[TH-FF] Out of view - 9 |
Ey, förlåååt att det dröjt så länge, men jag har haft bajjjjsmycket att göra i (den jävla) skolan. "/
Men, då gengäldar jag detta genom att lägga in en ganska låång del nurå :D
Kräver det inte, men bara så ni vet, så blir jag himla jätteglad för varje ynka kommentar ni ger (A)<33
____________________________________
9. – Tom
”Ey, klockan är kvart över tio – ingen annan här som undrar vart Bill håller hus?” frågar plötsligt Gustav. Jag, som för övrigt suttit och verkligen ansträngt mig att försöka ge dramafilmen på TV en chans, men bara lyckats hitta saker att störa mig grymt på, vänder genast uppmärksamheten mot honom. ”Jo, fan, det har du rätt i, Gust!” utbrister jag, efter att ha grabbat tag i hans vänsterarm för att själv kunna se vad hans armbandsur visar. ”Hur länge sedan är det vi började kolla?” frågar Georg, som också han ser lättad ut över att slippa försöka ägna sig åt filmen mer. ”Jag vet inte, halv tio, kanske?” gissar Gustav fundersamt. ”Oj, fan, men då måste vi självklart gå och se efter vad det är för ”grej” som tar en sådan rackarns tid för min käre lillebror att göra!” säger jag och studsar ivrigt upp ur soffan. ”Kom igen, G-guys!” lägger jag otåligt till då ingen av dem rör sig ur fläcken. ”Gå ni, jag stannar kvar och kollar klart på filmen” säger Gustav, som återigen sitter med blicken fäst på TV:n. Hans ansikte lyses upp av ett blåaktigt sken från rutan, där bruden precis förenats med sin älskade igen, och detta förstås måste firas med en innerlig, äkta sliskigt romantisk kyss. ”Okej” suckar Georg, och reser sig ur soffan. Själv orkar jag inte vänta på den extremt sekiga klunsen, så jag slänger upp dörren och skyndar ut i korridoren.
”Billie?” ropar jag och knackar på dörren till rum 308. Inget svar. Jag provar trycka ner dörrhandtaget, men som jag misstänkt och befarat så är det förstås låst. ”Ey, Bill! Om du inte pallrar dig ur toaletten och öppnar nu, så blir jag så illa tvungen att ta till lite välbeprövat våld både på den här dörren och på dig!” lägger jag till i ett varnande tonfall. Men fortfarande får jag inget svar. Och nu har Georg äntligen kommit fram och ställt sig bredvid mig. ”Låt mig försöka, du avskräcker honom bara!” fnyser han, i ett tonfall som säger att han anser sig själv vara expert på just sådana här situationer, till skillnad från mig.
”Bill? Hallå, BILL!?” mullrar han och bultar på dörren. Jag kan inte låta bli att frusta till, vilket leder till att Georg ger mig en sur blick. ”Försök inte härma Saki, då avskräcker du honom definitivt!” flinar jag, och duckar sedan undan slaget han måttar mot mitt huvud. ”Nej, men seriöst. BILL, ÖPPNA NU, FAN!” vrålar jag och ger dörren en hård spark, som nog tyvärr gör mer skada på min fot än på det kraftiga träet i dörren.
”Tom, det räcker nu. Han är inte där! Kom nu, vi går tillbaka!” suckar Georg, och tar tag i min arm och drar bort mig från dörren, som jag precis börjat gå lös ännu häftigare på, samtidigt som jag skriker böner, hotelser och Bills namn om vartannat.
”Men, men… Vart fan är han då?” fräser jag och blänger anklagande på Georg, som om alltihop var hans fel, och jag nu förväntar mig att han genast ska hämta fram min älskade Bill. Men antingen uppfattar inte Georg detta, eller så vet han faktiskt inte vart Bill är, för han bara skakar uppgivet på huvudet. ”Jag vet inte, Tom. Men kom nu, vi kan ju prova ringa honom?”. ”Ja, jag vet vad vi gör! Vi ringer honom!” tjoar jag, och ignorerar den uppgivna blicken Georg ger mig. Glatt skuttar jag iväg och in i Georgs rum igen.
”Hur gick det?” frågar Gustav och tittar upp från TV:n, där eftertexterna precis börjat rulla, till ackompanjemang av någon smörsjungande bögs sliskiga röst (ursäkta mig, men det går FAKTISKT att höra på människors röst, om inte vilken läggning de har, så otminstone vad de har för slags stil. Och det här är helt enkelt en typisk bögstil, garanterat!).
Men hursomhelst, så skakar jag på huvudet och rycker på axlarna till svar. ”Nej, han var inte där. Eller åtminstone öppnade han inte. Så vi tänkte prova ringa honom på mobilen” förklarar jag, medan jag ser mig sökande omkring i jakt på en telefon. ”Du kan låna min” erbjuder sig Gustav, alltid lika hjälpsam. ”Tack” säger jag kort, och tar emot den mörkgrå mobilen han räcker fram mot mig. Georg kommer in i rummet, kastar en blick på mig, och går sedan och sätter sig på armstödet till soffan Gustav sitter i. Båda två betraktar mig medan jag knappar in Bills nummer och trycker mobilen mot örat. Jag struntar i deras blickar, koncentrerar mig helt på mobilen, eller snarare på de tutande signalerna i den. Jag känner hur jag blir allt svettigare om handflatorna ju fler olycksbådande signaler som tutar fram utan att någon, d.v.s. Bill, svarar. Jag ska precis trycka bort samtalet, då någon faktiskt verkar bestämma sig för att svara. Men det skrapar och raspar förskräckligt i andra änden, så först kan jag inte urskilja ens om någon pratar eller inte, bara de skrapande ljuden. Sedan hörs en omisskännlig röst någonstans bland störningarna: ”Tom, är det du? Tom, jag är… du måste komma och… AAUH”, ett hemskt skrik hörs i andra änden, ett skrik av smärta, och sedan blir skrapandet och raspandet öronbedövande, tills samtalet bryts.
”Vad är det? Tom, vad sa han? TOM!” hör jag vagt Georgs och Gustavs oroliga röster någonstans ifrån. Men jag har för fan inte tid att lyssna eller svara på dem! Jag visste att något var fel! Visste, visste, visste det! Och nu är Bill i fara, och han… SHIT! JAG MÅSTE RÄDDA HONOM, FORT!
Georg reser sig upp och går fram till mig. Han tar ett fast tag om min arm, och jag kan se hur hans mun rör sig medan han ser granskande på mig. Men jag har inte tid att lyssna, inte när Bill behöver mig.
Argt sliter jag mig loss ur hans grepp och skyndar mot dörren, fortfarande med Gustavs mobil i ett fast grepp i handen, som om den vore den enda länken mellan mig och min bror. ”Tom! Tom, vad är det som händer! Säg någonting för fan!”, Georg och Gustav har skyndat efter mig ut i korridoren, och hinner nu ifatt mig utanför hissen. Återigen tar Georg tag i min arm, ser strängt på mig, med en min som säger att han inte tänker släppa mig förrän han får svar.
”Han, jag… jag måste… BILL!” stammar jag, men lägger stark tonvikt vid det sista, för att verkligen få dem att förstå att vi inte har tid och stå här och tjafsa när Bill är i fara. Men de två idioterna står bara och ser extra idiotiska ut, stirrar på mig och ser ut som två frågetecken. ”Ja, vad är det med Bill? Vad sa han?” frågar Gustav lugnt, ser på mig med en stadig blick, som bara lyckas få mig ännu argare. ”INTE FAN VET JAG VAD SOM HÄNDER! MEN BILL ÄR I FARA, OCH VI SKA FAN I MIG RÄDDA HONOM! SÅ HÅLL KÄFTEN OCH STANNA HÄR, eller följ med… om ni är riktiga polare!” vrålar jag, och sliter mig loss ur Georgs grepp med ett häftigt ryck. Sedan tvärvänder jag på fläcken och skyndar mot trapporna, har för fan inte tid att vänta på någon stenålderhiss, som verkar fast besluten att göra allt den kan för att hålla mig borta från Bill så länge som möjligt.
Jag rusar ner för trapporna två steg i taget, medan jag hör de andras steg bakom mig. Tydligen har de bestämt sig för att inte bara vara idioter, utan äkta polare som bryr sig också (även om de fortfarande är ett par idiotiska sådana).
Jag kommer flåsande ner i receptionen, halkar till på det välpolerade golvet. Men jag har knappt ens tid att återfå balansen, innan jag rusar fram till receptionisten, som är en man i stålgrå glasögon och en äkta ful, vattenkammad fjantfrilla. ”Bill! Har… du… sett… Bill!?” flåsar jag fram, andfått efter maratonlöpningen nerför alla trapporna, med min obefintliga kondis!
Men han bara ser nollställt på mig, och jag får lust att klippa till honom. Varför måste alla uppträda som ena övertröga idioter precis just NU!?
”Bill, Bill Kaulitz – har du sett honom!?” förtydligar jag med hög röst, som om han skulle fatta bättre för att jag skriker orden i ansiktet på honom. ”Åh, jaså, du menar Bill Kaulitz” han nickar och ser fundersam ut. Men kom igen, människa – har eller har du inte sett min bror!? SVARA!
”Jo, han var här för ungefär en timme sedan, frågade efter vägen till Steinengränd” säger receptionisten tillslut, långsamt, som för att verkligen reta skiten ur mig. Men jag har fått de upplysningar jag behöver, och har därmed inte ens tid att tacka för hjälpen. Hastigt vänder jag bara på klacken och rusar mot dörren. Jag hör hur Gustav, eller om det är Georg, förklarar något i ursäktande ton till den förbryllade fjantreceptionisten, innan de fortsätter följa efter mig.
”Steinengränd? Men vad fan… vart ligger det då!?”, jag stannar förvirrat upp på gatan utanför. ”Den här vägen, kom!” flåsar Gustav, och stannar till bredvid mig en stund, innan han sätter iväg åt höger längs gatan. Jag och Georg följer honom hack i häl. ”Hur kan han veta?” frågar jag Georg, med en menande blick på Gustavs ryggtavla framför oss. ”Han hade vett nog att fråga receptionisten om vägen, och dessutom tacka för hjälpen innan han stack rakt ut i ingenting, utan att veta någonting” muttrar Georg till svar, med en menande sidoblick på mig, som jag ytterst noga undviker att möta. Jag muttrar något surt till svar, innan jag koncentrerar mig på att komma ifatt Gustav.
”Steinengränd” fastslår Gustav och stannar, pekar menande in mot en mörk gränd som svänger av från vägen vi precis följt. Jag känner en klump ta form i halsen, en orosklump. Sakta tar jag några steg in i gränden, och ser mig vaksamt omkring. ”Bill?” kraxar jag, men min röst är så svag att jag knappt ens själv kan uppfatta den. Jag harklar mig och försöker igen: ”Bill, är du här?”. Inget svar.
Och jag ser ingenting särskilt misstänkt, och inga spår av min bror heller för den delen. ”Men vad…” börjar jag, med en blandning av förbryllelse och irritation. Men där avbryts jag av ett upphetsat rop från Gustav:
”Titta, skynda och kom!” ropar han från sin plats en bit in i gränden, där han nu står och pekar på en grupp soptunnor som står lite huller om buller på och bredvid varandra, med ruttna sopor utspridda i högar runtom, en bit bort i gränden. Genast skyndar jag bort till honom för att se vad han har upptäckt. ”Bills rock!” flämtar jag och böjer mig ner, lyfter upp den svarta rocken från den sopbetäckta stenläggningen. ”Då har han varit här” konstaterar Gustav, och för första gången låter också han en aning orolig. Själv känner jag mig halvt förlamad av oro. Eller, inte förlamad kanske, mer… förvirrad, och konstig. Jag förstår ju inte vad som händer, bara att det är inte är bra, inte alls bra, och att det är bråttom att hitta Bill.
Jag visste ju att något var fel, har vetat det enda sedan jag såg det där brevet. Men vad brevet har för samband med det som pågår nu, har jag ingen aning om – bara ATT det finns ett samband.
”Hörni, k-kolla här!”, det är Georgs, smått skakade röst, som når mina öron som från långt avstånd. Med Bills rock i ett fast grepp i ena handen, och Gustavs mobil fortfarande sluten i den andra, skyndar jag bort mot honom. Han står längst inne i gränden, vid ett högt plank som mest verkar stå där för att göra Steinengränd till en återvändsgränd. ”Vad?” frågar jag, och hör själv hur hes av oro min röst låter. Inte alls likt mig, men allt som har med Bill att göra, rör också mig. Och är han i fara, så fattar väl vem som helst att jag blir berörd!? Just det, klaga inte då!
”B-blod… det är blod” förklarar Georg skakigt och pekar ner på marken. Och mycket riktigt, när jag böjer mig närmare ser jag mörka fläckar mot de grå stenplattorna – fläckar som fortfarande är våta. ”Vad… vad tror ni har hänt?” frågar Gustav som också kommit fram till oss. Han lutar sig framåt och granskar fläckarna med rynkad panna. Varken jag eller Georg svarar, för ingen av oss har ju något bra svar, ingen av oss har den blekaste jävla aning om vad som har hänt. Jag sväljer hårt, men det hjälper inte det minsta mot klumpen som växer i halsen på mig, orosklumpen.
”V-vart är Bill? Vart är min bror!?” kvider jag och ser mig sökande omkring, som om jag väntar mig att han när som helst ska hoppa fram bakom en överfull soptunna och skrika: ”April, april – i efterskott, hahaha!”. Patetiskt.
”Han är inte här” säger jag plötsligt tonlöst, medan jag stirrar rakt ut i luften. Både Gustav och Georg ser bekymrat på mig. ”Om han hade varit här, och hade kunnat, så hade han kommit fram, eller åtminstone svarat” förklarar jag tyst, medan jag nervöst drar i en av mina dreads. Georg öppnar munnen, men jag avbryter honom strävt: ”Nej, ingen av oss vet fan vart han är, så fråga inte! Vi måste leta, LETA FÖR FAN! Jag vill… jag vill ha BILL! Ge mig tillbaka min bror! BILL!”, det sista skriker jag ut. Ropet ekar mellan de ödsliga stenväggarna. ”Bill, Bill, Bill…” slår mina egna ord hårt tillbaka mot mig. Hårt, meningslöst, tomt. För Bill finns inte här, för första gången finns han inte vid min sida när jag som mest vill och behöver ha honom där.
Den jävel som har gjort så här, den jävla jävel som tagit Bill ifrån mig, skadat eller gjort… något ännu värre, emot honom – den personen ska jag personligen MÖRDA, så fort vi bara hittar den. Och DET är ju lättare sagt än gjort. Vart fan ska vi ens börja leta? När vi väl hittat dem, så kan det ju för länge sedan vara åt helvete försent! Fan, fan, fan. Bill, jag vill ha min Bill, nu! BILL!
Och ”Bill, Bill, Bill…” ekar orden tillbaka mot mig, slår de emot mig som knytnävsslag, tusen gånger värre än knytnävsslag – som sanningen.
”Tom, ta det lugnt, vi hittar honom. Kom igen, Tom! Kom nu, så börjar vi leta”, Gustav och Georg går fram och ställer sig på var sida om mig, föser mig sakta därifrån, ut från Steinengränd. Som två vakter går de på varsin sida om mig, håller om mina armar. Som om det var jag som behövde skyddas, som om det var jag och inte Bill som behövde dera hjälp. ”Nej, släpp mig! BILL!” protesterar jag, men de lyssnar inte, utbyter bara menande blickar ovanför mitt huvud, och fortsätter släpa med mig. Bort går vi, bort från Steinengränd, bort från en fysisk återvändsgränd, och rakt in i en psykisk. Bill, Bill, Bill, Bill – vart är min Bill!?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 20 feb 08 - 18:21 | haha, ta't lugnt hörni, det är bara.. öhm, fantasi? xD
och förresten, TACK <3 | Elon_B - 20 feb 08 - 18:17- Betyg:  | | GASH! *BEROENDE* Ska läsa fortsättningen illakvickt, stackars Tom =/ GAAH!!! :D<333 ÄLSKAAA | | wtb483 - 20 feb 08 - 14:23 | | oo.. jättebra :D | | LisaHoglund - 4 feb 08 - 18:34- Betyg: | | OMG, jag dör! :O Stackars Tom! Och vad f*n har hänt med Bill??? Måste ju läsa nästa!!!! <3 | | Solstorm - 2 feb 08 - 16:59 | jaa, lugn xD jag ska skriva fortsättning snaart (vet inte om jag orkar just nu men..:P).
MEGATACK<33 blir så ey-glad när jag loggar in och ser att jag fått kommentareeeer :D <33 | | M-424 - 2 feb 08 - 16:57- Betyg: | | GAAAAAAAW! Vart är Bill? *försöker lösa mysteriet*... Vart är haaaan? *men misslyckas* xD Fortsätt nu innan jag dör av spänning :-O | | Mangasagan - 2 feb 08 - 16:35- Betyg: | | GAAAAAAAAAAAH!!!! Nu tar du fram Bil och ger honom till Tom igen!! (öööh??) GAW!!! MERA NU!!!! Innan jag blir mera galen än jag redan är!!! Jag har ju suttit här och bitit sönder min läpp, så nu MÅSTE du skriva MEEER!!!!!<3 | | Solstorm - 2 feb 08 - 12:20- Betyg: | ehm.. ta det lungt nu, hörni xD Vi ska se om det inte går att ordna ett litet mord på Bills kidnappare x) (jag vet ju iofs inte ens hur jag ska fortsätta där jag är nu, men det var ju ett annat problem xD).
Och Tonks, det där med att jag inte skriver repliker på ny rad, kan jag väl försöka tänka på. Men är det någon annan som stör sig på det? ;S
TACK, blir så megaglad av era kommentarer<333
Ska försöka skynda med nästa del dårå;D
<33 | | woops - 2 feb 08 - 11:33- Betyg: | AAAAAAAAAAAAh, du dödar mig med spänning ;S Det är så otroligt bra, så fint med Tom som är helt förtvivlad och akghrsd kygdjfgbdj shit, jag älskar det du skriver! Din förra fic var nog den bästa jag läst, men nu vet jag inte längre om den här kanske är ännu bättre?
Men ÅÅÅÅÅÅH; BILL! Var är du?
Det gör ONT (seriöst) att se (whattafuck - SE?) Tom släpas (ööööh) iväg av G&G, för han verkar så ledsen och ... GAAAH, snälla skynda dig med nästa del`? <33 | | EmelieCarlsson - 2 feb 08 - 09:12- Betyg: | | Skitbra! Längtar till nästa del ;) <33 | | Tonks - 2 feb 08 - 06:04- Betyg: | | bra ! det ända jag stör mig på ar att du inte tar nya rader när någon pratar, asså att du skriver in när någon pratar typ i mitten. Men jag är lite nojjig så xD men skit bra ! OCH FORTESSOFTEARS HAR RÄTT! OM NÅGON RÖR BILLIEPONKEN SKA JAG DÖDA HAN !Kraamar T(:<3 | | FortessOfTears - 2 feb 08 - 00:38 | Neej, vad har dom gjort mot Billieboy?! :O
Alltså, jag är med på Toms planer där va, personen som har.. gjort något mot Bill ska DÖÖ!
Hey, nu är jag extremt övertrött och flummig så den här kommentaren skulle kunna bli hur lång som helst, men eftersom att jag inte har något vettigt att säga ska jag nog skriva novell istället ^^
Det här är i alla fall helt UNDERBART <333333 | | etsigav - 2 feb 08 - 00:16 | | åh, jättebra :D |
|
|
|
