Ord skapar bara problem (klar) |
Regnet föll som piskande knivar från den mörkgråa himlen, slängde mörka och dystra skuggor över staden, lät ingen vistas ute utan att låta dem bli påminda om att änglarna grät över deras huvuden. Den gråa figuren smälte passande nog in i detta sorgsna väder, lika grå och dyster som dagen själv, benen gick utan destination, vattnet sögs upp i pojkens skor, gav ifrån sig ett märkligt ljud som dränktes i regnets brus. En vanlig människa skulle ha tagit skydd under ett paraply för att minska mängden av vatten på sitt huvud, men denna person lät sig själv bli dränkt i den pinande blötan.
Jackans material var inte skapt för att tåla vad som helst som träffade den, men tillräckligt för att skydda pojkens överkropp från vattnet utanför, men den bitande kylan återstod. För att vara i slutet av sommaren var det kallt och mycket regnigt, visst hade han inget problem med detta, han hade ju gått ut frivilligt denna dag för att få bort smärtan som tyngde hans axlar.
De mjukt gråa ögonen föll mot en byggnad längre fram, ett hus han så väl kände igen och han stannade upp, tittade på det med en orörlig min. Barndomsminnen föll mot honom ännu en gång, ansiktena på människor som en gång varit hans familj föll in i tankarna, slog och sparkade honom, ville riva hans hjärta i tusen bitar, strimla honom, men smärta var något han levt med så gott som hela hans liv, eller de 15år han levt i alla fall.
Bara några få steg, sedan stod han där, tog på den hårda fasaden som skapade väggarna till detta maffiga hus. Endast det räckte för att få minnena att skvalpa runt i blodiga floder inuti honom. Näven knöts och hårt slogs den in i väggen, en hand lades mot hans panna, små, små ord trängde sig upp, viskade att det skulle gå bra till slut, samtidigt låg känslan av ett smärtande hjärta kvar i matstrupen.
Tyst rundade han hörnet, tittade på ytterdörren, håret föll över hans ögon, huvudet sänktes och han bet sig lätt i underläppen, varför skulle han minnas detta?
Som det barn han än gång var började han gå mot trapporna, fem trappsteg sedan skulle han stå på den lilla avsatsen, öppna dörren till ett nu dött hus. Hans kropp började lugna sig, han kunde känna hur det istället blev allt för lätt och med ens slog känslorna om, slog på knappen där rädsla stod med stora bokstäver. Medens började han stanna upp, vända på klacken och gå från detta ställe av död och sorg, blod och hat, alla känslor han en gång känt i detta hus.
Nu lämnade han det igen.
Att kliva in till musikskolan iförd dyngblöta kläder kanske inte är det bästa att göra, men han hade ingen som kunde köra honom till aktiviteter, ingen förälder, inga morföräldrar eller farföräldrar, inte ens moster eller farbror, han stod själv. Visserligen fanns ju fadern, men denna hemska människa hade försatts i en minnesförlust, liggandes på sjukhus och anhållen för mord på flera personer och även kidnappning. Diskret rynkades pojkens näsa, visade några få väck i det bleka ansiktet, om det varit likt honom skulle han ha räckt ut tungan och svurit över denna man, istället slängde han minnena åt sidan snabbt. Han tog av sig den våta jackan, hängde den för sig, längre bort från de torra plaggen för att inte lämna dem att bli fuktiga.
”Men pojk, Vad har du gjort?! Badat?!” den där välkända stämman igen, han kunde direkt få fram personens namn, ålder och rang, även yrke och livsstil innan han vände sig mot denne lärare. Han hade redan byggt upp ett rykte av att aldrig prata eller visa känslor, det visste läraren så denne sa inget mer, drog honom istället in i ett omklädningsrum och slängde in torra kläder, säkerligen kvarglömda kläder som aldrig blivit hämtade. Han gillade inte lukten i detta rum, han kunde inte sätta fingret på vad det var, men han ville definitivt inte vara kvar där längre än nödvändigt. Hans steg traskade sin väg till toaletten där han kunde låsa om sig, där luktade det inte heller så gott och denna gång rynkade han på näsan igen. Han drog av sig sin tröja, tog av byxor, skor och strumpor bara för att slippa förkylning, annars skulle han inte lidit så mycket av att sitta i blöta kläder och framföra sina stycken på tvärflöjt. Vid andra tankar skulle han aldrig få tillåtelse att träda in i musiksalen med de plaggen om de blivit blöta.
En liten suckning undslapp hans annars slutna läppar medan de nya byxorna drogs på, tack och lov att de var långa och stora, han föredrog ju det framför perfekt passform, han ville dölja sin kropp för omvärlden så mycket som möjligt, dels hjälptes det av bandage som dolde nästan varje kroppsdel.
I spegeln tittade han ned på sitt bröst, såg på ärren som prydde det, såg på ärren som skulle stanna på hans kropp i evigheter, lika så alla andra ärr som prydde varje liten kroppsdel på hans kropp, vad som klarat sig var dock händer, ansikte och fötter.
Hans högra hand placerades på det största ärret, det som var 8cm brett på en del ställen, följde det från hans vänstra axel, över bröstkorgen, ned över magen och till dess slut, midjan. Kände den knottriga och lite slemmiga ytan, mjukt och kallt, han var så van att känna sin hud som detta material. Hur kunde en fader göra så mot sin egen son? Han hade fått höra många ord, monster, värdelös, ful, alla fula ord han hört i sitt liv hade kommit från en och samma man, mannen som bar namnet Kyle, Kyle som också var känd som en mycket framgångsrik man och mycket rik, denna man var hans far.
Han roffade åt sig den stora polotröjan, drog den över huvudet, kände det mjuka materialet mot sin skadade kropp, lade händerna på sitt bröst och såg ned, han hatade sig själv för att han blivit född, hatade förmågan han fått, hatade allt med sig själv.
När han kom ut från det kalla och hårda omklädningsrummet hade läraren visst bestämt sig för att göra honom sällskap till lektionen. Han själv gick inte i skolan, men han gick till musikskolan tre gånger i veckan för att lära sig mer om musikens språk så att han kanske skulle kunna tala genom ett annat alternativ.
”Jag ser att de passade” sade läraren då dörren stängdes efter pojken, ja, han må vara 15år, men vem har sakta att han inte var som en liten pojke? Hans längd låg runt 1.70, han vägde några kilo för lite än vad han borde göra, han var egentligen en stor pojke, samtidigt låg oskyldighet över pojken och ingen skulle vilja komma på tanken att slå honom egentligen.
”kom nu så går vi” medan denna mening sades lade läraren en hand på pojkens rygg, vilket denna pojk svarade med att hoppa åt sidan, diskret dock, som om han bara flyttat sig normalt undan från denna person. Han hatade att bli rörd på rygg, nacke och bröst, det var något som drog minnen tillbaks då fadern slängt iväg honom, sparkat på honom, slagit på honom för inget skäl alls.
Läraren tittade ned på honom, gav honom en undrande blick, drog tillbaks handen, som om denne person själv blivit skrämd, som om denne var rädd att förlora sin hand, som om pojken skulle hugga honom vilken sekund som helst.
”Ursäkta om jag gjorde något fel” sa denne, log nervöst och visste att ingen blick skulle komma mot honom, inget svar eller liknande från pojken bredvid. Men pojken svarade faktiskt lite genom att sakta in, stanna upp och titta ned i golvet, ta några få djupa andetag innan han började gå igen, gick förbi läraren, ökade så att han undslapp dennes sällskap, han var en ensam varg, så enkelt var det, dock kunde han inte tolka sig själv som en.
Elevernas blickar föll på honom smått, bara kolla vem han var, om de skulle sluta prata eller om de kunde fortsätta en stund till, vilket nu resulterade i att de återgick till sina konversioner. Han tog sina steg längst bort, öppnade ett skåp som stod i hörnet och plockade fram tvärflöjten han älskade så mycket, tittade på den kolsvarta ytan, den var så annorlunda i jämn förelse med andra liknande blåsinstrument. Så slöt han skåpet igen, vände på sig och gick till sin plats, slog sig ned som vanligt, dolde sin mun i munktröjan, väntade på att läraren skulle komma in för att starta upp lektionen. Om hans mor fortfarande varit vid livet skulle hon ha varit mycket stolt, det visste han, systern skulle visa lika mycket glädje hon som bara skrattade glatt då han visat sin talang att spela på en vanlig flöjt. Hans far däremot skulle ha slagit honom gul och blå, skrika och gorma fram fula och kränkande ord, han rös av bara tanken av denna man.
”Så, ska vi börja då?” Hördes den där stämman igen, han lyfte inte ens huvudet för att se på denna, tittade endast på tvärflöjten han höll i sina händer, hans egna. Läraren förklarade vad som skulle tränas under dagen, tydligen testning av alla instrumenten som fanns på skolan, dock kunde man ju inte tvinga honom att göra något av dessa, han ville bara lära sig mer av tvärflöjten och utveckla sin förmåga, vilket också betydde att han skulle få lära ut något idag för dom som ville ha undervisning i hans instrument.
”Förlåt för att jag är sen!” En lätt knyckning på huvudet fick honom att vända sig mot rösten, titta diskret på denne person som mer eller mindre alltid kom sent och han visste direkt vem detta var, hur skulle han kunna glömma?
”Cyrille, det var inte första gången” sa läraren surt, gjorde en snabb gest att han skulle slå sig ned, viket denna snabbt gjorde. Han ville inte synas för denna person, ville bara gömma sig för evigt men samtidigt kunna se denna person helst varje dag, Cyrille var speciell i hans ögon. Kanske inte så underligt om man kunde veta hans bakgrund, hur han varit tvungen att tortera folk, kontrollera dom, döda dem, ja, hans far var hemsk, hade dödat sin egna fru, sin egna dotter, kidnappat Cyrille som liten, dödat dennes syster, och allt var tack vare honom. Försiktigt vände han bort blicken, drog sig tillbaks för att lyssna till lektionen innan folk började gå till instrument de ville prova på.
”Du kan ju gå till Samuel” Han lyfte på huvudet, tittade på läraren som visade med en hand för Cyrille vart denna skulle gå, vilket han fruktade för, visst hade han lyssnat på Cyrille när denna pratade med honom, hade varit glad för detta, för att denna person inte mindes honom, men rädslan för att minnena skulle dra sig tillbaks och slå till fick honom att vara orolig vid varje liten tid han var med Cyrille.
Pojken slog sig ned, lyfte sin panflöjt, tittade in i hans ögon med sina mystiskt gröna.
”Hej igen Samuel, ska vi börja?” sa denna, log mot honom, lade panflöjten mot sina läppar och började blåas, skapa mystiska och djupa ljud som Samuel direkt fattade tycke för, lyfte försiktigt sin tvärflöjt och började spela efter, fick allt att tystna.
Det kanske skulle gå bra ändå.
|
|
|
|
