannade lotten jag drog som avgjorde det eftersom jag inte ville välja själv och såra någon av dom. Mest sårad blev mamma. Besviken på mig och rasande arg på pappa.
Allt hon säger. Blickarna hon ger pappa innan hon går tunga kliv mot dörren som hon slår igen med en smäll. Alla ljud ekar som ett tinnertuss i mina öron, bilderna flimrar framför mina ögon.
Jag slår mig själv i huvudet, blinkar till med ögonen och "vaknar" som om jag befunnit mig i någon sorts frånvarande trans. Jag gråter. Tår efter tår rinner ner för kinden. Mamma brukade alltid trösta mig när jag grät förut. Inte så att hon höll om mig och torkade tårarna med näsduk, men hon piggade alltid upp mig med att spela Uno. Trots jag hatade att spela det så hjälpte det. Nu kan hon inte längre och det är mitt eget fel. Det var mitt fel att hon hade tagit bilen och kört ihjäl sig. Bara för jag valde fel. Jag gör tydligen allting fel numera.
Nu sitter jag på mitt rum och gråter. Låter mina tårar rinna och torka in i kinderna så de känns alldeles kladdiga. Går mot dörren som leder ut till tv-rummet fastän jag vet vad som finns där ute. Det är sådant jag inte vill se. Ändå öppnar jag den och går motvilligt ut där pappa ligger och Zappar mellan olika kanaler framför tv-n. På bordet står en flaska med halv upp drucken sprit.
– Låt bli det där! Säger jag och går fram och rycker åt mig flaskan snabbt.
Pappa tittar på mig som jag vore dum i huvudet och svarar;
- Ge hit den där, annars får du sova på gatan inatt.
Han ser allvarlig ut men jag trodde inte han menade det han sa, så jag går in till köket och häller ut spriten i diskhon, Vänder mig om och hinner knappt blinka innan han slår till mig. Tre gånger.
T tre onda slag av smärta, rädsla och äkta ilska från pappa. Bara för en jävla flaska med sprit. Alkohol hade tydligen blivit mycket viktigare än hans dotter helt plötsligt. Jag frågar han några timmar senare om han vill ha mat som jag har lagat. Svaren från honom är mumlande och otydliga. Det hörs tydligt hur berusad han var. Men jag orkade bara inte bry mig.
Han var inte min pappa. Det han gav mig var inte kärlek. Han slog mig och skyllde mammas död på mig. Och det gjorde han rätt i, för det var mitt fel.
Jag vågade inte gå till skolan heller. Han behandlade mig som spetälska oavsett om jag gick eller inte. Därför stannade jag hemma för jag skämdes över mina blåmärken. Jag funderade många gånger på att ta självmord. Men jag var inte den typen som gav upp. Jag var inte den typen som lät pappa vinna. Skulle inte acceptera de han gjorde för det var bara så oacceptabelt.
En gång när han tänkte slå mig sa jag tufft men så rädd jag någonsin kunnat bli:
- Slå mig då! Slå mig så jag också hamnar i himlen!
Då slutade han. Som om han någon gång fick kontroll över det han gjorde.
Men det fick han aldrig mer sen. Och därför valde jag att lämna honom.
Trots mina 16 år skulle jag göra precis som han bad mig första gången.
Jag skulle sova på gatan. Om jag så skulle dö där. Och det var den enda val jag gjorde rätt.
Solen stiger högt över himlen och skiner in i mina ögon.
Jag rycker till och öppnar de. En svag dimma täcker större delen av gatan där jag har sovit i 3 dagar nu. Först tror jag att det är fel på mina ögon, sen förstår jag att det är dimma. Det syns inte till några människor längs det avlägsna gatslutet. Och det är lika bra. Numera är jag rädd för nästan alla människor, det på grund av pappa. Jag sträcker på mig och känner hur det värker i hela min kropp. Cementväggen jag har sovit mot har varit förskräckande mot min rygg. Känner mig stel som en pinne. Men det var det samma, jag skulle ändå snart vänja mig. Jag ligger kvar lyssnade på fåglarnas kvitter och funderar på att leta mig iväg efter mat. Det var två dagar sedan jag åt sist och magen kurrar som aldrig förr.
Den långa gatan slutade i en korsning som ledde in till västra delen av staden och det var där jag befann mig nu. Mitt i staden på torget stod en farbror och packade upp grönsaker ur en liten lastbil.
Tanken flyger i mitt huvud. Jag småler lurigt för mig själv och funderar på hur jag ska bära mig åt. Farbrorn sitter vid sitt grönsaksstånd länge. Och jag väntar... Länge. Till min stora glädje lämnar han tillslut platsen för en kort stund. Jag skyndar mig fram, plockar åt mig så mycket som får plats under min tröja och springer iväg. Hinner precis komma runt hörnet innan han kom tillbaka.
2 tomater, en gurka, några små morötter och ett salladshuvud var det jag hade fått med mig.
– Mm. Grönsaker…, mums vad gott! Säger jag lite ironiskt till mig själv.
Det var nämligen så att jag hatade grönsaker. Men i detta hungerskede struntade jag i vad jag inte gillade och åt det jag hade.
Dagar går. Utan mat, med mat. Jag tar och tigger och klarar mig bra utan pappa.
Nu var det lördagskväll och mycket folk hängde längs gatorna på stan.
En gubbe i 50 års ålder smyger bakom kröken på en restaurang och tittar med skumma blickar mot mig med en flaska i handen. Jag tänker på pappa. Fast jag inte borde, han är inte värd att tänkas på. Den skumma gubben går mot mig där jag sitter. Jag känner en plötslig rädsla som yr i hela min kropp. Hjärtat pumpar ut blod som för tio personer samtidigt. Han stannar till framför mig, rynkar på näsan, tar en klunk sprit ur flaskan och häver ur sig:
- Nämen vad har vi här då, är det en liten söt tös?
Jag ryser av rädsla. Håret på mina armar krullar sig. Trycker mig tätt intill väggen och svarar inte på vad gubben just frågat.
– Att du inte fryser här ute! Det är ju kallt som en vinter i arktiskt. Säger han och skrattar som en riktig fyllegubbe. Och det är precis vad han är.
Han får inget svar den här gången heller.
– Du behöver inte vara rädd för mig, jag vill dig inget illa, kom följ med mig hem så ska du få något att äta och värma dig.
Hem. Hade han verkligen något hem? Som han såg ut skulle han kunna vara vilken uteliggare som helst. Trots min rädsla tvekar jag inte mycket och följer med honom. Och ett hem hade han.
Han bodde i ett radhus. Hallen var stor och hade Gröna tapeter med guldbårder. Det luktade bullar.
– Vill du ha saft och bullar? Frågar han.
Jag nickar och följer efter honom ut i köket.
Gubben ställer fram ett glas saft och två bullar på köksbordet.
– Jag heter Uno förresten! Sa jag det? Säger han och sätter sig på stolen mitt emot mig.
– Näe. Svarar jag och tänker på mamma. På min och mammas sönderspelade Unokortlek. Den var sönder spelad av tårar. Mina tårar. Jag vet inte om jag fäller en tår. Tappar medvetandet för en kort stund när jag mindes.
Mindes ögonblick då allt var bra och dåligt samtidigt. Nu var allt dåligt.
Jag tog en stor tugga av bullen och en stor klunk saft. Det var gott.
Jag gäspade. Uno log mot mig.
– Gå och ta dig en tupplur du!, Jag ska ändå diska sa han.
Jag går till Unos sovrum och lägger mig i sängen med en filt över mig och somnar. Vaknar inte förrän 3 timmar efter och då med Uno halvnaken slingrades omkring mig. Jag förstod vad som hade hänt. Tur så Lyckades jag rymma ifrån honom som hade tänkt utnyttja mig.
Ännu mer förstod jag när jag spydde en vecka senare. Det jävla äcklet hade till och med gjort mig gravid. Medan jag sov. Och med sömnpiller han blandat i saften. Kunde han inte få något bättre va?
Jag var så fruktansvärt arg på honom. Hade gjort så fel. Att jag följde med den gubben hem. Hur som helst lärde jag mig av mina misstag och beslutade att inte lita på någon annan än mig själv just nu. Jag bestämde mig för att behålla barnet. Jag hade ju ingen annat. Och det kanske var en start på mitt nya liv.
Sommaren närmade sig. Turister från alla världens kanter hördes och syntes på stan dygnet runt.
Jag bestämde mig för att flytta ut till skogen för att få lugn och ro. För att få föda mitt barn i fred.
Runtom skogen fanns det en liten sjö där jag badade mycket. Det svalkande sommarvattnet var härligt att simma i. Intill sjön i en efterlämnad koja som några skolbarn hade byggt bodde jag i, och den fick duga tills bebisen och vintern kom. Veckorna var långa i väntan på henne.
Henne. Jag visste att det skulle bli en flicka. Det kände jag på mig.
Mamma sa alltid att om jag fick en dotter skulle hon bli lika vacker som mig.
Och jag trodde hennes ord, för jag var minst lika vacker som mamma.
Jag hade svårt att räkna dagarna när jag bodde i kojan. Det var mörkt och kallt.
Årstiderna var nog det enda jag höll mest reda på.
Och en kylig höstnatt, födde jag tillslut en liten flicka. En flicka som jag inte helt oväntat döpte efter min vackra mamma. Ylva. Hon hade små blåa ögon, precis som mig. Precis som mamma. Efter ett par dagar med Ylva, började jag nästan hoppas på att vi skulle få en framtid tillsammans. Men jag insåg att det hoppet inte skulle bli verkligt eftersom jag inte vågade mig någon annanstans, och valde att stanna där jag var nu.
Det var december. Vinter. Snö. Och kyrkans Julklockor slog.
Jag låg i min koja som hade täckts av tjocka snötäcken som tidigare bara varit kristall vita snöflingor som jag legat och tittat på. Var frusen och orklös. Jag hade kämpat in i det sista.
Mina fingrar var blåkalla. Jag hade ingen känsel i dom. Inte i hela kroppen hade jag någon känsel. Ylva låg i min famn hopkurad i alla mina kläder. Om jag hade orkat skulle jag ha gått med henne till kyrkan så att någon hittade henne, nu gjorde jag inte det och jag visste inte säkert om någon skulle det. Det enda jag visste säkert var att jag skulle till mamma. Och det var nu.
Gud hade just gett mig tecken på att jag var älskad, så jag Kramade Ylvas hand så hårt jag kunde och viskade;
– Du får klara dig själv nu! Och drog mitt sista andetag.
|
| Kommentarer | | Cilises - 15 feb 06 - 05:19 | | Den är fin... |
|
|
|
